TABELLEN ÖVER TID I OLIKA KOSMOS.

En gång när jag tittade igenom några anteckningar jag gjort året innan stannade jag upp vid de olika "kosmos." Jag skrev tidigare att jag var särskilt intresserad av idéerna om "kosmos" eftersom dom så exakt stämde överrens med "dimensionernas perioder" i A New Model of the Universe. Jag har också nämnt förvirringen som uppstod en gång i samband med förståelsen av "Mikrokosmos" och "Tritokosmos." Men vid det här laget hade vi beslutat oss för att betrakta "människan" som "Mikrokosmos" och det organiska livet på jorden som "Tritokosmos." Och i vårt sista samtal med G. gav han det ett tyst godkännande. Det G. sa om annorlunda tid i de olika kosmos förbryllade mig mycket. Jag försökte komma ihåg vad P. hade sagt till mig om våran "sömn och vaka" och om det "organiska livets andning." För en lång tid kunde jag inte få ihop det alls men sedan kom jag ihåg G.’s ord att "tid är andning. "Vad är andning?" frågade jag mig själv. "Tre sekunder. En människa tar under normala förhållanden tjugo andetag, inandningar och utandningar, i minuten. Följaktligen tar ett andetag tre sekunder. "Varför är ‘sömn och vaka’ ‘andning för det organiska livet’? Vad är sömn och vaka? För människan och för alla organismer som är jämförbara och lever under liknande förhållanden som henne, även växterna, är det tjugofyra timmar. Förutom det så är sömn och vaka andning, till exempel för växter som under sin sömn, dvs, på natten, utandas, och när dom är vakna, dvs, på dagen, andas in; och även för alla däggdjur inklusive människan är det en skillnad i syreupptagningen och koldioxid på natten och dagen, under sömn och vaka." Efter att ha resonerat i dessa banor arrangerade jag perioderna av andning och av sömn och vaka på följande sätt:

Jag använde mig av en enkel "regel om tre." Genom att dividera 24 timmar med 3 sekunder fick jag 28,800. Genom att dividera 28,800 (dagar och nätter) med 365 fick jag med en liten marginal 79 år. Detta intresserade mig. Sjuttionio år, om man fortsätter med det tidigare resonemanget, utgör sömn och vaka för det "organiska livet." Detta sammanföll inte med något jag kunde komma när det gällde det organiska livet, men det representerade människans livslängd. "Kan man inte dra parallellen ännu längre?" frågade jag mig själv. Jag arrangerade talen jag hade använt på följande sätt:

Återigen verkade inte 79 år betyda något för jordens liv. Jag multiplicerade 79 år med 28,000 och fick lite mindre än två och en halv miljon år. Genom att multiplicera 2,500,000 med 30,000 för enkelhetens skull, fick jag ett tal med 11 siffror, 75,000,000,000 år. Detta tal skulle alltså betyda jordens livslängd. Hittills framstod dessa tal som logiskt möjliga; två och en halv miljoner år för det organiska livet och sjuttiofem miljarder år för jorden. "Men det finns ju olika kosmos under människan," sa jag till mig själv. "Låt oss se vad dom står i för relation till detta." Jag beslutade att ta två kosmos till vänster ( i diagrammet ) från Mikrokosmos, och dela upp dem i jämförelsevis stora celler, och de minsta nästan osynliga cellerna. En sådan uppdelning av cellerna i två kategorier kan man inte säga är definitivt accepterad av vetenskapen. Men om vi tänker på dimensionerna inom ‘mikrovärlden’ är det omöjligt att inte erkänna att denna värld består av två världar som skiljer sig lika mycket från varandra som människans värld skiljer sig från de jämförelsevis stora mikro-organismernas och cellernas värld . Jag kom fram till denna bild:

