Tillbaka till Gurdjieff på svenska
En gång frågade jag G. om baletten som blivit nämnd i tidningarna och som det refererades till i historien "Glimtar av Sanning" och om huruvida baletten hade karaktären av ett "mysteriespel." "Min balett är inget ‘mysterium,’ sa G. "Mitt syfte var att producera ett intressant och vackert spektakel. Självklart finns det en mening dold bakom den yttre formen, men jag har inte haft intentionen att exponera och betona denna mening. Ett viktigt avsnitt i baletten innehåller vissa danser. Jag kan förklara för dig i korthet. Föreställ dig att i studiet av himlakropparnas rörelser, låt oss säga planeterna i solsystemet, använder man sig av en speciell mekanism som är konstruerad för att ge en visuell representation av lagarna hos dessa rörelser och påminna oss om dem. I denna mekanism är varje planet, som är representerad av en sfär av lämplig storlek, placerad på ett visst avstånd från den centrala sfären som representerar solen. Mekanismen sätts i rörelse och alla sfärer börjar rotera och röra sig i sina fastställda banor, den återger i visuell form lagarna som styr planeternas rörelser. Denna mekanism påminner dig om allt du vet om solsystemet. Det är någonting liknande detta i rytmen i vissa danser. I de strikt definierade rörelserna och i kombinationerna dansarna emellan, är vissa lagar visuellt återgivna som bara är förståeligt för de som känner till dem. Sådana danser kallas ‘heliga danser.’ Under mina resor i Östern har jag många gånger bevittnat sådana danser, uppförda under heliga ceremonier i gamla tempel. Några av dessa danser är återgivna i "Magikernas Kamp." För övrigt är det tre idéer som ligger till grund för ‘Magikernas Kamp.’ Men uppför man baletten på en vanlig scen kommer publiken ändå aldrig förstå de idéerna." Av vad han sa förstod jag senare att det inte var ett verk man i vanliga fall kallar balett, utan en serie dramatiska och mimiska scener som hålls ihop av en gemensam handling, ackompanjerat av musik, och blandat med sång och dans. En mer passande benämning på dessa scener borde vara "revy," men utan något komiskt element. "Baletten" eller "revyn" blev kallad "Magikernas Kamp." De viktiga scenerna representerade skolor varav en leddes av en "Svart Magiker" och den andra av en "Vit Magiker," med övningar utförda av elever från båda skolorna och en kamp mellan skolorna. Handlingen utspelade sig mot bakgrund av livet i en liten stad i Orienten, blandat med heliga danser, dervish danser, och olika traditionella danser från Orienten, och mitt i allt detta en kärlekshistoria som i sig hade en allegorisk mening. Det som mest intresserade mig var det G. sa om att samma personer skulle agera och dansa både i "Vita Magiker" scenen och i "Svarta Magiker" scenen, och att de själva och deras rörelser skulle vara attraktiva och vackra i den första scenen och fula och disharmoniska i den andra. "Du förstår att på detta sätt kan dom se och studera alla sidor av sig själva; följaktligen kommer den här baletten vara av stor betydelse för självstudier," sa G. Jag var långt ifrån en klar förståelse då, men jag slogs av en viss motsägelse. "I notisen jag såg i tidningen stod det att din balett skulle sättas upp i Moskva och att en rad välkända balettdansörer skulle medverka. Hur går det ihop med idén om självstudier?" frågade jag. "De kommer inte att spela och dansa i syfte att studera sig själva." "Allt det är långt ifrån beslutat," sa G. "Och författaren till notisen du läste var inte rätt informerad. Det kanske blir på ett helt annat sätt. Men, å andra sidan, kommer de som medverkar i baletten se sig själva vare sig de gillar det eller inte." "Och vem skriver musiken?" frågade jag. "Det är inte heller beslutat," sa G. Han sa ingenting mer, och jag stötte inte på "baletten" igen förrän fem år senare. En gång när jag talade med G. i Moskva, berättade jag om London, där jag nyligen varit. Jag berättade om den skrämmande mekaniseringen som utvecklades i de stora Europeiska städerna och som man troligen inte kunde vara utan för att kunna leva och verka i dessa stora snurrande "mekaniska lekstugor." "Människor förvandlas till maskiner," sa jag. "Och utan tvivel blir vissa ibland perfekta maskiner. Men jag tror inte dom kan tänka. Om dom försökte att tänka skulle dom inte ha blivit så perfekta