Innan jag ger en allmän beskrivning av vad systemet och våra metoder handlar om vill jag göra klart för er att de viktigaste idéerna och principerna i systemet inte kommer från mig. Det är framför allt detta som gör dem värdefulla, för om dom hade kommit från mig skulle de ha varit som alla andra teorier som vanliga intellekt tänkt ut - de skulle bara ge en subjektiv syn.
När jag började skriva A New Model of the Universe 1907, formulerade jag för mig själv, som många andra också har formulerat, att bakom livets yta, så som vi känner det, finns det någonting mycket större och mycket viktigare. Och jag sa till mig själv att innan vi vet mer om det som är dolt så är all vår kunskap om livet och om oss själva försumbar. Jag kommer ihåg en diskussion från den tiden, då jag sa, ‘om det vore möjligt att betrakta det som bevisat att medvetenhet (eller som jag skulle uttrycka mig idag, intelligens) kan existera utanför den fysiska kroppen, skulle många andra saker kunna bevisas. Men det kan inte betraktas som bevisat.’ Jag insåg att parapsykologiska fenomen som tankeöverföring, fjärrskådande, möjlighet att få reda på framtiden, att kunna se tillbaka i historien, osv, inte hade kunnat bevisas. Så jag försökte hitta en metod för att kunna studera dessa saker, och arbetade med det i flera år. Jag upptäckte många intressanta saker i det arbetet, men resultaten var mycket flyktiga; och även om flera experiment var lyckade var det så gott som omöjligt att upprepa dem.
Jag kom till två slutsatser under den perioden: för det första, att vi inte vet tillräckligt mycket om vanlig psykologi; vi kan inte studera parapsykologi när vi inte känner till den vanliga psykologin. Den andra slutsatsen var att det existerar äkta kunskap; att det finns skolor som har kunskap om precis det vi vill få reda på, men att de av olika anledningar är dolda. Så jag började leta efter dessa skolor. Jag reste i Europa, Egypten, Indien, Ceylon, Turkiet och mellanöstern; men det var först senare, när jag hade kommit hem från mina resor, som jag, i Ryssland under kriget, mötte en grupp människor som studerade ett system som ursprungligen kom från skolor i Östern. Detta system började med studiet av psykologi, precis som jag hade insett att det måste börja med.
Huvudidén i detta system var att vi inte ens använder en bråkdel av våra krafter och möjligheter. Att vi inom oss har en mycket stor och mycket sofistikerad organisation, men vi vet inte hur vi ska använda den. I denna grupp använde man vissa orientaliska metaforer, och dom sa att vi inom oss hade ett stort hus fullt med dyrbara möbler, med ett bibliotek och många andra rum, men vi lever bara i källaren och köket och kan inte ta oss därifrån. Om någon berättar vad som finns på övervåningen tror vi inte på dom, eller skrattar åt dom, eller så kallar vi det vidskepelse och sagor.
Systemet kan delas upp i studiet av världen, av vissa nya principer, och studiet av människan. I studiet av människan och i studiet av världen används ett speciellt slags språk. Vi försöker att använda vanliga ord, samma ord vi använder till vardags, men vi tillskriver dem en något annorlunda och mer precis betydelse.
Studiet av världen, studiet av universum, baseras på vissa fundamentala lagar som inte är allmänt kända eller upptäckta av vetenskapen. De två huvudlagarna är Lagen om Tre och Lagen om Sju, som kommer bli förklarade senare. Inkluderat i detta, och en nödvändighet från denna synvinkel, är principen om skalor - en princip man inte tar hänsyn till i det vanliga vetenskapliga arbetet, eller tar väldigt lite hänsyn till.
Studiet av människan är nära förbundet med idén om människans utveckling, men människans utveckling måste förstås på ett annorlunda sätt. Vanligtvis när man talar om människans utveckling så förutsätter man någon slags mekanisk utveckling, att vissa saker, av vissa kända eller okända lagar, förvandlar dig till andra saker, och dessa andra saker i sin tur förvandlas till något annat, osv. Men enligt det här systemet existerar inte den formen av utveckling - jag menar då inte i allmänhet utan specifikt om människan. Människans utveckling, om det sker, kan bara vara resultatet av kunskap och ansträngning; så länge människan bara vet det hon har möjlighet att lära sig i sin nuvarande situation, kan hon inte utvecklas och har heller aldrig kunnat utvecklas.