Detta visade sig bli mycket intressant. Tjugofyra timmar utgjorde livslängden för en cell. Även om livslängden för enskilda celler inte på något sätt kan anses säkerställd har många forskare kommit fram till att livslängden för en specialiserad cell, till exempel en cell i den mänskliga organismen, verkar vara just 24 timmar. Dag och natt för cellen motsvarade 3 sekunder. (I den Engelska översättningen står det "breath" men det måste rimligtvis vara dag och natt ö.a). Detta sa mig ingenting. Men livslängden på tre sekunder för den lilla cellen sa mig en hel del och framför allt indikerade det varför det är så svårt att se dem, även om dom är små borde man lätt kunna se dom i ett bra mikroskop. Jag blev nyfiken på vad resultatet skulle bli om "andningen," dvs, 3 sekunder dividerades med 30,000. En tiotusendels sekund blev resultatet. Tidsperioden för en elektrisk gnista och samtidigt perioden för det kortaste uppfattningsbara visuella intrycket. För bekvämlighet och klarhet i uträkningarna använde jag 30,000 istället för 28,000. Fyra perioder verkade vara kopplade till, eller separerade från, varandra genom en och samma koefficient 30,000 - det kortaste visuella intrycket, andning eller perioden för inandning och utandning, perioden för sömn och vaka, och människans livslängd. Samtidigt betecknade var och en av dessa perioder en motsvarande men lägre period i ett högre kosmos och en motsvarande högre period i ett lägre kosmos. Utan att dra några slutsatser försökte jag göra en mer omfattande tabell, dvs, att föra in alla kosmos och lägga till två till av de lägre, det första kallade jag "molekyl" och det andra "elektron." Och för att få ytterligare klarhet när jag multiplicerade med 30,000 använde jag bara runda tal och endast två koefficienter, 3 och 9; 2,400,000 blev 3,000,000; 72,000,000,000 blev 90,000,000,000; och 79 blev 80, osv. Jag fick fram denna tabell:

Denna tabell framkallade direkt många tankar hos mig. Huruvida det var möjligt att betrakta den som korrekt och om den definierade det exakta förhållandet mellan olika kosmos var då omöjligt att säga. Koefficienten 30,000 verkade för stor. Men samtidigt kom jag ihåg att relationen mellan ett kosmos och ett annat var "noll till oändlighet." Och med en sådan relation kunde inte någon koefficient vara för stor. Förhållandet noll till oändlighet var förhållandet mellan de olika dimensionernas storlek. G. sa att varje kosmos var tredimensionellt för sig självt. Detta innebar att det kosmos som var ovanför var fyrdimensionellt för det underliggande kosmos och det kosmos som var under var tvådimensionellt för det överliggande. Ytterligare ett steg ovanför var det femdimensionellt och ytterligare ett steg nedanför var det endimensionellt. Ett kosmos förhållande till ett annat är storleken på ett större eller mindre antal dimensioner. Men det kan bara finnas sex dimensioner, eller om man räknar med noll, sju, och med denna tabell fick jag fram elva kosmos. Vid första anblicken verkade detta underligt, men bara i början, eftersom när jag i beräkningen tog med existensperioden för ett kosmos i relation till ett högre kosmos, så försvann det lägre kosmos långt innan man nådde till den sjunde dimensionen. Ta till exempel människan i förhållande till solen. Solen är den fjärde dimensionen i förhållande till människan, om man betraktar människan som det första kosmos, men människans långa liv, åttio år, är för solen lika lång tid som tiden det tar för en elektrisk gnista, det kortaste visuella intrycket. Jag försökte komma ihåg allt G. hade sagt om olika kosmos. "Varje kosmos är ett levande och intelligent väsen. Varje kosmos föds, lever, och dör. I ett kosmos är det omöjligt att förstå alla lagar i universum, men tre kosmos sammantaget innehåller alla lagar i universum, eller två kosmos, det ovanför och det nedanför bestämmer eller avgör det mellanliggande kosmos." Genom att i sitt medvetande övergå till ett högre kosmos nivå, rör man sig, på grund av det, också till ett lägre kosmos nivå." Jag kände här att det i varje ord fanns ledtrådar som kunde öka förståelsen för hur världen är strukturerad, men det fanns alldeles för många ledtrådar; jag visste inte vilken jag skulle börja med. Hur skulle övergången från ett kosmos till ett annat uppstå och var och när skulle den upphöra. I vilket förhållande skulle de tal eller resultat jag kommit fram till stå till mer eller mindre fastställda tal gällande kosmiska rörelser, som till exempel rörelsehastigheten hos himlakropparna, rörelsehastigheten hos elektronen i en atom, ljushastigheten, osv? När jag började jämföra rörelser i de olika kosmos fick jag fram några mycket häpnadsväckande korrelationer, till exempel, för jordklotet var ett varv kring sin axel en tiotusendels sekund, dvs, hastigheten för en elektrisk gnista. Det är tveksamt om jorden med an sådan hastighet kan uppfatta att den roterar kring sin axel. Om människan roterade, skulle ett varv runt solen ta en kvarts sekund, tiden det tar att ta ett fotografi. Och tar man då i beaktande den enorma sträcka jorden färdas under denna tid, blir den ofrånkomliga slutsatsen att jorden inte kan vara medveten om sig själv i den form vi känner den, dvs, som en sfär, utan måste vara medveten om sig själv som en ring eller som en lång spiral av ringar. Det senare var det mest troliga på basis av definitionen; nuet är tiden för andningen. Detta var förresten den första tanken jag fick, efter första lektionen om kosmos, för ungefär ett år sedan, när G. sa att tid är andning. Då tänkte jag att han kanske menade att andningen var enheten för tid, dvs, att den tiden ett andetag tar är uppfattningen av nuet. Utgående från det och med antagandet att upplevelsen av en själv, dvs, av ens egen kropp, är kopplad till upplevelsen av nuet, kom jag till slutsatsen att för jorden, som det tar åttio år för att ta ett andetag, måste jagupplevelsen vara kopplad till en spiral med åttio ringar. Jag hade kommit fram till en helt oväntad bekräftelse av mina slutledningar och slutsatser i A New Model of the Universe. När jag gick över till de lägre kosmos, dvs, de kosmos i min tabell som var till vänster om människan, fann jag redan i det första av dem förklaringen på ett fenomen som för mig alltid hade framstått som det mest gåtfulla och mest oförklarliga i den mänskliga organismen, nämligen, den förbluffande hastigheten, som nästan var ögonblicklig, i många inre processer. Jag har alltid tyckt att det nästan är på gränsen till kvacksalveri när fysiologer inte lägger någon vikt vid detta fenomen. Vetenskapen förklarar självklart bara det som kan förklaras. Men i detta fall borde man inte, som jag uppfattar det, dölja detta faktum eller undvika det som om det inte existerade, utan borde ständigt uppmärksamma det, anteckna och protokollföra vid varje passande tillfälle. En människa som inte bryr sig om fysiologiska frågor kanske inte blir förbluffad över det faktum att intagandet av en kopp starkt kaffe, ett glas konjak, eller röken från en cigarett, känns omedelbart i hela kroppen, förändrar hela den inre korrelationen av krafter och utformningen och karaktären i reaktionerna, men det borde vara uppenbart för en fysiolog att i detta knappt uppfattningsbara tidsintervall, ungefär lika lång tid som ett andetag tar, blir en lång rad komplicerade kemiska och andra processer genomförda i organismen. Ämnet som organismen tagit in blir noggrant analyserad, minsta avvikelse från det vanliga noteras; i analysprocessen färdas ämnet genom en serie laboratorier; det blir nedplockat i sina beståndsdelar och blandas med andra ämnen och i form av dessa blandningar adderas det till det bränsle som de olika nervcentren använder. Allt detta måste ta mycket lång tid. Att detta genomförs på en eller några sekunder måste betraktas som fantastiskt och mirakulöst. Men den fantastiska sidan faller bort när vi inser att för den stora cellen, som uppenbarligen styr över livet i organismen, är vårt