maskiner." "Ja," sa G., "det är sant, men bara delvis sant. Det beror först och främst på vilket sinne de använder i sin verksamhet. Om dom använder det rätta sinnet kommer dom till och med kunna tänka bättre mitt i allt sitt arbete med maskiner. Men, återigen, endast med det rätta sinnet." Jag förstod inte vad G. menade med det "rätta sinnet" och förstod det först långt senare. "Och för det andra," fortsatte han, "mekaniseringen du talar om är inte på något sätt farlig. En människa kan vara människa" ( han betonade det ordet ), även när hon arbetar med maskiner. Det finns ett annat slag av mekanisering som är mycket farligare: att vara en maskin själv. Har du aldrig tänkt på det faktumet att alla människor i sig själva är maskiner?" "Jo," sa jag. "från en strikt vetenskaplig synvinkel är alla människor maskiner styrda av yttre inflytanden. Men frågan är, kan man helt acceptera en vetenskaplig syn?" "Vetenskaplig eller inte vetenskaplig gör detsamma för mig," sa G. "Jag vill att du ska förstå vad jag säger. Titta här, alla dessa människor du ser," han pekade ut mot gatan, "är bara maskiner - inget annat." "Jag tror jag förstå vad du menar," sa jag. "Och jag har ofta tänkt på hur lite det är som kan stå emot denna form av mekanisering och välja sin egen väg." "Det är precis här du gör ditt största misstag," sa G. "Du tror att det finns någonting som kan välja sin egen väg, någonting som kan stå emot mekaniseringen; du tror inte att allt är lika mekaniserat." "Nej, självklart inte!" sa jag. "Konst, poesi, tänkande, är fenomen av en helt annorlunda natur." "Av exakt samma natur," sa G. "Dessa aktiviteter är precis lika mekaniska som allting annat. Människorna är maskiner och ingenting förutom mekaniska handlingar kan förväntas av maskiner." "Okay," sa jag. "Men finns det inga människor som inte är maskiner?" "Det är möjligt att det finns," sa G., "men inte de människor du träffar. Och du känner inte till dem. Det är det som jag vill att du förstår." Jag tyckte det var konstigt att han var så envis på den här punkten. Vad han sa verkade för mig uppenbart och obestridligt. Men samtidigt har jag aldrig gillat sådana korta och allomfattande metaforer. De utesluter alltid saker som skiljer sig. Jag har däremot alltid hävdat att skillnaderna är det viktigaste och för att kunna förstå saker och ting är det nödvändigt att först och främst se i vilka delar de skiljer sig. Så jag tyckte det var underligt att G. insisterade med en idé som för mig var självklar, förutsatt att den inte var alltför absolut och att undantag var tillåtna. "Människor är så olika varandra," sa jag. "Jag tror inte det är möjligt att få in alla under samma rubrik. Det finns vildar, det finns mekaniserade människor, det finns intellektuella, det finns genier." "Helt riktigt," sa G., "människor är väldigt olika varandra, men den riktiga skillnaden mellan människor känner inte du till och du kan inte se den. Skillnaderna du talar om existerar helt enkelt inte. Detta måste bli förstått. Alla människor du ser, alla människor du känner, alla människor du kommer att lära känna, är maskiner, riktiga maskiner som styrs helt av yttre inflytanden, som du själv sa. Som maskiner är dom födda, som maskiner kommer dom dö. Hur får man ihop vildar och intellektuella i det? Just nu, i detta ögonblick, under tiden vi talar med varandra, försöker flera miljoner maskiner utplåna varandra. Vad är skillnaden mellan dom? Vilka är vildarna och vilka är de intellektuella? Dom är alla likadana . . . . "Men det finns en möjlighet att upphöra vara maskin. Det är det vi måste tänka på och inte på vilka olika typer av maskiner som finns. Självklart finns det olika maskiner; en bil är en maskin, en grammofon är en maskin, en pistol är en maskin. Men än sen då? De är alla likadana - alltihop är maskiner." I anslutning till detta samtal kommer jag ihåg ett annat. "Vad är din åsikt om modern psykologi?" frågade jag G. i syftet att komma in på ämnet psykoanalys om vilket jag hade misstrott från första början. Men G. lät mig aldrig komma så långt. "Innan vi talar om psykologi måste vi göra klart till vem det refererar till och till vem det inte refererar till," sa han. "Psykologi refererar till människor, till mänskliga varelser. Vad för slags psykologi" ( han betonade det ordet ) "kan man tala om i relation