Vi ska idag starta med en mer detaljerad undersökning av centren. Detta är ett diagram över de fyra centren.

Diagrammet representerar en människa som står med sidan vänd mot oss och tittar åt vänster, och visar de relativa positionerna av centren på ett mycket schematiskt sätt.
I verkligheten ockuperar centren hela kroppen, genomtränger, så att säga hela organismen. Samtidigt har varje center ett så kallat ‘gravitationscentrum.’ Gravitationscentrum för det intellektuella centret finns i hjärnan; Gravitationscentrum för det emotionella centret finns i solar plexus Gravitationscentrumen för rörelse och instinktiva centren finns i ryggraden.
Det måste bli förstått att med dagens vetenskapliga metoder har vi ingen möjlighet att verifiera dessa påståenden, framförallt eftersom vart och ett av centren besitter egenskaper som än så länge är okända för vetenskapen och även för anatomin. Det kanske låter konstigt, men vetenskapen om den mänskliga kroppens anatomi är långt ifrån en komplett vetenskap.
Så studiet av centren, som är dolda för oss, måste börja med observationer av deras funktioner, som är förhållandevis tillgängliga för en undersökning.
Det är ett ganska vanligt tillvägagångssätt. I de olika vetenskaperna - fysik, kemi, astronomi, fysiologi - när man inte har tillgång till fakta, objekten, eller materialet man vill studera, måste man börja med en undersökning av deras resultat eller spår. I detta fall ska vi syssla med de direkta funktionerna i centren; så allt vi konstaterar om funktionerna kan appliceras på centren.
Alla center har mycket gemensamt men varje center har också egna märkliga egenskaper som alltid måste tas med i beräkningen.
En av de viktigaste principerna man måste förstå när det gäller centren är den stora skillnaden i deras hastighet, dvs, skillnaden i hastighet i deras funktioner.
Det långsammaste är det intellektuella centret. Efter det - med väldigt mycket högre hastighet - kommer rörelse centret och instinktiva centret, som mer eller mindre har samma hastighet. Det snabbaste av dem alla är det emotionella centret, fast i tillståndet av ‘vaken sömn’ arbetar det mycket sällan med någonting som ens liknar dess riktiga hastighet, så vanligtvis arbetar det med samma hastighet som instinktiva och rörelse centren.
Observationer kan hjälpa oss konstatera den stora skillnaden i funktionshastighet, men de kan inte ge oss exakta siffror. I verkligheten är skillnaden mycket stor, större än vad man kan föreställa sig vara möjligt mellan funktionerna i en och samma organism. Som jag just sagt, med medlen vi har tillgång till kan vi inte kalkylera skillnaden i hastighet i centren, men, om vi får reda på de siffrorna, kan vi upptäcka många saker som kan bekräfta inte siffrorna utan existensen av de enorma skillnaderna.
Så innan vi börjar med siffror ska jag tala om enkla observationer som kan göras utan någon speciell kunskap.
Försök, till exempel, att jämföra hastigheten i de mentala processerna med rörelsefunktionerna. Försök att iaktta er själva när ni utför flera snabba moment samtidigt, som bilkörning på en livligt trafikerad väg, eller köra fort på en dålig väg, eller vilket arbete som helst som kräver snabba beslut och kvicka rörelser. Du kommer omedelbart se att du inte kan observera alla rörelser. Antingen måste du sakta ner dina rörelser eller missa större delen av dina observationer; annars kommer du riskera en olycka och troligen råka ut för en om du framhärdar i dina försök. Det finns många liknande observationer som kan göras, i synnerhet med det emotionella centret som är ännu snabbare. Alla av oss har redan gjort iakttagelser av skillnaden i hastighet mellan våra funktioner, men bara mycket sällan vet vi om värdet i våra observationer och erfarenheter. Bara när vi känner till principerna börjar vi förstå värdet av våra tidigare observationer.