Ett allvarligt studium börjar i detta system med studiet av psykologi, dvs, med studiet av sig själv, eftersom psykologi inte kan studeras på samma sätt som astronomi, dvs, utanför sig själv. En människa måste studera sig själv. När jag själv fick höra det insåg jag direkt att vi inte har några metoder för att studera oss själva och att vi redan hade så många felaktiga idéer om oss själva. Så jag insåg att vi måste bli av med dessa felaktiga idéer samtidigt som vi försöker finna rätt metoder för att studera oss själva.
Ni kanske inser hur svårt det är att definiera vad som menas med psykologi? Det finns så många betydelser för det ordet i olika system att det är svårt att använda en generell definition. Så vi börjar med att definiera psykologi som studiet av sig själv. Ni måste lära er vissa metoder och principer och utifrån dessa principer och metoder försöka observera er själva utifrån en ny synvinkel.
Om vi börjar studera oss själva stöter vi först av allt på ett ord som vi använder mer än något annat, ordet ‘jag’. Vi säger ‘jag gör’, ‘jag sitter’, ‘jag känner’, ‘jag gillar’, ‘jag ogillar’ osv. Detta är vår största illusion, för det första misstaget vi gör när det gäller oss själva är att anse att vi är en; vi säger alltid ‘jag’ om oss själva och vi antar att vi syftar till samma sak hela tiden när vi i realiteten är uppdelade i hundratals olika ‘jag’. I ena stunden när jag säger ‘jag’ är det en del av mig som talar, i nästa stund jag säger ‘jag’ är det ett helt annat ‘jag’ som talar. Vi vet inte om att vi i stället för ett enda kontrollerande ‘jag’ har mängder av olika ‘jag’ som är förbundna med våra känslor och begär. Dessa ‘jag’ skiftar hela tiden; undertrycker varandra, avlöser varandra, och denna kamp utgör vårt inre liv.
De olika ‘jagen’ vi ser i oss själva är uppdelade i flera grupper. Några av dessa grupper är normala, de hör hemma i rätt del av människan, och några av dem är helt artificiella och har skapats på grund av bristande kunskap och vissa fantasifulla idéer människan har om sig själv.
För att börja studera sig själv är det nödvändigt att lära sig metoder för själv-observation, men det måste baseras på en viss förståelse av våra funktioners uppdelning. De allmänna idéerna om dessa uppdelningar är helt fel. Vi känner till skillnaden mellan intellektuella och emotionella funktioner. Till exempel, när vi diskuterar, tänker, jämför, hittar på förklaringar eller får reda på sanna förklaringar, allt detta är intellektuellt arbete; medan kärlek, hat, rädsla, misstänksamhet osv, är emotionellt. Men när vi observerar oss själva blandar vi ofta ihop även de intellektuella och emotionella funktionerna; när vi känner något kallar vi det tänkande, och när vi tänker kallar vi det känslor. Men under studiernas gång ska vi lära oss vad det är som skiljer dem åt. Till exempel, det är en enorm skillnad i hastighet, men vi ska tala mer om det senare.
Sen är det två andra funktioner som inget etablerat psykologiskt system delar upp eller förstår på rätt sätt - instinktiva funktioner och rörelse funktioner. Till de instinktiva hör allt inre arbete i organismen: matsmältning, hjärtfunktionen, andning - dessa är instinktiva. Till de instinktiva funktionerna hör också sinnena - syn, hörsel, smak, känsel, lukt, känslan av kyla och hetta och liknande, och det är faktiskt allt. Av yttre rörelser är det bara vissa enkla reflexer som hör till de instinktiva funktionerna, eftersom de mer komplicerade reflexerna hör till rörelse funktionerna. Det är mycket lätt att skilja på instinktiva och rörelse funktioner. Vi behöver inte lära oss någonting som hör till de instinktiva funktionerna. Rörelse funktionerna måste vi däremot lära oss - ett barn lär sig gå, skriva, osv. Det är en mycket stor skillnad mellan dessa funktioner, det finns inget nedärvt i rörelse funktionerna, och de instinktiva funktionerna är alla nedärvda.
Så i själv-observation är det nödvändigt att först av allt skilja ut dessa funktioner och att direkt klassificera allt ni observerar, och säga, ‘Detta är en intellektuell funktion’, ‘Detta är en emotionell funktion’, osv.
Om ni praktiserar detta en tid kommer ni snart att upptäcka vissa märkliga saker. Till exempel, ni kommer att upptäcka att det mest problematiska med själv-observation är att man glömmer bort det. Ni sätter igång att observera, och en känsla kopplas samman med någon tanke och plötsligt har ni glömt att ni skulle observera er själva.