till maskiner? Mekanik, inte psykologi, är nödvändigt för att studera maskiner. Det är därför vi börjar med mekanik. Det är långt kvar till psykologi." "Kan man upphöra med att vara en maskin?" frågade jag. "Ah! Där har vi frågan," sa G. "Om du hade ställt sådana frågor lite oftare så hade vi kanske kommit någonstans i våra samtal. Det är möjligt att upphöra med att vara en maskin, men för att göra det är det först och främst nödvändigt att känna till maskinen. En maskin, en riktig maskin, känner inte till sig själv, och kan heller inte känna till sig själv. När en maskin känner sig själv då är den inte längre en maskin, åtminstone inte lika mycket maskin som den var innan. Den börjar redan då bli ansvarig för sina handlingar." "Detta betyder, enligt dig, att människan inte är ansvarig för sina handlingar?" frågade jag. "En människa" ( han betonade detta ord ) "är ansvarig. En maskin är inte ansvarig." Under ett av våra samtal frågade jag G.: "Vad är, enligt din åsikt, den bästa förberedelsen inför studiet av din metod? Till exempel, är det en fördel att ha studerat så kallad ‘ockult’ eller ‘mystisk’ litteratur?" När jag sa det tänkte jag framför allt på "Tarot" och litteraturen om "Tarot." "Ja," sa G. "Det hjälper en hel del med att ha läst. Till exempel, ta dig själv: du skulle redan nu ha vetat mycket om du hade vetat hur man skulle läst. Jag menar, om du hade förstått allt du läst i ditt liv, skulle du redan vetat det som du nu söker efter. Om du förstod allt du har skrivit i din egen bok, vad är det nu den heter?" - han fick ihop något helt omöjligt av orden "Tertium Organum" - "skulle jag buga mig inför dig och böna och be att du undervisade mig. Men du förstår varken det du har läst eller det du har skrivit. Du förstår inte ens vad ordet ‘förstå’ innebär. Men förståelse är väsentligt, och läsning är nyttigt bara om du förstår vad du läser. Men, det är klart, ingen bok kan ge en fullgod förberedelse. Så det är omöjligt att säga vad som är bäst. Vad en person kan ordentligt" ( han betonade ordet ordentligt ) - "det är hans förberedelse. Om en person vet hur man gör kaffe ordentligt eller hur man gör skor ordentligt, då är det redan möjligt att tala med honom. Problemet är att ingen kan någonting ordentligt. Allting känner man till någorlunda, ytligt." "Detta var ännu en av dessa oväntade vändningar som G. ofta gjorde i sina förklaringar. G.’s ord innehöll, utöver deras vanliga betydelse, utan tvivel en annan, helt annorlunda, betydelse. Jag hade redan börjat inse att för att nå fram till den dolda meningen i G.’s ord, måste man börja med deras vanliga och enkla betydelse. Hans ord var alltid betydelsefulla i deras normala tolkning, ändå var inte det den hela betydelsen. Den vidare eller djupare betydelsen förblev dold en lång tid framåt. Ett annat samtal finns fortfarande kvar i minnet. Jag frågade vad en person borde göra för att ta till sig hans undervisning. "Borde göra?" frågade G. som om han blev överraskad. "Det är omöjligt att göra någonting. Personen måste först förstå vissa saker. Han har tusen falska idéer och uppfattningar, huvudsakligen om honom själv, och han måste bli av med dem innan han kan börja tillägna sig något nytt. Annars kommer det nya bli byggt på ett felaktigt fundament och resultatet bli värre än vad det var innan." "Hur kan man bli av med de falska idéerna?" frågade jag. "Vi är resultatet av vår iakttagelseförmåga. Falska idéer produceras utifrån sättet vi iakttar." G. skakade på huvudet. "Återigen talar du om något helt annat. Du talar om fel som uppstår på grund av iakttagelseförmågan men jag talar inte om det. Utifrån begränsningarna i iakttagelseförmågan kan en person missta sig mer eller missta sig mindre. Som jag har sagt förut, människans största vanföreställning är att hon kan göra. Alla människor tror att de kan göra, alla vill göra, och den första frågan alla ställer är vad dom ska göra. Men faktum är att ingen gör någonting och ingen kan göra någonting. Detta är det första man måste förstå. Allting bara händer. Allt som händer en människa, allt som han gör, allting som kommer från honom - allt det bara händer. Och det händer på precis samma sätt som att det regnar på grund av temperaturförändringar i atmosfären eller i de omgivande molnen, eller som snön smälter i solen, eller som damm