Samtidigt måste det sägas att alla talförhållanden i relation till de olika hastigheterna är konstaterade och kända i olika skolor. Som ni senare kommer att se är skillnaden i hastighet ett mycket märkligt tal som har en kosmisk betydelse, dvs, det ingår i många kosmiska processer eller, bättre formulerat, det delar upp många kosmiska processer från varandra. Detta tal är 30,000. Det betyder att rörelse och instinktiva centren är 30,000 gånger snabbare än det intellektuella centret. Och det emotionella centret, när det arbetar med sin normala hastighet, är 30,000 gånger snabbare än rörelse och instinktiva centren.
Det är svårt att tro på en så enormt stor skillnad i funktionshastigheter i samma organism. Det betyder faktiskt att olika center har olika tid. Instinktiva och rörelse centren har 30,000 gånger längre tid än det intellektuella centret, och det emotionella centret har 30,000 gånger längre tid än instinktiva och rörelse centren.
Har ni helt förstått vad ‘längre tid’ betyder? Det betyder att, för varje slags arbete ett center utför, har det mycket längre tid. Hur underligt det än kan låta så förklarar dessa stora hastighetsskillnader i centren många välkända fenomen som det vetenskapliga etablissemanget inte kan förklara och som den oftast inte ens kommenterar, eller helt enkelt vägrar att diskutera. Jag syftar här till den häpnadsväckande och nästan ofattbara hastigheten i vissa fysiologiska och mentala processer.
Till exempel - en person dricker ett glas konjak, och omedelbart på mindre än en sekund, upplever han en rad nya känslor och sinnesförnimmelser - en känsla av värme, avslappning, lättnad, lugn, tillfredsställelse, välmående, eller tvärtom, ilska, irritation, osv. Vad han känner kan vara olika i olika fall, men faktum är att kroppen reagerar på konjaken mycket snabbt, nästan omedelbart.
Man behöver inte ta alkohol eller något annat uppiggande medel som exempel; om en person är mycket törstig eller hungrig har ett glas vatten eller en brödskiva samma snabba effekt.
Liknande fenomen som visar den enorma hastigheten i vissa processer kan noteras, till exempel, när man observerar drömmar. Jag refererade till sådana observationer i A New Model of the Universe.
Skillnaden är som sagt antingen mellan det instinktiva och det intellektuella centret eller mellan rörelse och det intellektuella centret. Men vi är så vana vid dessa fenomen att vi sällan tänker på hur märkliga och ofattbara de är.
Det är klart, för en person som aldrig har funderat över sig själv och aldrig har studerat sig själv, är varken det här eller någonting annat underligt. Men ur en fysiologisk synvinkel är dessa fenomen nästan mirakulösa.
En fysiolog vet hur många komplicerade processer som måste gås igenom mellan sväljandet av ett glas konjak eller ett glas vatten innan man kan känna effekten. Varje ämne som kommer in i kroppen genom munnen måste analyseras, prövas på olika sätt och endast efter detta accepteras eller inte. Och alt detta händer på en sekund eller mindre. Det är ett mirakel, men egentligen inte. För, om vi känner till skillnaden i hastighet i centren och kommer ihåg att det instinktiva centret, som ska göra detta arbete, har 30,000 gånger mer tid än det intellektuella centret, med vilket vi mäter vår vanliga tid, kan vi förstå att det kan utföras. Det betyder att det instinktiva centret inte har en sekund, utan ungefär åtta timmar av sin egen tid att utföra detta arbete, och på åtta timmar kan man i ett tillräckligt utrustat laboratorium göra detta arbete utan någon onödig brådska. Så vår idé om den oerhörda hastigheten är helt enkelt en illusion vi har eftersom vi tror att vår vanliga tid, eller det intellektuella centrets tid, är den enda tid som existerar.
Senare ska vi återvända till studiet om skillnaden i hastighet mellan centren.
Nu ska vi tala om, och försöka förstå, en annan egenskap hos centren som senare ska ge oss ett bra material för självobservation och för arbete på oss själva.
Det påstås att varje center är uppdelat i två delar, positiv och negativ.
Denna uppdelning är särskilt tydlig i det intellektuella centret och i det instinktiva centret.