En annan intressant sak ni kommer att upptäcka, om ni fortsätter med att försöka observera er själva, är att ni inte minns er själva. Om ni hade varit medvetna om er själva hela tiden då skulle ni också kunnat observera er själva hela tiden, eller åtminstone så länge ni ville. Men eftersom ni inte minns er själva kan ni inte koncentrera er; och det är på grund av detta ni måste erkänna att ni inte har någon vilja. Om ni hade kunnat minnas er själva då skulle ni haft en vilja och möjlighet att göra vad ni hade velat. Men ni kan inte minnas er själva, ni kan inte vara medvetna om er själva och alltså har ni ingen vilja. Det är möjligt att ni i vissa stunder har en vilja, men den skiftar alltid till något annat och ni glömmer bort alltihop.
Detta är vår situation, vårt väsenstillstånd, det tillstånd som vi utgår ifrån när vi börjar studera oss själva. Men mycket snart, om ni fortsätter, kommer ni komma fram till att redan från första början måste ni korrigera vissa saker i er själva som inte är bra, att arrangera vissa saker som inte är på sina rätta ställen. Systemet har förklaringar till detta.
Vi är konstruerade på så sätt att vi kan leva i fyra olika tillstånd av medvetenhet, men som vi är nu lever vi bara i två: det ena är sömn, och det andra är vad vi brukar kalla ‘vakenhet’. Men detta är bara två av fyra möjliga tillstånd. Det tredje tillståndet av medvetenhet är mycket märkligt. När någon förklarar för oss vad det tredje tillståndet av medvetenhet är, tror vi att vi redan är i det tillståndet. Detta tillstånd kallas själv-medvetenhet, och de flesta människor säger om man frågar dem, ‘ Det är klart att jag är medveten!’ En period av upprepade och ihärdiga försök att observera sig själv är nödvändigt innan man verkligen kan inse det faktum att vi inte är medvetna; att vi bara har kapaciteten att bli medvetna. Om någon frågar oss, säger vi, ‘Ja jag är medveten’, och i det ögonblicket är vi det, men i nästa ögonblick har vi glömt bort det och vi upphör med att vara medvetna. Så under den tiden vi försöker observera oss själva kommer vi inse att vi inte är i det tredje tillståndet av medvetenhet, att vi bara lever i två tillstånd. Vi lever antingen i sömn eller i vaket tillstånd som, i det här systemet, kallas relativ medvetenhet. Det fjärde tillståndet, som kallas objektivt medvetande, är oåtkomligt för oss eftersom det endast kan nås via tillståndet av själv-medvetenhet, dvs, att först bli medveten om sig själv, och efter det försöka nå tillståndet av objektivt medvetande.
Så samtidigt som vi observerar oss själva, försöker vi vara medvetna om oss själva genom att hålla kvar känslan av ‘jag är här’ - ingenting mer än det. Det är detta som den västerländska psykologin, utan undantag, helt har missat. Även om många har varit i närheten, har dom inte insett vikten av detta faktum och inte insett att tillståndet som människan för närvarande befinner sig i kan förändras - att människan kan minnas sig själv, om hon försöker tillräckligt mycket.
Det är inte frågan om en dag eller en månad. Det är mycket långa studier, och studier i hur man får bort hinder, eftersom vi inte minns oss själva, är vi inte medvetna om oss själva, och det är på grund av att så många funktioner arbetar på ett felaktigt sätt i vår maskin, och dessa funktioner måste korrigeras så att de arbetar på rätt sätt. När fler och fler av dessa funktioner har korrigerats kommer perioderna av själv-minnande bli längre och längre. Och när perioderna blir tillräckligt långa kommer vi kunna använda två nya funktioner. Med själv-medvetenhet, som är det tredje tillståndet av medvetenhet, följer en funktion som kallas högre emotionell funktion, fast den är lika mycket intellektuell som emotionell. På den här nivån är det inte skillnad på intellektuell och emotionell på samma sätt som på vår nuvarande nivå. Och när vi kommer till tillståndet av objektivt medvetande tillägnar vi oss ytterligare en ny funktion högre mental funktion. Fenomen som hör till, vad jag kallar, övernormal psykologi har sitt ursprung i dessa två funktioner; och det är därför jag, efter att ha gjort alla experimenten för tjugofem år sedan, kom fram till slutsatsen att experimentellt arbete är omöjligt, eftersom det inte är frågan om experiment utan om att förändra sitt tillstånd av medvetenhet.