andetag tjugofyra timmar. På tjugofyra timmar, eller halva den tiden, eller en tredjedel, dvs, åtta timmar (som för oss är en sekund), är det möjligt att föreställa sig att alla dessa processer kan genomföras på ett tillfredsställande sätt, precis som det skulle kunna göras i en stor och välarrangerad "kemisk fabrik" med olika laboratorier till hands. Jag gick vidare till de små cellernas kosmos, som är på gränsen eller bortom gränsen till det vi kan se i ett mikroskop. Återigen såg jag en förklaring på det oförklarliga. Till exempel, fallen av nästan omedelbar smitta av epidemiska och smittsamma sjukdomar i allmänhet, i synnerhet de epidemier där orsaken till smittan ännu inte blivit funnen. Om tre sekunder utgör livslängden för små celler av detta slag, och det uppfattas av dom som lika lång tid som vi uppfattar vår livslängd, med vilken hastighet förökar dom sig då när femton sekunder är likvärdigt med fyra århundraden! Jag övergick till molekylerna. Först av allt slog det mig att molekylens korta existens nästan är ett oväntat faktum. Det är allmänt antaget att en molekyl, även om den strukturellt är mycket komplicerad, betraktad som det fundamentala, så att säga, de inre levande byggstenarna till materian, existerar så länge som materian existerar. Vi är tvungna att förkasta denna trevliga och trygga tanke. Molekylen, som är levande inuti kan inte vara död utanför och eftersom den är levande måste den som allt annat levande, födas, lava, och dö. Dess livslängd, jämförbar med en elektrisk gnista eller en tiotusendels sekund, är för kort för att vi ska kunna bilda oss en uppfattning. En jämförelse eller analogi är nödvändig. De döende cellerna i vår egen organism och de nya celler som ersätter dem för oss närmare denna idé. Död materia, järn, koppar, granit, måste förnyas i mycket snabbare takt än vår organism. I realiteten förändras den framför våra ögon. Om du tittar på en sten, blundar, och omedelbart öppnar ögonen igen, är det inte längre samma sten du tittade på innan du blundade; i stenen finns inte en enda av dom molekylerna kvar som fanns där innan du slöt ögonen. Och inte ens då såg du några molekyler, utan du såg bara deras spår. Jag hamnade återigen i A New Model of the Universe. Detta förklarade också "varför vi inte kan se molekylerna," som jag hade skrivit om i kapitel II i A New Model of the Universe. Jag gick vidare till det sista kosmos, dvs, elektronernas värld, jag kände från första början att jag befann mig i en värld av sex dimensioner. Frågan om man inte skulle kunna reda ut dimensionernas relationer med varandra väcktes till liv. Elektronen som en tredimensionell kropp var allt för otillfredsställande. Till att börja med existerar den bara i en tre-hundra-miljondels sekund. Det är ett tidsmått som går långt över gränsen för vad vi kan föreställa oss. Det antas att elektronen inuti atomen rör sig, i sin omloppsbana, med en hastighet av ett dividerat med ett femtonsiffrigt tal. Och eftersom livslängden för en elektron i sekunder räknat är lika med ett dividerat med ett niosiffrigt tal, betyder det att antalet varv kring sin "sol" elektronen gör under sin livstid är lika med ett sexsiffrigt tal, eller om man tar med koefficienten, ett sjusiffrigt tal. Om man tar Jorden och dess varv runt solen så hinner den, enligt min tabell, under sin livstid med ett antal varv som är lika med ett elvasiffrigt tal. Det verkar som det måste vara en enorm skillnad på ett sjusiffrigt och ett elvasiffrigt tal men om vi jämför elektronen med Neptunus istället för Jorden, blir skillnaden betydligt mindre, nämligen skillnaden mellan ett sjusiffrigt och ett niosiffrigt tal, dvs, två siffrors skillnad istället för fyra. Och förutom att hastigheten hos elektronen är mycket grovt uppskattad, ska man komma ihåg att skillnaden mellan de olika planeternas antal varv runt solen representerar ett tresiffrigt tal, eftersom Merkurius snurrar 460 gånger snabbare än Neptunus. Livslängden för en elektron i relation till våran uppfattning blir: Vårt kortaste visuella intryck är lika med 1/10,000 dels sekund. Livslängden för en elektron är lika med 1/30,000 del av 1/10,000 dels sekund, dvs, en tre-hundra-miljondels sekund, och på den tiden snurrar den sju-miljoner varv runt protonen. Konsekvensen av detta blir, om vi skulle se en elektron i en glimt under 1/10,000 dels sekund, skulle vi inte se själva elektronen som den är utan spåren av den i form av sju-miljoner varv multiplicerat med trettio tusen, dvs, en spiral med ett trettonsiffrigt antal ringar, eller uttryckt i språket från A New Model of the Universe, trettio tusen upprepningar av elektronen i evigheten. Tiden, i min tabell, sträckte sig otvivelaktigt över fyra dimensioner. Och jag blev nyfiken på om det inte gick att applicera Minkovski-formeln · ct, som betecknar tiden som den fjärde "världs" koordinaten. "Världen" enligt Minkovski överensstämde, som jag tyckte, exakt med vart och ett av de olika kosmos tagna var för sig. Jag beslutade mig för att börja med "elektronernas värld." Och ta som t livslängden för en elektron. Detta sammanföll med ett av påståendena i A New Model of the Universe, att tid är liv. Resultatet skulle visa hur långt (i kilometer) ljuset hinner färdas under elektronens livstid. I nästa kosmos skulle det bli hur långt ljuset färdas under molekylens livstid, i nästa - under de små cellernas livslängd; i nästa - under de stora cellernas livslängd; i nästa - under människans livslängd; osv. Resultaten för de olika kosmos skulle erhållas i direkta mätningar, dvs, de blir uttryckta i bråkdelar av en kilometer eller flera kilometer. Multiplicerandet av antalet kilometer med ·, dvs, med kvadratroten ur minus 1, borde visa att vi här inte har att göra med direkta mätningar och att siffrorna som det resulterar i är ett mått på tid. Introducerandet av kvadratroten ur minus ett i formeln, när den inte ändrar formeln kvantitativt, visar att hela formeln relaterar till en annan dimension. På detta sätt, i relation till elektronernas värld, tar Minkovskis formel följande uttryck:

dvs, kvadratroten ur minus ett, som multipliceras med produkten av 300,000, som är c, eller ljushastigheten, 300,000 kilometer i sekunden, och med 1/300,000,000 sekund, dvs, elektronens livslängd. 300,000 multiplicerat med 1/300,000,000 blir 1/1000 kilometer, som är en meter. "En meter är den sträcka som ljuset färdas under elektronens livslängd, när det färdas med en hastighet av 300,000 kilometer i sekunden. Kvadratroten ur minus ett, som blir, "en meter" en imaginär enhet, visar att den direkta mätningen av en meter i detta exempel är ett "mått på tid," dvs, av den fjärde koordinaten. I världen av molekyler yttrar sig Minkovski’s formel på följande sätt:

En tio-tusendels sekund är enligt tabellen molekylens livstid. Multiplicerar man 300,000 med 1/10,000 blir det 30 kilometer. "Tiden" i molekylernas värld får man fram i form av formeln ·. 30. Trettio kilometer representerar sträckan ljuset hinner färdas under molekylens livstid, eller under 1/10,000 dels sekund. Vidare, i de små cellernas värld blir formeln följande:

dvs, 900,000 kilometer multiplicerat med kvadratroten av minus ett. 900,000 kilometer representerar sträckan ljuset färdas under de små cellernas livstid, dvs, på 3 sekunder. I mina fortsatta uträkningar för de andra kosmos erhöll jag ett elvasiffrigt tal för de "stora cellerna," som visar sträckan ljuset färdas under 24 timmar; för "Mikrokosmos" ett sextonsiffrigt tal, som i kilometer visar sträckan ljuset färdas på 80 år; för "Tritokosmos" ett tjugosiffrigt tal; för "Mesokosmos" ett tjugofemsiffrigt tal; för "Deuterokosmos" ett tjugoniosiffrigt tal; för "Makrokosmos" ett trettiofyrasiffrigt tal; för "Ayokosmos" ett trettioåttasiffrigt tal; för "Protokosmos" ett fyrtiotvåsiffrigt tal eller V-1.9. 1041; med andra ord innebär det att under "Protokosmos" livstid färdas en ljusstråle 900,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000,000 kilometer.

Men enligt de senaste vetenskapliga slutsatserna färdas ljuset i en kurva, och efter att ha rundat universum, återvänder det till utgångspunkten på ungefär 1,000,000,000 ljusår. 1,000,000,000 ljusår skulle i detta fall representera universums omkrets. Resultaten från olika forskare skiljer sig väldigt mycket från varandra och universums omkrets kan inte på något sätt anses vara ett fastställt faktum. Hur som helst, om vi utgår från det ovan nämnda talet som möjligen kan vara universums omkrets, vi dividerar 9.1041 med 108, och vi får ett tjugosiffrigt tal. Detta tal visar i så fall hur många gånger ljuset färdas ett helt varv runt universum under "Protokosmos" livstid.

