"En Österländsk lära beskriver funktionerna i de fyra kropparna, deras gradvisa växande, och deras växtförhållanden, på följande sätt:
"Föreställ er ett kärl eller en retort, (en päronformad glasbehållare som används i kemiska laboratorier, ö.a.), som är fylld med olika metallpulver. De olika pulvren är inte på något sätt förbundna med varandra och varje slumpmässig förändring av retortens position förändrar pulvrens förhållande till varandra. Om retorten skakas eller om man slår lite lätt på den med fingret, så kanske det pulver som var högst upp hamnar längst ner eller i mitten av retorten, och det som var i botten kanske hamnar högst upp. Det finns ingenting permanent i pulvrens lägen eftersom ingenting kan förbli permanent under sådana förhållanden. Detta är en exakt bild av vårt psykiska liv. I varje moment kan nya inflytanden förändra positionerna och det översta pulvret kan byta plats med ett pulver av helt motsatt karaktär. Vetenskapen kallar pulvrens tillstånd, ett tillstånd av mekanisk mixtur. Det som är utmärkande i pulvrens förhållanden till varandra i en blandning som denna är instabiliteten i de inbördes förhållandena och dess föränderlighet.
"Det är omöjligt att stabilisera pulvrens inbördes förhållanden i ett tillstånd av mekanisk mixtur. Men man kan sammansmälta pulvren; egenskaperna hos de olika pulvren gör detta möjligt. För att göra detta måste en speciell typ av eld tändas under retorten som gör att pulvren hettas upp och till slut smälter samman. När de har sammansmälts på detta sätt är dom i ett tillstånd av kemisk sammansättning. Nu kan pulvren inte längre separeras och ändra positioner på samma enkla sätt som de gjorde i det mekaniska mixturtillståndet. Innehållet i retorten har blivit odelbart, ‘individuellt.’ Detta är en bild av tillblivelsen av den andra kroppen. Elden som möjliggjorde sammansmältningen, eller fusionen, produceras av ‘friktion,’ som i sin tur produceras i människan genom kampen mellan ‘ja’ och ‘nej.’ Om en människa ger efter för alla sina begär, eller underblåser dem, skapas det ingen kamp inom henne, ingen ‘friktion,’ ingen eld. Men om hon, i syftet att nå ett bestämt mål, kämpar mot begär som hindrar henne skapar det en eld som gradvis förvandlar hennes inre till en helhet.
"Låt oss återgå till vårt exempel. Den kemiska sammansättningen som skapats genom fusionen har vissa egenskaper, en viss specifik vikt, en viss elektrisk ledningsförmåga, och så vidare. Dessa egenskaper utgör substansens karaktäristiska kännetecken. Men genom att bearbeta den på olika sätt kan egenskaperna bli fler, dvs, blandningen kan ges nya egenskaper som den från början inte hade. Det är möjligt att magnetisera den, göra den radioaktiv, osv.
"Processen att ge blandningen nya egenskaper motsvarar bildandet av den tredje kroppen och tillägnandet av nya kunskaper och krafter med hjälp av den tredje kroppen.
"När den tredje kroppen har formats och har erhållit alla de egenskaper, krafter, och kunskaper som är möjliga för den återstår problemet med att fixera dessa kunskaper och krafter, eftersom de har tillägnats med hjälp av vissa inflytanden kan dom också bli borttagna med samma eller liknande inflytanden. Med hjälp av ett speciellt slags arbete med de tre kropparna kan de förvärvade egenskaperna göras permanenta och bli en omistlig del av den tredje kroppen.
"Processen att fixera dessa egenskaper motsvarar bildandet av den fjärde kroppen.
"Bara en människa som äger fyra fullt utvecklade kroppar kan kallas ‘människa’ i ordets rätta bemärkelse. En sådan människa innehar egenskaper som en vanlig människa inte har. En av dessa egenskaper är odödlighet. Alla religioner och gamla läror innehåller idén att genom utvecklandet av den fjärde kroppen blir människan odödlig; och de innehåller också indikationer på hur man ska gå till väga för att utveckla den fjärde kroppen, dvs, odödlighet.