Jag har nu gett er några övergripande idéer. Försök nu att berätta för mig det ni inte förstod, vad ni vill att jag ska förklara bättre. Försök att fråga vilka frågor ni vill, antingen i relation till vad jag sagt eller egna frågor. På det sättet blir det lättare för mig att börja.

F. Är det nödvändigt att vara permanent medveten om sig själv för att uppnå ett högre tillstånd av medvetenhet?
S. Vi kan ändå inte vara det så det är ingen idé att prata om att vara permanent medveten. Det enda vi kan prata om nu är början. Vi måste studera oss själva i samband med uppdelningen av de olika funktionerna när vi kan - när vi kommer ihåg att vi ska göra det - och för det är vi beroende av slumpen. När vi kommer ihåg det, måste vi försöka bli medvetna om oss själva. Det är allt vi kan göra.
F. Måste man bli medveten om de instinktiva funktionerna?
S. Endast sinnena. Det inre instinktiva arbetet behöver inte bli medvetet. Det är medvetet i sig själv, oberoende av de intellektuella funktionerna, och det finns inget behov av att öka detta. Vi måste försöka bli medvetna om oss själva så som vi ser oss själva, inte om våra inre funktioner. Efter en tid kan vi komma att bli medvetna om vissa inre funktioner som det är nyttigt att bli medveten om; men inte än. Du förstår, vi tillägnar oss inte några nya känslor. Vi klassificerar bara våra vanliga intryck på ett bättre sätt, alla de vanliga sakerna vi får från livet, från människor, från allt.
F. Är det korrekt att säga att när man lär sig något, till exempel bilkörning, så säger den intellektuella funktionen till rörelsefunktionen vad den ska göra, och när den har lärt sig det arbetar rörelsefunktionen av sig själv.
S. Helt riktigt. Ni kan observera många saker liknande det. Först lär man sig genom den intellektuella funktionen.
F. Hur viktig är kunskapen man får genom att studera våra fysiska handlingar? Är det bara en övning i koncentrerat betraktande?
S. Nej, det är mycket viktigt eftersom vi blandar ihop många saker och känner inte till deras orsaker. Vi kan bara förstå orsakerna genom att kontinuerligt betrakta under en lång tid.
F. Kan vi få några instruktioner om hur vi ska arbeta med de olika funktionerna?
S. Allt det kommer att förklaras, men för tillfället, och under en lång tid, kan ni endast observera.
F. Är det ett exempel på olika ‘jag’ när man går och lägger sig sent och man beslutar sig för att gå och lägga sig tidigare nästa gång, men när kvällen kommer gör man ändå inte det?
S. Helt riktigt, ett ‘jag’ beslutar och ett annat måste utföra det.
F. På vilket sätt ska vi försöka bli medvetna om oss själva?
S. Det är mycket enkelt att förklara men mycket svårt att utföra. Det finns inga genvägar. Ett bättre tillstånd kan bara uppnås med direkta ansträngningar, bara genom att försöka vara mer medveten, genom att fråga sig själv så ofta som möjligt, ‘Är jag medveten eller inte?’
F. Men hur kan man vara säker på att din metod är den rätta?
S. Genom att jämföra observationerna med varandra. Sen pratar vi om det när vi träffas. Man berättar om sina observationer, jämför dem; jag försöker förklara vad man inte kan förstå; det är fler personer som hjälper mig; och på det sättet kan man bli säker på vissa saker, precis som man vet att gräset är grönt.
Det är inte fråga om att man ska tro på vissa saker. Tvärtom, det här systemet lär människor att absolut inte tro på någonting. Att man måste verifiera allt man ser, hör och känner. Bara på det sättet kan man komma någonstans.
Samtidigt måste man inse att vår maskin inte fungerar perfekt; den är långt ifrån perfekt, på grund av så många felaktiga funktioner, så en mycket stor del av själv-studierna är kopplade till dessa felaktiga funktioner. Vi måste känna till dem för att kunna eliminera dem. Och en funktion som är särskilt felaktig, och som vi ofta trivs med, är föreställningsförmågan . I detta system innebär inte föreställningsförmågan ett medvetet eller målinriktat tänkande på något ämne eller visualiseringar av något, utan föreställningar och fantasier som rullar på utan någon kontroll eller något resultat. Det tar väldigt mycket energi och för in tänkandet i fel banor.
F. När du säger ‘föreställningsförmåga’, menar du när man föreställer sig att något är sant, inte att föreställa sig bilder.