Allt arbete i det intellektuella centret är uppdelat i två delar: jakande och nekande; ja och nej. I varje moment av vårt tänkande, överväger antingen den ena eller den andra eller också blir det en styrkebalans och obeslutsamhet. Den negativa delen i det intellektuella centret är lika användbar som den positiva, och varje minskning i styrka hos någon av dem i relation till den andra leder till mentala störningar.
I det instinktiva centrets arbete är uppdelningen också tydlig, och båda delarna, positiv och negativ, eller behagligt och obehagligt, är lika nödvändiga för att kunna orientera sig i livet.
Behagliga sensationer av smak, lukt, känsel, temperatur, värme, kyla, frisk luft - antyder alla på förhållanden som är livsbefrämjande; och obehagliga sensationer som giftiga smaker, giftiga lukter, obehagliga känsloförnimmelser, känsla av för stark hetta eller kyla visar på förhållanden som kan vara livshotande.
Vi kan utan tvivel slå fast att ingen bra orientering i livet är möjlig utan både behagliga och obehagliga sensationer. De är vägledande för allt animaliskt liv på jorden och defekter i dem leder till brister i orienteringen och risk för skador, sjukdomar och död. Tänk så fort en person skulle förgifta sig om han förlorade all smak och lukt, eller om han, på något onaturligt sätt, övervann i sig själv de naturliga försvarsmekanismerna mot obehagliga sensationer.
I rörelse centret har uppdelningen i två delar, positiv och negativ, endast en logisk betydelse; dvs, rörelse i motsats till vila. Det finns inget praktiskt observationsvärde i det.
I det emotionella centret är uppdelningen, vid en första anblick, enkel och uppenbar. Om vi tar behagliga känslor som glädje, sympati, tillgivenhet, självförtroende, tillhörande den positiva delen, och obehagliga känslor som tråkighet, irritation, avundsjuka, svartsjuka, rädsla, tillhörande den negativa delen, verkar allting mycket enkelt; men i realiteten är det mycket mer komplicerat.
Till att börja med, i det emotionella centret finns det ingen naturlig negativ del. Den större delen av de negativa känslorna är artificiella; de hör inte till det emotionella centret egentligen utan är baserade på instinktiva känslor som är tämligen obesläktade till dem men som är transformerade genom föreställningar och identifikationer. Detta är den riktiga betydelsen i James och Langes teori, mycket välkänd en gång i tiden. De påstod att alla känslor var sensationer av förändringar i inre organ och vävnader, förändringar som inträffade innan sensationen, och de var den faktiska orsaken till sensationen. Det betydde att yttre händelser och inre insikter inte producerade känslor. Yttre händelser och inre insikter producerade inre reflexer som producerade sensationer; som i sin tur tolkades som känslor. Samtidigt är positiva känslor som ‘kärlek,’ ‘hopp,’ ‘tro,’ på det sätt de vanligen tolkas; dvs, som permanenta känslor, omöjliga för en människa på våran medvetandenivå. De erfordrar högre tillstånd av medvetenhet; de erfordrar en inre helhet, självmedvetenhet, ett permanent ‘jag’ och vilja.
Positiva känslor är känslor som inte kan bli negativa. Men alla våra behagliga känslor som glädje, sympati, tillgivenhet, självförtroende, kan, i vilket ögonblick som helst, skifta till tråkighet, irritation, avundsjuka, rädsla osv. Kärlek kan förvandlas till svartsjuka eller rädsla att förlora den man älskar, eller till bitterhet och hat; hopp kan förvandlas till dagdrömmande och till orealistiska förväntningar, och tro kan förvandlas till vidskepelse och ett accepterande av bekvämt nonsens.
Även en rent intellektuell känsla - begäret efter kunskap, eller en estetisk känsla; dvs, en känsla av skönhet eller harmoni - om det blandas upp med identifikation, förenar sig omedelbart med negativa känslor som egenkärlek, fåfänga, själviskhet, självbedrägeri osv.
Så vi kan slå fast utan något som helst tvivel att vi inte kan ha några positiva känslor. Samtidigt har vi inga negativa känslor som existerar utan fantasi och identifikation. Det kan förstås inte förnekas att vid sidan av alla de olika slags fysiska lidanden som hör till det instinktiva centret, har människan många olika typer av mentala lidanden som hör till det emotionella centret. Hon har sorger, bedrövelser, rädslor, onda aningar osv, som inte kan undvikas och som är lika knutna till människans liv som sjukdom, smärta och död. Men dessa mentala lidanden skiljer sig från negativa känslor som är baserade på fantasier och identifikation.