"I samband med detta jämför vissa läror människan med ett hus med fyra rum. Människan lever i ett rum, det minsta och fattigaste rummet av alla, och inte förrän någon berättar det för henne, misstänker hon att det finns andra rum som är fulla med dyrbara ting. När hon får reda på detta börjar hon söka efter nycklarna till dessa rum och särskilt den som går till det fjärde, det viktigaste rummet. Och när människan har hittat till det rummet blir hon herren i sitt hus, för endast då tillhör huset henne helt och hållet och för alltid.
"Det fjärde rummet gör människan odödlig och alla religiösa läror strävar efter att visa vägen dit. Det finns många olika vägar dit, vissa kortare och vissa längre, en del är hårda och andra är lättare, men alla, utan undantag, leder eller strävar efter att leda människan i en riktning, mot ödödlighet."

Vid nästa möte fortsatte G. från där han hade slutat gången innan.
"Förra gången sa jag att odödlighet inte är en egenskap människan föds med. Men människan kan tillägna sig ödödlighet. Alla existerande och allmänt kända vägar till odödlighet kan delas upp i tre kategorier:

"Fakirens väg är vägen där man arbetar med den fysiska kroppen, ett arbete i det första rummet. Det är en lång, svår, och osäker väg. Fakiren strävar efter att utveckla den fysiska viljan, kontrollen över kroppen. Det uppnås genom oerhörda lidanden, genom att plåga kroppen. I sin helhet består fakirens väg av olika otroligt svåra fysiska övningar. En fakir kan stå still i samma position i timmar, dagar, månader, eller år; eller sitta med utsträckta armar på en sten i sol, regn, och snö; eller plåga sig själv med eld, stoppa sina ben i en myrstack, osv. Om han inte blir sjuk och dör innan det som kan kallas fysisk vilja har utvecklats i honom, får han tillgång till det fjärde rummet eller möjligheten att forma den fjärde kroppen. Men hans andra funktioner - emotionella, intellektuella, osv, - förblir outvecklade. Han har tillägnat sig vilja men har ingenting att applicera den på, han kan inte utnyttja den för att skaffa sig kunskap eller för att bli fullkomlig. I regel är han alldeles för gammal för att börja arbeta på nytt.
Men där det finns fakir-skolor finns det också yogi-skolor. Yogis håller ofta ett öga på fakirerna. Om en fakir uppnått det han strävat efter innan han blivit för gammal, tar dom honom till en yogi-skola där man helar honom och tränar upp hans rörelseförmåga, sen börjar dom undervisa honom. En fakir måste lära sig gå och tala precis som ett barn. Men han äger nu en vilja som har gått igenom otroliga svårigheter på hans väg och den viljan kommer hjälpa honom att övervinna svårigheterna på nästa etapp av vägen, som är att utveckla de intellektuella och emotionella funktionerna.
"Ni kan inte föreställa er vilka umbäranden fakirerna genomlider. Jag vet inte om ni sett en äkta fakir eller inte. Jag har sett många; till exempel, en såg jag på innergården i ett tempel i Indien och jag sov också bredvid honom. Tjugo år, dag som natt, hade han stått på sina fingertoppar och tåspetsar. Han hade helt förlorat förmågan att sträcka på sig. Hans elever bar honom från den ena platsen till den andra, tog honom till floden och tvättade honom som om han vore ett livlöst objekt. Men detta hade inte uppnåtts på en gång. Tänk vad han måste ha gått igenom, vilken tortyr han måste ha genomlidit för att komma till det tillstånd han var i då.