S. Föreställningsförmågan har många aspekter; det kan vara vanliga dagdrömmar eller, till exempel, att man inbillar sig att man har krafter och förmågor fast man inte har det. Det är två sidor av samma sak, det är okontrollerat, det går på av sig själv.
F. Båda är självbedrägeri?
S. Man tror inte det är självbedrägeri: man inbillar sig något, sen tror man på det och glömmer bort att det bara var en inbillning.
När vi studerar människan i hennes nuvarande tillstånd av sömn, frånvaro av enhet, mekaniskhet och brist på kontroll, finner vi flera andra felaktiga funktioner som är resultatet av hennes tillstånd - framför allt hennes ljugande för sig själv och andra människor. Psykologin om den ordinära människan kunde även kallas lögnstudier, eftersom människan ljuger mer än någonting annat; och faktum är att hon inte kan tala sanning. Det är inte lätt att tala sanning; man måste lära sig det, och ibland kan det ta mycket lång tid.
F. Skulle du vilja förklara vad du menar med lögn?
S. Att ljuga är när man tänker eller talar om saker man inte vet något om; det är där ljugandet börjar. Det betyder inte att man ljuger medvetet - att man till exempel säger att det är en björn i rummet intill. Ni kan gå till rummet och konstatera att det inte finns någon björn där. Om ni skulle samla ihop alla teorier om vilket ämne som helst, utan att veta något om ämnet, skulle ni se var ljugandet börjar. Människan känner inte sig själv, hon känner inte till någonting, ändå har hon teorier om allting. Majoriteten av dessa teorier är lögn.
F. Jag vill få reda på sanningar som är nyttiga för mig i mitt nuvarande tillstånd. Hur tar jag reda på om det är lögn?
S. Om nästan allting du vet har du metoder för att verifiera det. Men först måste du få reda på vad du kan veta och vad du inte kan veta. Det kommer hjälpa dig i ditt verifierande. Om du börjar med det kommer du snart höra lögner, även utan att tänka. Lögner har en speciell betoning, i synnerhet lögner om det vi inte vet något om.
F. Beträffande föreställningsförmågan - om men tänker istället för att föreställa sig saker, ska man vara medveten om den ansträngningen hela tiden?
S. Ja, du ska vara medveten om det - inte så mycket om ansträngningen utan mer om kontrollen. Du ska känna att du har kontroll, att det inte bara går på av sig självt.
F. När du säger ‘minnas sig själv’, menar du med det att man minns efter att man har observerat sig själv, eller menar du att man minns vad man vet finns inom sig?
S. Nej, betrakta det som helt skilt från observation. Att minnas sig själv innebär samma sak som att vara medveten om sig själv - ‘jag är’. Ibland kommer det av sig själv; det är en mycket märklig känsla. Det är inte en funktion, inte tänkande, inte känslor; det är ett annat medvetenhetstillstånd. Av sig själv kommer det bara korta ögonblick, vanligtvis i helt nya omgivningar, och man säger till sig själv: ‘Vad märkligt. Jag är här’. Detta är själv-minnande; i det ögonblicket minns du dig själv.
Senare när du börjar kunna urskilja dessa ögonblick, kommer du fram till en annan intressant slutsats: du kommer inse att allt som du minns från barndomen är glimtar av själv-minnande, eftersom allt du vet om andra händelser är att de har hänt. Du vet att du var där, men du minns ingenting exakt; men hade man däremot en glimt av själv-minnande kommer man ihåg allt som omgav detta ögonblick.
F. Kan man med själv-observation bli medveten om vissa saker man inte har? Ska man observera saker från en utgångspunkt att allting är möjligt?
S. Jag vet inte om det är nödvändigt att använda ett ord som ‘allting’. Bara observera, utan några föreställningar eller gissningar, och observera bara det ni kan se. Under en lång tid ska ni bara observera och försöka få reda på så mycket som möjligt om intellektuella, emotionella, instinktiva och rörelse funktioner. Av detta kommer ni förhoppningsvis fram till att ni har fyra specifika medvetanden - inte bara ett medvetande utan fyra olika medvetanden. Ett medvetande kontrollerar de intellektuella funktionerna, ett annat helt annorlunda medvetande kontrollerar de emotionella funktionerna, ett tredje kontrollerar de instinktiva funktionerna, och ett fjärde, återigen helt annorlunda, kontrollerar rörelse funktionerna. Vi kallar dem olika center: intellektuella centret, emotionella centret, rörelse centret och det instinktiva centret. De är oberoende av varandra. Varje center har sitt eget minne, sin egen föreställningsförmåga och sin egen vilja.