Appliceringen av Minkovski’s formel på tabellen över tid, så som jag hade fått fram det, visade mycket tydligt och klart att den "fjärde koordinaten" bara kan fastställas för ett kosmos i taget, som då framträder som Minkovski’s "fyrdimensionella värld." Två, tre eller fler kosmos kan inte betraktas som den "fyrdimensionella" världen, de behöver för deras beskrivning fem eller sex koordinater. Samtidigt visar Minkovski’s konsekventa formel, för alla kosmos, relationen mellan den fjärde koordinaten i ett kosmos och den fjärde koordinaten av ett annat. Och denna relation är lika med trettiotusen, dvs, relationen mellan de fyra huvud-perioderna för varje kosmos och mellan en period i ett kosmos och den korrespnderande, perioden av ett annat kosmos, dvs, perioden med samma namn.

Nästa sak som intresserade mig i "tabellen över tid i olika kosmos," som jag kallade den, var relationen mellan kosmos och tiden i de olika kosmos och de olika centren i människans kropp. G. talade ofta om den enorma skillnaden i hastighet mellan olika centra. Resonemangen jag har redovisat tidigare som rörde hastigheten i de inre funktionerna i organismen ledde mig till tanken att dessa hastigheter hörde till det instinktiva centret. Med detta som grund försökte jag fortsätta från tanke-centret, och som måttenhet ta, till exempel, tiden som är nödvändig för en fullständig uppfattning, dvs, för mottagandet av ett yttre intryck, klassificeringen och definierandet av detta intryck - och för den åtföljande reaktionen. Om centren till varandra står i relation till de olika kosmos, med exakt samma tidsmått, skulle det i instinktcentret kunna passera 30,000 uppfattningar, genom det högre emotionella och sex centret 30,0002 uppfattningar och genom det högre mentala 30,0008 uppfattningar. Samtidigt enligt lagen om korrelationen mellan olika kosmos, som G. betonade, borde instinkt-centret i relation till huvudet eller tankecentret omfatta två kosmos, dvs, det andra Mikrokosmos och Tritokosmos. Vidare borde det högre emotionella och sex centret var för sig omfatta det tredje Mikrokosmos samt Mesokosmos. Och slutligen borde det högre mentala centret omfatta det fjärde Mikrokosmos och Deuterokosmos. Men det senare refererar till högre utveckling, till den utveckling i människan som inte kan ske slumpmässigt eller på ett naturligt sätt. I människans normala tillstånd har sex centret ett enormt försprång när det gäller hastighet, det arbetar 30,000 gånger snabbare än det instinktiva centret och rörelse centret och 30,0002 gånger snabbare än det intellektuella centret. Beträffande relationen; centren och kosmos, hade, som jag tyckte, många möjligheter till studium öppnats upp. Nästa sak som fångade min uppmärksamhet var det faktum att min tabell sammanträffade med vissa av idéerna och även med talen av "kosmiska uträkningar av tid," om man nu kan uttrycka det så, som existerade bland Gnostikerna och i Indien.

En dag av ljus är tusen år för världen, och trettiosex myriader år och en halv myriad år för världen (365,000) är ett enda år för Ljuset.

Här överensstämmer inte siffrorna, men i de indiska skrifterna går vissa av överensstämmelserna inte att ifrågasätta. De talar om "Brahmas andning," "Brahmas dag och natt," "en tidsålder för Brahma." Om vi tittar på siffrorna i de indiska skrifterna visar det sig att en Mahamanvantara, dvs, "en tidsålder för Brahma," eller 311,040,000,000,000 år (ett femtonsiffrigt tal) överensstämmer nästan exakt med solens livslängd (ett sextonsiffrigt tal), och "Brahmas dag och natt," 8,640,000,000 år (ett tiosiffrigt tal), sammanfaller nästan med "dag och natt för solen" (ett elvasiffrigt tal). Om vi tittar på andra indiska idéer om kosmisk tid förutom siffrorna, visar sig andra intressanta sammanträffanden. Betraktar vi Brahma som Protokosmos, så sammanfaller uttrycket "Brahma andas in och andas ut universum" med tabellen, eftersom andningen för Brahma (eller Protokosmos - ett tjugosiffrigt tal) sammanfaller med Makrokosmos, dvs, vårt synliga universum eller stjärnornas värld.

Pistis Sophia, sid. 203, engelska översättningen, 1921.

Tillbaka till Gurdjieff på svenska

This page hosted by Get your own Free Home Page