"Och en person blir inte fakir för att han förstår möjligheterna och resultaten av denna väg, och inte heller på grund av någon religiös känsla. I alla länder i Östern där det finns fakirer existerar det traditioner bland ortsbefolkningen där man, efter någon lycklig händelse, skänker det först födda barnet till en fakir. Förutom det adopterar ofta fakirer föräldralösa barn, eller helt enkelt köper små barn av fattiga föräldrar. Dessa barn blir deras lärjungar och börjar imitera dem, eller blir tillsagda att imitera dem, vissa gör det bara utåt sätt, men en del blir riktiga fakirer.
"Utöver det blir en del fakirer helt enkelt för att någon fakir gjort ett så stort intryck på dem. I närheten av varje fakir i templen ser man människor som imiterar dem, människor som sitter eller står likadant. Inte så länge förstås, men ibland i flera timmar. Och ibland händer det att någon, kanske under en fest, av en slump kommer in i ett tempel, börjar imitera en fakir som gjort intryck på honom, och aldrig mer återvänder hem, utan förenar sig med hans lärjungar och blir med tiden en fakir själv. Ni måste förstå att när jag säger ‘fakir’ är det inom citationstecken. I Persien betyder ‘fakir’ helt enkelt tiggare; och i Indien kallar sig en hel del charlataner för fakirer. Och Européer, och i synnerhet bildade Européer, säger ofta fakirer om yogis och munkar i olika ordnar.
"Men i realiteten är fakirens väg, munkens väg, och yogins väg helt olika vägar. Hittills har jag bara talat om fakirens väg som är den första vägen.
"Den andra vägen är munkens väg. Denna väg handlar om tro, om religiösa känslor, religiösa offer. Bara en människa med mycket starka religiösa känslor och en mycket stark religiös föreställning kan bli en ‘munk’ i ordets rätta bemärkelse. Munkens väg är också mycket lång och hård. En munk kämpar med sig själv i åratal, men allt hans arbete är koncentrerat på det andra rummet, på den andra kroppen, dvs, på känslorna. Han förtränger alla sina känslor utom en, känslan av tro, han utvecklar enhet inom sig, vilja över emotionerna, och på det sättet når han det fjärde rummet. Men hans fysiska kropp och hans förmåga att tänka är förmodligen outvecklade. För att kunna dra nytta av det han uppnått måste han utveckla sin kropp och sin tankeförmåga. Detta kan bara uppnås med hjälp av nya offer, nya umbäranden, och nya självförnekelser. Munken måste bli både en yogi och en fakir. Endast några få kommer så här långt, och ännu färre klarar av alla svårigheter. De flesta dör innan de kommer så här långt eller också blir dom personer som bara ger sken av att vara munkar.
"Den tredje vägen är yogins väg. Detta är kunskapens och intellektets väg. Yogins väg innebär arbete på det tredje rummet och att sträva efter att nå det fjärde rummet genom kunskap. En yogi når det fjärde rummet genom att utveckla sitt intellekt, men hans kropp och emotioner förblir outvecklade och, precis som fakiren och munken, kan han inte dra nytta av det han uppnått. Han vet allt men kan inte göra något. För att kunna göra något måste han bli herre över sin kropp och sina känslor, dvs, det första och andra rummet. För att göra det måste han återigen arbeta mycket hårt och uppnå resultat efter långvariga ansträngningar. I detta fall har han i och för sig den fördelen att han förstår sin situation, att han vet vad han saknar, vad han måste göra, och i vilken riktning han måste gå. Men precis som med munken och fakiren är det bara några få som uppnår den förståelsen, dvs, uppnår den nivån att han förstår hur han ska gå vidare. Många stannar upp efter att ha uppnått någon speciell egenskap och bryr sig inte om att avancera mer.
"Vägarna skiljer sig också åt när det gäller behovet av en lärare eller ledare.
"På fakirens väg har man ingen lärare i ordets rätta bemärkelse. Läraren i detta fall lär inte ut något utan fungerar bara som ett exempel. Lärjungens arbete består i att imitera läraren.