F. När det gäller motstridiga begär så förmodar jag att om man hade tillräckligt med kunskap om sig själv kunde man se till att det inte uppstod sådana konflikter?
S. Kunskap i sig själv är inte tillräckligt. Man kan veta och ändå hamna i konflikter mellan olika begär, eftersom varje begär har en egen vilja. Det vi vanligtvis kallar vår vilja är bara resultatet av olika begär. Resultatet blir ibland ett bestämt fullföljande av det man hade tänkt och ibland fullföljer man det inte alls, eftersom ett begär går en väg och ett annat går en annan väg, och vi kan inte besluta oss för vad vi ska göra. Detta är vårt vanliga tillstånd. Vårt framtida mål måste självklart vara att komma till en enhet istället för att vara många, som vi är nu, för att kunna göra någonting på rätt sätt, för att veta något på rätt sätt, för att komma någonstans, måste vi bli en. Det är ett mycket fjärran mål, och vi kan inte börja närma oss det om vi inte känner oss själva, om vi i vårt nuvarande tillstånd av obefintlig självkännedom försökte närma oss det skulle vi bli så skräckslagna att vi inte skulle komma någonstans.
Den mänskliga varelsen är en mycket komplicerad maskin och måste studeras som en maskin. Vi inser att för att kunna kontrollera en maskin, en bil eller ett tåg, måste vi först lära oss hur den fungerar. Man kan inte kontrollera dessa maskiner instinktivt, men av någon anledning tror vi att vår instinkt skulle vara tillräcklig för att kontrollera den mänskliga maskinen, trots att den är så mycket mer komplicerad. Detta är ett av de första felaktiga antagandena: vi inser inte att vi måste lära oss, att kontroll är en fråga om kunskap och skicklighet.

Berätta nu vad som intresserade er mest och vad ni vill höra mer om.
F. Jag blev intresserad av frågan om föreställningsförmågan. Jag antar att vi i den vanliga tolkningen av detta ord har lagt in fel betydelse?
S. I den allmänna betydelsen av föreställningsförmågan är det viktigaste förbisett, men i detta systems terminologi börjar vi alltid med det viktigaste. Den viktigaste faktorn i varje funktion är: ‘Är det under vår kontroll eller inte?’ Så när föreställningsförmågan är under kontroll kallar vi den inte ens för föreställningsförmåga; då har den andra namn som - visualisering, kreativt tänkande, uppfinningsrikt tänkande - man kan hitta specifika namn till allt. Men kommer det av sig själv och kontrollerar oss, så att vi styrs av det, kallar vi det föreställningsförmåga.
Det är också en annan aspekt i föreställningsförmågan som man i den vanliga betydelsen har missat. Det är att vi inbillar oss saker som inte existerar - icke existerande förmågor, till exempel. Vi tillskriver oss krafter som vi inte har; vi inbillar oss att vi är självmedvetna, trots att vi inte är det. Vi har inbillade krafter och ett inbillat självmedvetande och vi inbillar oss att vi är ett ‘jag’, när vi i realiteten är många olika ‘jag’. Vi har många sådana föreställningar om oss själva och om andra människor. Till exempel, vi tror att vi kan ‘göra’, att vi har ett val, vi har inget val, vi kan inte ‘göra’, saker bara händer.
Allting om oss själva föreställer vi oss. Vi är inte det som vi föreställer oss.
F. Är det någon skillnad på föreställningsförmågan och dagdrömmeri?
S. Om du inte kan kontrollera dina dagdrömmar är det en del av föreställningsförmågan; men det är inte allt. Föreställningsförmågan har många olika sidor. Vi föreställer oss icke existerande tillstånd, icke existerande möjligheter, icke existerande krafter.
F. Kan du ge mig en definition på negativa föreställningar?
S. Föreställningar om alla möjliga obehagliga saker, tortyr, att du föreställer dig saker som skulle kunna hända dig eller din familj - och liknande saker; det tar sig olika uttryck. Vissa människor föreställer sig olika sjukdomar, andra föreställer sig olyckor eller otur.
F. Är kontroll över känslorna ett rimligt mål?
S. Att få kontroll över känslorna är mycket svårt. Det är en mycket viktig del av självstudierna, men vi kan inte börja med att kontrollera känslorna, eftersom vi inte vet tillräckligt mycket om känslor.