sprider sig i vinden. "Människan är en maskin. Alla hans gärningar, handlingar, ord, tankar, känslor, övertygelser, åsikter, och vanor är resultatet av yttre inflytanden, externa intryck. Utifrån sig själv kan människan inte producera en enda tanke, en enda handling. Allting han säger, gör, tänker, känner - allt det händer. Människan kan inte upptäcka någonting, uppfinna någonting. Det bara händer. Att fastställa detta faktum för sig själv, att förstå det, att bli övertygad om sanningen i det, skulle betyda att man blev av med tusen illusioner om människan, om att han är kreativ och medvetet organiserar sitt liv, och så vidare. Ingenting av det stämmer. Allting händer - massrörelser, krig, revolutioner, regeringsskiften, allt det händer. Och det händer på exakt samma sätt som allting händer i en människas individuella liv. Människan föds, lever, dör, bygger hus, skriver böcker, inte som han vill, utan som det händer. Allting händer. Människan älskar inte, hatar inte, begär inte - allt det bara händer. "Men ingen kommer någonsin tro dig om du säger åt honom att han inte kan göra något. Det är det mest förolämpande och obekväma man kan säga till en människa. Det är extra obekvämt och förolämpande eftersom det är sant och ingen vill få reda på sanningen. "När du förstår detta kommer det bli lättare för oss att samtala. Men det är en sak att förstå det med sitt förstånd och en annan sak att känna det med ‘hela sin varelse,’ att vara helt övertygad om att det är så och aldrig glömma det. "Vad beträffar frågan om att göra" ( G. betonade det ordet ), "så är det en annan sak förbundet med det. Människor tycker alltid att alla andra människor gör saker fel, att dom inte gör saker på det sätt det borde ha blivit gjort, att man skulle ha gjort på ett annat sätt. Har du noterat hur alla nu pratar om kriget? Alla har sin egen plan, sin egen teori. Alla tycker att ingenting görs på det sätt det borde göras. Men faktum är att allting görs på det enda sätt det kan göras. Om en sak hade kunnat göras på ett annat sätt så skulle allting kunna varit annorlunda. Och då hade det kanske inte blivit något krig. "Försök att förstå vad jag säger: allting är beroende av vartannat, allting är sammankopplat, ingenting är separerat. Därför blir allting på det enda sätt det kan bli. Om människor var annorlunda så skulle allting vara annorlunda. Dom är vad dom är, så allting är som det är." "Detta var väldigt svårt att svälja. "Är det ingenting, absolut ingenting som kan göras?" "Absolut ingenting." "Och kan ingen göra någonting?" "Det är en annan fråga. För att kunna göra är det nödvändigt att vara. Och det är nödvändigt att först förstå vad att vara innebär. Om vi fortsätter våra samtal kommer du att märka att vi använder ett speciellt språk och att, för att kunna tala med oss, det är nödvändigt att lära sig det språket. Det är inte värt mödan att tala det vanliga språket eftersom med det språket kan man inte förstå varandra. Det verkar, för tillfället, underligt för dig. Men det är sant. För att kunna förstå är det nödvändigt att lära sig ett annat språk. Med språken som vanliga människor använder är det omöjligt att förstå varandra. Du kommer att se senare varför det är så. "Sen måste man lära sig att tala sanning. Det verkar också underligt för dig. Du inser inte att man måste lära sig att tala sanning. Du tror att det är tillräckligt att önska eller besluta sig för det. Jag menar att människor förhållandevis sällan ljuger medvetet. I de flesta fall tror de att de talar sanning. De ljuger hela tiden, både för sig själva och andra. Därför förstår aldrig någon sig själv eller andra. Tänk efter - skulle det kunna vara så stor splittring, så djup missförståelse, och sådant hat mot andras synsätt och åsikter, om människor varit kapabla att förstå varandra. Men dom kan inte förstå eftersom dom inte kan låta bli att ljuga. Att tala sanning är det svåraste som finns; och man måste studera mycket och länge för att förvärva den förmågan. Bara en önskan är inte tillräckligt. För att kunna tala sanning måste man veta vad sanning är och vad lögn är, och först av allt i sig själv. Och detta vill ingen veta." Samtalen med G. och de oväntade vändningarna han gjorde med varje idé, intresserade mig mer och mer varje dag. Men jag var tvungen att åka till Petersburg. Jag kommer