"På munkens väg har man en lärare, och en del av lärjungens plikter, en del av hans arbete, består i att ha ett absolut förtroende till läraren, underordna sig själv helt och hållet, underkastelse. Men huvuduppgiften på munkens väg är tron på Gud, kärlek till Gud, en konstant ansträngning att lyda och tjäna Gud, men i hans förståelse av Gud och att tjäna Gud, kan det mycket väl vara mycket som är subjektivt och motsägelsefullt.
"På yogins väg kan lärjungen inte göra någonting, och ska inte göra någonting, utan en lärare. I början ska han bara imitera läraren precis som fakiren och tro på honom precis som munken. Men efter det blir han gradvis sin egen lärare. Han lär sig lärarens metoder och börjar applicera dem på sig själv.
"Men alla dessa vägar har en sak gemensamt. De börjar alla med det svåraste, att helt och hållet förändra sitt liv, en avsägelse av alla världsliga ting. Lärjungen måste överge sitt hem, sin familj om han har någon, alla sina nöjen, allt han har begär till, alla livets plikter, och gå ut i öknen, eller till ett kloster eller en yogi-skola. Från den första dagen, eller första stegen, måste han dö ifrån världen; endast då har han en möjlighet att uppnå något på någon av de här För att förstå det väsentliga i denna lära är det nödvändigt att inse att vägarna utgör den enda möjligheten att utveckla människans dolda möjligheter. Detta visar i sin tur hur svår och hur sällsynt en sådan utveckling är. Utvecklandet av dessa egenskaper är ingen lag. Människans lag är att existera i cirkeln med mekaniska inflytanden, i ett tillstånd av ‘maskin-människa.’ Utvecklandet av de dolda möjligheterna är emot naturen, emot Gud. Detta förklarar svårigheterna och det exklusiva i vägarna. Vägarna är smala och raka. Samtidigt är det bara genom att följa dem som något kan bli gjort. I vardagslivet, och i synnerhet det moderna livet, är vägarna ett mycket litet och knappt förnimbart fenomen som, från det perspektivet, inte hade behövt existera överhuvudtaget. Men detta lilla fenomen innehåller ‘allt’ människan behöver för att utveckla sina dolda egenskaper. Vägarna står i ett motsatsförhållande till det vanliga livet och är baserade på andra principer och underordnade andra lagar. Det är detta som utgör deras styrka och betydelse. I det vanliga livet, även om det är fyllt med vetenskapliga, religiösa, filosofiska, eller sociala intressen, finns det ingenting, och kan inte finnas någonting, som kan ge dom möjligheterna dessa vägar ger. Vägarna leder, eller kan leda, människan till odödlighet. Det vanliga livet, även i sin bästa form, leder människan till döden och kan inte leda till något annat. Idén om de olika vägarna kan inte bli förstådd om man tror att människan har en möjlighet att utvecklas utan dem.
"I regel är det svårt för en människa att förlika sig med denna tanke; den tycks vara överdriven, orättvis, och absurd. Människan har mycket svårt att förstå betydelsen av ordet ‘möjlighet.’ Hon inbillar sig att om hon har möjligheter inom sig måste dom utvecklas och att det måste gå att utvecklas i hennes egen omgivning. Från att helt ha förnekat att hon har några möjligheter överhuvudtaget går människan i regel vidare och kräver ett obligatoriskt och ofrånkomligt utvecklande av dessa möjligheter. Det är svårt för henne att acceptera tanken att möjligheterna kanske kommer förbli outvecklade och försvinna, och att utvecklandet i så fall skulle kräva en oerhörd ansträngning och uthållighet av henne. Om vi tar alla människor som inte är fakirer, munkar, eller yogis, och som med största säkerhet aldrig kommer bli fakirer, munkar, eller yogis, kan vi också med otvivelaktig säkerhet säga att deras möjligheter inte kan utvecklas och kommer heller inte bli utvecklade. Detta måste bli helt förstått för att ni ska ha en möjlighet att förstå det som följer.