Jag ska förklara: vad vi kan göra i början när vi observerar de emotionella funktionerna är att försöka stoppa vissa impulser i oss själva. Vi måste försöka låta bli att utrycka negativa känslor. För många människor är detta mycket svårt, eftersom negativa känslor uttrycks så snabbt och så lätt att det är svårt att fånga upp dem. Men om du inte försöker kan du heller inte observera dig själv, så från allra första början i observerandet av känslor måste ni försöka hindra uttrycket av negativa känslor. Detta är det första steget. I detta system kallar vi alla obehagliga, våldsamma eller depressiva känslor för negativa känslor.
Som sagt, det första steget är att inte verbalt uttrycka negativa känslor; det andra steget är att studera de negativa känslorna i sig, katalogisera dem, finna deras olika kopplingar - eftersom några är mycket simpla och andra är mer sammansatta - och försöka förstå att de är helt onödiga. Det låter kanske märkligt, men det är mycket viktigt att förstå att alla negativa känslor är helt oanvändbara: de är inte till någon nytta; de får oss inte att lära känna nya saker eller för oss närmare nya upplevelser; de ger oss ingen energi; de slösar bara energi och skapar obehagliga illusioner. De kan till och med förstöra den fysiska hälsan.
Det tredje steget, efter en viss tids studerande och observerande kanske vi kommer till slutsatsen att vi kan göra oss av med de negativa känslorna, att de inte är obligatoriska. Här hjälper systemet till, eftersom det visar att det faktiskt inte finns något center för negativa känslor, utan att de tillhör ett artificiellt center som vi har skapat under vår uppväxt genom att imitera människor med negativa känslor. Man till och med lär sina barn att uttrycka negativa känslor, Sen lär sig barnen ännu mer genom imitation; de imiterar äldre barn, äldre barn imiterar vuxna, så redan i tidig ålder har dom blivit professorer i negativa känslor.
Det är en stor befrielse när man inser att det inte finns några obligatoriska negativa känslor. Vi föds utan dem, men av någon okänd anledning lär vi oss själva negativa känslor.
F. För att bli fri från negativa känslor, måste vi förhindra dem att väckas upp?
S. Detta är fel, eftersom vi inte kan kontrollera negativa känslor. Jag nämnde de olika hastigheterna i de olika funktionerna. Det långsammaste är den intellektuella funktionen. Sen kommer rörelse och instinktiva funktioner som har ungefär samma hastighet och är oerhört mycket snabbare än de intellektuella funktionerna. De emotionella funktionerna bör vara ännu snabbare, men arbetar i allmänhet med samma hastighet som de instinktiva funktionerna. Rörelse, instinktiva och emotionella funktioner är mycket kvickare än tanken, och det är omöjligt att fånga upp känslor med tanken. När vi är i ett emotionellt tillstånd, avlöser de varandra så snabbt att vi inte har tid att tänka. Men vi kan få en föreställning om skillnaden i hastighet genom att jämföra tanke funktionen med rörelse funktionen. Om du, när du gör något snabbt moment, försöker observera dig själv, kommer du upptäcka att du inte kan det. Tanken kan inte följa rörelsen. Du måste göra rörelsen långsammare, annars kan du inte observera den. Detta är ett faktum.
F. Menar du med rörelser, fysiska rörelser?
S. Ja. Helt vanliga rörelser, som att köra bil eller skriva; ni kan inte observera någonting sådant. Ni kan komma ihåg, och senare skapar det en illusion att ni har iakttagit. I realiteten kan man inte observera snabba rörelser.
Som vi är nu, börjar inte den riktiga kampen mot de negativa känslorna förrän i framtiden, inte i en alltför avlägsen framtid, men det är många saker vi först behöver veta och metoder som vi måste studera. Det finns ingen rak väg; vi måste lära oss flera olika metoder och snirkla runt dem för att kunna attackera dom.
För det första, vi måste förändra många av våra mentala attityder, som vi mer eller mindre har makt över; jag menar då intellektuella attityder, eller uppfattningar. Vi har alldeles för många felaktiga uppfattningar om negativa känslor; vi tycker dom är nödvändiga, eller vackra, nobla; vi glorifierar dem, osv. Vi måste göra oss av med allt detta. Vi måste städa vårt intellekt i relation till negativa känslor. När vi har rätt uppfattningar om negativa känslor, när vi har slutat upp med att glorifiera dom, kommer vi gradvis finna sätt att kämpa mot dom, en i taget. En person uppfattar att en viss negativ känsla är enkel att kämpa mot, en annan finner att det ät lättare med en annan. Ni måste börja med den lättaste, och vad som är enkelt för mig kan vara svårt för någon annan; så ni måste hitta den som är lättast för er, de svårare tar man itu med senare.