Dessa känslor är ett fruktansvärt fenomen. De upptar en enorm plats i våra liv. Om många människor är det inte fel att påstå att hela deras liv regleras och kontrolleras, och i slutändan förstörs, av negativa känslor. Samtidigt har vi inte någon som helst nytta av negativa känslor i våra liv. De hjälper oss inte i vår orientering, de ger oss ingen kunskap, de vägleder oss inte på något sätt. Tvärtom, de spolierar all vår njutning, de gör livet till en börda för oss och de förhindrar mycket effektivt våra möjligheter till utveckling eftersom det finns ingenting så mekaniskt som negativa känslor.
Negativa känslor kan aldrig komma under vår kontroll. Människor som tror att de kan kontrollera sina negativa känslor och uttrycka dem när de vill, lurar bara sig själva. Negativa känslor beror på identifikation; om identifikationen förhindras i vissa speciella fall, försvinner de. Det underligaste och mest fantastiska med negativa känslor är att människor faktiskt dyrkar dem. Jag tror, att för en vanlig mekanisk människa finns det ingenting som är så svårt att inse som det att hans egna och andra människors negativa känslor inte har något värde överhuvudtaget och att de innehåller ingenting nobelt, ingenting vackert eller ingen styrka. I realiteten innehåller negativa känslor ingenting förutom svaghet och mycket ofta början till hysteri, vansinne eller kriminalitet. Det enda positiva med dem är att, eftersom de är värdelösa och artificiellt skapade av fantasier och identifikation, de kan förstöras utan någon förlust. Och detta är den enda chansen till flykt som människan har.
Om negativa känslor hade varit nyttiga eller nödvändiga i något, även i det minsta syfte, och om de var en funktion av en verklig existerande del av det emotionella centret, skulle människan inte ha någon chans eftersom ingen inre utveckling är möjlig så länge människan har kvar sina negativa känslor.
I skolorna säger man så här om kampen mot negativa känslor:
Människan måste offra sitt lidande.
‘Vad kan vara lättare att offra?’ säger alla då. Men i realiteten skulle människan hellre offra vad som helst utom sina negativa känslor. Det finns ingen njutning och inget nöje människan inte skulle kunna offra för jämförelsevis små anledningar, men hon skulle aldrig vilja offra sitt lidande. Och det finns en anledning till det.
På ett ganska vidskepligt sätt tror människan att hon kan vinna någonting genom att offra sina nöjen, men hon tror sig inte vinna något genom att offra sitt lidande. Hon är full av felaktiga föreställningar om lidande - hon tror fortfarande att lidandet är sänt från gud eller gudarna som straff eller som uppbyggelse, och hon blir till och med skrämd när hon får reda på möjligheterna att bli av med sitt lidande på ett så enkelt sätt. Idén blir ännu mer problematisk på grund av många lidanden som människan inte kan komma undan, och av många andra lidanden som helt är baserade på människans fantasi, som hon inte kan eller vill ge upp, som idén om orättvisa, till exempel, och tron på möjligheten att få bort orättvisan.
Utöver det att många människor inte har något annat än sina negativa känslor, är alla deras ‘jag’ negativa. Om man tog ifrån dom de negativa känslorna, skulle de helt enkelt kollapsa och gå upp i rök.
Och vad skulle hända med hela vårt liv, utan negativa känslor. Vad skulle hända med det vi kallar konst, teater, drama, de flesta noveller?
Dessvärre finns det ingen chans att negativa känslor försvinner. Negativa känslor kan bara övervinnas och försvinna med hjälp av skolornas kunskap och metoder. Kampen mot negativa känslor är en del i skolornas träning och är nära förbundet med allt arbete i skolorna.