"Under de rådande förhållandena i den kultiverade västvärlden är situationen för en människa som söker kunskap, även för en intelligent människa, hopplös, eftersom det i hennes omgivning inte finns något som ens liknar en fakir, en munk, eller en yogi-skola, och religionerna i väst har degenererat i så hög grad att ingenting längre är levande i dem. Olika ockulta och mystiska sällskap eller naiva experiment av spiritualistisk natur kan inte ge några resultat överhuvudtaget.
"Situationen hade verkligen varit hopplös om inte möjligheten av en fjärde väg hade existerat.
"Den fjärde vägen kräver inte något tillbakadragande i öknen, kräver inte att man ger upp sitt tidigare liv. Den fjärde vägen börjar på ett mer avancerat stadium än vad yogins väg gör. Detta betyder att människan måste vara mycket väl förberedd för den fjärde vägen och att denna förberedelse måste göras i det vardagliga livet, och att det måste vara en mycket seriös förberedelse som omfattar många områden. Vidare måste människan leva under sådana förhållanden som underlättar arbetet på den fjärde vägen, eller åtminstone under förhållanden som inte gör arbetet omöjligt. Man måste förstå att både människans inre och yttre liv kan det finnas omständigheter som kan skapa oöverstigliga hinder på den fjärde vägen. Vidare har inte den fjärde vägen några bestämda former så som fakirens, munkens, och yogins väg har. Men först och främst måste man finna den. Det är det första testet. Den är inte lika väl känd som de traditionella vägarna. Det är många människor som aldrig har hört talas om den fjärde vägen och det finns de som förnekar dess existens.
"Samtidigt är det på ett sätt lättare att börja med den fjärde vägen än de andra traditionella vägarna. Det är möjligt att följa den fjärde vägen och samtidigt upprätthålla de vanliga livsvillkoren, fortsätta med sitt vanliga arbete, bevara sina relationer med människor, inte behöva ge upp någonting. Tvärtom så är de villkor som människan lever under när hon påbörjar den fjärde vägen, eller rättare sagt, när den fjärde vägen finner henne, de bästa möjliga, åtminstone i början av arbetet. De villkoren är naturliga för henne, dessa villkor är den människan, eftersom en människas livsvillkor motsvarar det hon är. Villkor som är annorlunda än dem livet själv har skapat skulle vara artificiella och under sådana villkor skulle inte arbetet beröra alla sidor av människans väsen på en gång.
"Tack vare det påverkar den fjärde vägen samtidigt alla sidor av människans väsen. Det är arbete på de tre rummen samtidigt. Fakiren arbetar på det första rummet, munken på det andra, och yogin på det tredje. När dom nått fram till det fjärde rummet lämnar dom många saker som är ofärdiga bakom sig, och dom kan inte utnyttja det som uppnått eftersom de inte är mästare över alla sina funktioner. Fakiren är mästare över sin kropp men inte över sina känslor eller sitt intellekt; munken är mästare över sina känslor men inte över sin kropp eller sitt intellekt; yogin är mästare över sitt intellekt men inte över sin kropp eller sina känslor.
"Sen skiljer sig den fjärde vägen från de andra vägarna i det att huvudkravet den ställer är kravet att förstå. En människa får inte göra någonting hon inte förstår, förutom experiment, övervakade och ledda av sin lärare. Ju mer människan förstår det hon gör desto större blir resultaten av hennes ansträngningar. Detta är en grundläggande princip för den fjärde vägen. Resultaten i arbetet står i proportion till medvetenheten om vad man gör. Ingen ‘tro’ krävs på den fjärde vägen; tvärtom är tro ett hinder på den fjärde vägen. På den fjärde vägen måste människan nöja sig med den sanning som berättas för henne. Och innan hon är nöjd ska hon inte göra någonting.