F. Förklarar detta varför jag associerar vissa av mina negativa känslor till människor jag kommer ihåg från min barndom?
S. Mycket troligt, eftersom många negativa känslor lärs in genom imitation. Men vissa kan ligga i vår natur, eftersom vår natur också har olika benägenheter på ett eller annat sätt. Känslor kan delas upp i grupper, och en person kan vara mer benägen till en grupp och en annan person till en annan grupp. Till exempel, vissa människor har en benägenhet till rädsla i olika former, andra till olika former av ilska. Men de är annorlunda och kommer inte från imitation.
F. Är det dom som är svårast att få bukt med?
S. Ja, men dom är i allmänhet baserad på någon form av svaghet, eftersom bakom de negativa känslorna ligger det något slags rättfärdigande - men tillåter sig själv. Och tillåter man sig inte att vara rädd, tillåter man sig att vara arg, och tillåter man sig inte att vara arg, tillåter man självömkan. Negativa känslor grundar sig alltid på någon form av tillåtelse.
Men innan vi kommer till så komplicerade frågor som att kämpa mot negativa känslor är det mycket viktigt att vi iakttar oss själva i små, vardagliga manifestationer från rörelse funktionerna och även de som vi kan observera i de instinktiva funktionerna, dvs, förnimmelser av behag och obehag, värme och kyla - förnimmelser som hela tiden passerar genom oss.
F. Du har inte nämnt identifikationen än, får jag ställa en fråga om det?
S. Varsågod. Men eftersom alla inte känner till detta, ska jag förklara det lite kort. Ni förstår, när vi börjar att observera, känslor i synnerhet, men även de andra funktionerna, upptäcker vi att funktionerna ackompanjeras av en viss attityd; vi blir absorberade i det, vi förlorar oss i saker och ting, i synnerhet när känslor framträder. Detta kallas identifikation. Vi identifierar oss med saker. Termen är inte så bra, men i engelskan finns inget bättre ord. Idén om identifikationen existerar i indiska skrifter och Buddisterna talar om att vara fäst vid och icke fäst vid. Dessa ord tycker jag är ännu mindre tillfredsställande eftersom jag, innan jag träffade på detta system, kände till dessa ord utan att förstå dom - eller snarare, jag förstod dem på ett alltför intellektuellt sätt. Helt och fullt förstod jag inte förrän jag hittade samma idéer uttryckta på ryska och grekiska i tidiga kristna texter. De har ord för fyra olika grader av identifikation, men detta är inte nödvändigt för oss än. Vi ska försöka förstå idén genom observation och inte genom definition. Det är en viss kvalitet i vidfästningen - att förlora sig i det.
F. Förlorar man sin känsla av att observera?
S. När du är identifierad kan du inte observera.
F. Det startar alltså vanligtvis med känslor? När man blir besatt av något, har det något med identifikation att göra?
S. Ja. Mycket. Först börjar det med intresse. Du är intresserad av något, i nästa sekund är du inne i det, och då existerar du inte längre.
F. Men om man tänker och är medveten om att man tänker, klarar man sig inte ifrån identifikationen då? Man kan väl inte göra detta samtidigt?
S. Visst. Det räddar dig en stund, men i nästa stund kommer en annan tanke som sveper med dig. Så det finns ingen garanti. Du måste vara på din vakt hela tiden.
F. Vilka slags negativa känslor glorifierar man mest?
S. Vissa människor är väldigt stolta över sin irritation eller sin läggning att bli irriterade, eller nånting liknande. De gillar att bli betraktade som orubbliga. Det finns praktiskt taget ingen negativ känsla man inte kan njuta av, och det är bland det svåraste som finns att inse detta. Det finns människor som inte har några andra nöjen än negativa känslor.
Identifikation i relation till människor är en speciell form som i detta system kallas, överväganden. Men övervägandet kan vara av två slag - att vi överväger andra människors känslor, och att vi överväger våra egna. I regel överväger vi våra egna känslor. Vi överväger för det mesta att människor inte uppskattar oss tillräckligt mycket eller att dom inte tar tillräcklig hänsyn till oss, eller att dom inte är tillräckligt försiktiga mot oss. Vi kan hitta många ord för det. Det är en mycket viktig aspekt av identifikation och det är mycket svårt att frigöra sig från det; vissa människor är helt och hållet uppslukade av identifikation. Hur som helst, det är viktigt att observera identifikation.

fortsättning på nästa sida

This page hosted by Get your own Free Home Page