Vad är ursprunget till de negativa känslorna om dom är artificiella, onaturliga och värdelösa? Eftersom vi inte känner till människans ursprung kan vi inte diskutera den frågan, och vi kan bara tala om negativa känslor och deras ursprung i relation till oss själva och våra liv. Till exempel, om man betraktar barn kan man se hur de lär sig negativa känslor och hur de lär sig dom genom att imitera vuxna och andra barn. Om man, från de allra första dagarna i hans liv, skulle placera ett barn bland människor utan negativa känslor, så skulle han troligtvis inte ha några, eller så få att de lätt skulle kunna övervinnas med rätt undervisning. Men i det verkliga livet blir det på ett helt annat sätt. Med hjälp av alla exempel han kan se och höra, med hjälp av läsning, filmer osv, kan ett barn på tio år hela skalan av negativa känslor och kan föreställa sig dem, reproducera dem, och identifiera sig med dem lika bra som vilken vuxen som helst.
Hos vuxna människor blir de negativa känslorna understödda av ett konstant rättfärdigande och glorifierande av dem i litteratur och konst, och av personligt rättfärdigande och eftergivenhet. Även när vi blir trötta på dem tror vi inte att vi kan befria oss från dem. I realiteten har vi mycket mera makt över negativa känslor än vi tror, i synnerhet när vi vet hur farliga de om är och hur angeläget det är att kämpa mot dem. Men vi finner allt för många ursäkter för dem, och vältrar oss istället i självömkan och själviskhet, som det ibland kan bli, och hittar fel i allting utom oss själva.
Allt det som sagts visar att vi är i en mycket märklig position i relation till vårt emotionella center. Det har ingen positiv del, och ingen negativ del. De flesta av dess negativa funktioner är påhittade och det finns många människor som under hela sitt liv inte har upplevt en enda äkta känsla, så fullständigt dominerar de inbillade känslorna.
Så vi kan inte säga att det emotionella centret är uppdelat i två delar, positiv och negativ. Vi kan bara säga att vi har behagliga känslor och obehagliga känslor, och alla känslor som inte är negativa kan i vilket ögonblick som helst skifta till negativa känslor av den minsta provokation eller även utan provokation.
Detta är den sanna bilden av vårt känsloliv och om vi ser uppriktigt på oss själva inser vi att så länge vi i oss själva understödjer och beundrar alla dessa giftiga känslor kan vi inte förvänta oss bli kapabla att utveckla helhet, medvetenhet eller vilja. Om en sådan utveckling vore möjlig, då skulle alla negativa känslor förena sig med vårt nya vara och bli permanenta i oss. Det skulle innebära att det skulle bli omöjligt att bli av med dem. Tur för oss att en sådan sak inte kan hända.
I vårt nuvarande tillstånd är det enda som är bra med oss det att ingenting är permanent i oss. Om någonting skulle bli permanent i vårt nuvarande tillstånd, innebär det galenskap. Endast galningar kan ha ett permanent ego.
Tillfälligtvis avslöjar dessa fakta ett annat felaktigt begrepp som smugit sig in i den psykologiska terminologin från den så kallade psykoanalysen: termen ‘komplex.’
Det finns inget i vår psykologiska utstyrsel som motsvarar idén om ‘komplex.’ I psykiatrin på artonhundratalet var det som idag benämns ‘komplex’ kallat en ‘fix idé,’ och ‘fixa idéer’ tolkades som tecken på galenskap. Och det är fortfarande helt korrekt.
En normal människa kan inte ha ‘fixa idéer,’ ‘komplex’ eller ‘fixeringar.’ Det kan vara bra att komma ihåg det ifall någon försöker hitta komplex i er. Vi har många dåliga drag som det är, och våra chanser är mycket små även utan komplex.

När vi nu återgår till frågan om arbetet med oss själva måste vi fråga oss vilka chanser vi verkligen har. Vi måste upptäcka funktioner och uttryck i oss själva som vi kan, till en viss grad, kontrollera, och vi måste träna upp den kontrollen, försöka öka den så mycket vi kan. Till exempel, vi har en viss kontroll över våra rörelser, och i många skolor, i synnerhet i Östern, börjar arbetet med sig själv med att tillägna sig så mycket kontroll över sina rörelser som det är möjligt. Men för detta krävs specialträning, mycket lång tid och ett studium i omsorgsfullt utarbetade övningar. I det moderna livet har vi mer kontroll över våra tankar, och i samband med det finns det speciella metoder med vilka vi kan arbeta på utvecklandet av vår medvetenhet och använda det instrument som är mest lyhört för vår vilja; dvs, vår hjärna, eller det intellektuella centret.