"den fjärde vägens metod är att samtidigt som man gör något i ett rum gör man något som motsvarar det i de två andra rummen - med andra ord, när man arbetar med den fysiska kroppen arbetar man samtidigt med känslorna och intellektet; när man arbetar med intellektet arbetar man samtidigt med den fysiska kroppen och känslorna; och när man arbetar med känslorna arbetar man samtidigt med intellektet och den fysiska kroppen. Detta kan göras tack vare det faktum att på den fjärde vägen är det möjligt att använda vissa kunskaper som är oåtkomliga för fakiren, munken, och yogin. Denna kunskap gör det möjligt att simultant arbeta i tre riktningar samtidigt. En hel serie av parallellt fysiska, emotionella, och mentala övningar tjänar detta syfte. Utöver det är det på den fjärde vägen möjligt att individualisera arbetet för varje enskild person, dvs, varje person gör bara det som är nödvändigt, och inte det som är värdelöst, för honom. Detta är möjligt eftersom den fjärde vägen är befriad från en massa saker som är överflödiga och bevarade på grund av traditioner i de andra vägarna.
"När en människa kommer i besittning av vilja på den fjärde vägen kan hon använda den eftersom hon har kontroll över alla sina kroppsliga, emotionella, och intellektuella funktioner. Hon har också sparat väldigt mycket tid genom att samtidigt ha arbetat med de tre sidorna av sitt väsen parallellt.
Den fjärde vägen kallas ibland den listiga människans väg. Den ‘listiga människan’ känner till vissa hemligheter som varken fakiren, munken, eller yogin känner till. Hur den ‘listiga människan’ fått reda på dessa hemligheter - vet man inte. Kanske i några gamla böcker, kanske ärvt dem, kanske köpt dem, kanske har hon stulit dem från någon. Det har ingen betydelse. Den ‘listiga människan’ känner till dessa hemligheter och med hjälp av dem överträffar hon fakiren, munken och yogin.
"Av de fyra så är fakiren den mest primitiva; han vet inte mycket och förstår heller inte mycket. Låt oss anta att han efter en hel månad av intensivt självplågande utvecklar en viss energi inom sig, ett visst ämne som producerar vissa förändringar i honom. Han gör det i blindo, han vet ingenting om sitt mål, sina metoder, eller resultat, han bara imiterar andra.
"Munken vet lite bättre vad han vill; han blir ledsagad av religiösa känslor, av religiösa traditioner, av begäret att uppnå sitt mål, frälsning; han litar på sin lärare som säger åt honom vad han ska göra, och han tror att hans ansträngningar och offer ‘behagar Gud.’ Vi antar att en veckas fastande, kontinuerliga bönestunder, försakelser, osv, tillgodogör honom det som det tog fakiren en månad av självplågeri att uppnå.
"Yogin har avsevärt mycket mer kunskap. Han vet vad han vill, han vet varför han vill det, han vet hur han ska gå till väga. Han vet, till exempel, att det är nödvändigt för hans syften att skapa det här speciella ämnet inom sig själv. Han vet att detta ämne kan produceras på en dag genom en särskild mental övning eller genom att koncentrera sitt medvetande på denna övning. Så han håller uppmärksamheten på denna övning en hel dag utan att tillåta en enda främmande tanke som stör koncentrationen, och på så sätt uppnår han det han ville. På endast en dag uppnår yogin det som det tog munken en vecka och fakiren en månad att uppnå.
"Men på den fjärde vägen är kunskapen ännu mer exakt och perfekt. En människa på den fjärde vägen vet exakt vilket ämne hon behöver för sina syften och hon vet att detta ämne kan produceras i hennes kropp med fysiskt lidande i en månad, med känslomässiga ansträngningar i en vecka, eller med mentala övningar en hel dag - och, att man kan tillägna sig detta utifrån om man vet hur man ska göra. Så, istället för att spendera en hel dag med övningar som yogin, en vecka i böner som munken, eller en månad med självplågeri som fakiren, preparerar och sväljer han ett piller som innehåller alla de ämnen han vill ha och, på detta sätt, utan något tidsödande, uppnår han det förväntade resultatet.