För att bättre förstå vad jag nu kommer att säga, måste ni försöka komma ihåg att vi inte har någon kontroll över vår medvetenhet. När jag sa att vi kan bli mer medvetna, eller att man kan bli medveten för ett ögonblick bara genom att fråga sig själv om man är medveten eller inte, så använde jag orden ‘medveten’ eller ‘medvetenhet’ i en relativ betydelse. Det finns många olika grader av medvetenhet och varje högre grad betyder ‘medvetenhet’ i relation till en lägre grad. Men om vi inte har någon kontroll över medvetenheten i sig så har vi dock en viss kontroll över vårt tänkande om medvetenhet, och vi kan konstruera tänkandet på ett sätt som kan framkalla medvetenhet. Vad jag menar är att genom att styra våra tankar i en riktning de skulle ha i ett ögonblick av medvetenhet, kan det medföra medvetenhet.
Försök nu att formulera vad ni noterade när ni försökte observera er själva.
Ni noterade tre saker. För det första, att ni inte minns er själva; dvs, att ni inte är medvetna om er själva när ni försöker observera er själva. För det andra, att observerandet försvåras av den oupphörliga strömmen av tankar, bilder, ekon av samtal, känslofragment, som far genom hjärnan och som hela tiden distraherar dig i dina försök att observera dig själv. Och för det tredje, så fort du börjar observera dig själv sätter någonting i dig igång fantasin, och självobservation är, om ni verkligen försöker, en ständig kamp mot fantasin.
Detta är huvudpunkten i arbetet med sig själv. Om man inser att svårigheterna i arbetet beror på det faktum att man inte kan minnas sig själv, så vet man redan vad man måste göra.
Man måste försöka minnas sig själv.
För att göra det måste man kämpa mot mekaniska tankar och man måste kämpa mot sin fantasi.
Om man gör det samvetsgrant och ihärdigt kommer man få se resultat på en jämförelsevis kort tid. Men man ska inte tro att det är enkelt eller att man kan lära sig direkt.
Själv-minnande, som det kallas är mycket svårt att lära sig utöva. Det får inte basera sig på en förväntan av resultat, annars riskerar man att identifiera sig med sina ansträngningar. Det måste baseras på insikten om det faktum att vi inte minns oss själva, och samtidigt det att vi kan minnas oss själva, om vi försöker tillräckligt mycket och på rätt sätt.
Vi kan inte viljemässigt bli medvetna, i det ögonblick vi vill det, eftersom vi inte har kontroll över vår medvetenhet. Men vi kan minnas oss själva för en kort stund eftersom vi har en viss kontroll över våra tankar. Och om vi börjar minnas oss själva, genom att konstruera våra tankar på ett speciellt sätt; dvs, genom insikten att vi inte minns oss själva, att ingen minns sig själv, och att inse vad allt det innebär, kommer det att föra oss till medvetenhet.
Ni måste komma ihåg att vi har funnit den svaga punkten i muren av mekaniskhet. Det är kunskapen om att vi inte minns oss själva; och insikten att vi kan försöka minnas oss själva. Fram till nu har uppgiften endast varit att studera sig själv. Nu, med förståelsen av att det är nödvändigt med en verklig förändring i oss själva, börjar arbetet.
Senare kommer ni förstå att utövandet av självminnande, förenat med självobservation och med kampen mot fantasin, inte bara har en psykologisk betydelse, utan att det även förändrar de mest subtila delarna i vår ämnesomsättning och medför definitiva kemiska, eller kanske bättre sagt alkemiska, effekter i vår kropp. Så idag har vi från psykologi kommit till alkemi; dvs, till idén om transformeringen av grova element till finare.

Tillbaka till Gurdjieff på svenska

This page hosted by Get your own Free Home Page