"Det måste också tilläggas," sa G., "att utöver dessa lämpliga och legitima vägar finns det artificiella vägar som bara ger temporära resultat och även felaktiga vägar som kan ge permanenta resultat men då bara felaktiga resultat. På dessa vägar letar människan också efter nyckeln till det fjärde rummet och hittar den i vissa fall. Men vad han då finner i det fjärde rummet är fortfarande inte känt.
"Det händer också att dörren till det fjärde rummet öppnas med en dyrk. I båda dessa fall kan rummet visa sig vara tomt." Med detta avslutade G. mötet.

Vid ett av de följande mötena berörde vi återigen de olika vägarna.
"För en människa i den västerländska kulturen," sa jag, "är det förstås svårt att tro och acceptera idén att en okunnig fakir, en naiv munk, eller en yogi som dragit sig undan från livet kan vara på väg att utvecklas, medan en bildad Europé, rustad med ‘exakt kunskap’ och alla de senaste metoderna för undersökning och utforskning, inte har någon chans överhuvudtaget och bara rör sig i cirklar som det inte går att bryta."
"Det är sant, och det beror på att människorna tror på framsteg och kultur," sa G. " Framstegen existerar inte överhuvudtaget. Allting är precis som det var för tusentals eller tiotusentals år sedan. Den yttre formen förändras. Men väsendet förändras inte. Människan är som hon alltid varit. ‘Civiliserade’ och ‘kultiverade’ människor har samma intressen som den mest okunnige vilden. Den moderna civilisationen grundar sig på våld, slaveri, och fina ord. Men alla dessa ord om ‘framsteg’ och ‘civilisation’ är bara ord."
"Detta gjorde förstås ett mycket stort intryck på oss, eftersom det sades 1916, när den senaste manifestationen av "civilisation," i form av det värsta krig mänskligheten skådat, bara växte och växte, och drog in miljontals människor i det.
Jag kommer ihåg att några dagar innan detta samtal hade sett två enorma lastbilar fullastade med omålade kryckor av trä. Av någon anledning gjorde dessa lastbilar ett särskilt starkt intryck på mig. Dessa berg av kryckor för ben som ännu inte blivit avslitna var som ett oerhört cyniskt hån mot allt det människorna bedrar sig själva med. Ofrivilligt föreställde jag mig att liknande lastbilar säkerligen lastades i Berlin, Paris, London, Wien, Rom, och Konstantinopel. Och som ett resultat av detta hade alla dessa städer, som jag kände så väl och som jag gillade så mycket eftersom de kompletterade och kontrasterade varandra, blivit fientliga både mot mig och alla andra, och separerade från varandra med nya murar av hat och våld.
"Jag berättade om dessa lastbilar med kryckor på ett av våra möten.
"Vad förväntar du dig?" sa G. "människorna är maskiner. Maskiner är blinda och omedvetna, dom kan inte vara på något annat sätt, och alla deras handlingar motsvarar det dom av sin natur är. Allting bara händer. Ingen gör någonting. ‘Framsteg’ och ‘civilisation,’ i ordens rätta bemärkelse kan bara åstadkommas som ett resultat av medvetna ansträngningar. Det kan inte åstadkommas som ett resultat av omedvetna mekaniska handlingar. Vilka medvetna ansträngningar kan en maskin åstadkomma? Och om en maskin är omedveten, då är också hundra maskiner omedvetna, tusen maskiner, eller hundratusen, eller miljontals maskiner. Och den omedvetna aktiviteten hos miljoner maskiner kan bara resultera i förstörelse och utplåning. Det är i de omedvetna ofrivilliga manifestationerna som all ondska ligger. Ni förstår ännu inte, och kan heller inte föreställa er resultatet av denna ondska. Men tids nog kommer ni att förstå."
Med detta, som jag kommer ihåg det, slutade samtalet.

Tillbaka till Gurdjieff på svenska

This page hosted by Get your own Free Home Page