ihåg mitt sista samtal med honom. Jag hade tackat honom för all uppmärksamhet och för hans förklaringar som, jag såg redan då, hade förändrat många saker för mig. "Men det går på ett ut, du vet, det viktigaste är fakta," sa jag. "Om jag kunde få genuina och verkliga fakta av en ny och okänd karaktär, bara det, skulle övertyga mig om att jag är på rätt spår." Jag tänkte återigen på mirakler." "Det kommer fakta," sa G. "jag lovar dig. Men många andra saker är nödvändiga innan det." Jag förstod inte vad han menade med det, senare förstod jag, när jag verkligen blev ställd inför "fakta," för G. höll vad han lovade. Men det var inte förrän ett och ett halvt år senare, i Augusti, 1916. Av de sista samtalen i Moskva är det ytterligare ett som har stannat kvar i minnet. Ett samtal där G. sa flera saker som, återigen, blev begripliga först långt senare. Han talade om en person jag hade träffat i G.’s sällskap, och han talade om dennes relationer till vissa andra personer. "Han är en svag man," sa G. "Folk drar fördel av honom, omedvetet förstås. Och anledningen är att han ‘överväger ’ dom. Om han inte hade övervägt dom, hade allting varit annorlunda, och även de andra hade varit annorlunda." Jag tyckte det lät konstigt att man inte skulle överväga andra. "Vad menar du med ordet ‘överväga’?" frågade jag. "Jag både förstår och inte förstår dig. Det ordet har många olika betydelser." "Precis det motsatta," sa G. "Det finns bara en betydelse. Försök att tänka över det." Senare förstod jag vad G. menade med "överväga," och insåg vilken enormt stor plats det upptar i livet, och hur mycket det ger upphov till. Det G. kallade "överväga" var en attityd som skapar ett inre slaveri, inre beroende. Senare blev det föremål för många samtal. Jag kommer ihåg ett annat samtal om kriget. Vi satt på Philipov’s kafé vid Tverskaya. Det var fullt med folk och mycket stimmigt. Kriget, och allt profiterande kring det, hade skapat en obehaglig och feberaktig atmosfär. Jag hade till och med vägrat att gå dit. G. insisterade och som alltid när det gällde honom gav jag med mig. Jag hade redan vid det laget insett att han ibland medvetet skapade svåra förhållanden kring samtalen, som om han krävde en extra ansträngning, och en beredvillighet att förlika sig med obehagliga och obekväma förhållanden, bara för att få tillfälle att tala med honom. Men denna gång blev inte resultatet så lysande. På grund av ljudvolymen uppfattade jag inte de mest intressanta delarna av vad han sa. I början förstod jag vad G. talade om. Men gradvis tappade jag tråden. Efter flera försök att följa med i samtalet, av vilket jag bara uppfattade enstaka ord, gav jag upp och endast iakttog hur han talade. Samtalet började med min fråga: "Kan kriget stoppas?" Och G. svarade: "Ja, det kan det." Utifrån tidigare samtal var jag helt säker på att han skulle svara: "Nej, det kan det inte." "Men allting handlar om: hur?" sa han, "Det är nödvändigt att veta en hel del för att förstå det. Vad är krig? Det är resultatet av planetära inflytanden. Någonstans där uppe har två eller tre planeter passerat nära varandra och det har resulterat i en spänning. Har ni noterat hur spända ni blir när någon passerar väldigt nära er på en trång trottoar? Samma spänning äger rum mellan planeter. För dom kanske det tar en eller två sekunder. Men här på jorden börjar människor slakta varandra, och dom fortsätter slakta i kanske flera år. Dom tycker för tillfället att dom hatar varandra; eller kanske att dom måste slakta varandra på grund av något upphöjt syfte; eller att dom måste försvara någon eller något och att det är väldigt nobelt att göra det; eller något i den stilen. Dom inser inte i vilken grad de bara är brickor i spelet. De tror att det de gör betyder något, att dom kan göra det dom vill; de tror att de kan besluta saker. Men i realiteten är alla deras rörelser, alla deras handlingar, resultatet av planetära inflytanden. Och de själva betyder bokstavligen ingenting. Månen spelar en stor roll i detta, men det kommer vi tala om separat. Men bara ni förstår att varken Kejsare Wilhelm, generalerna, ministrarna, eller parlamenten, betyder någonting eller kan göra någonting. Allt som händer i stor skala styrs utifrån, antingen av slumpvisa kombinationer av inflytanden, eller av generella kosmiska lagar." Detta var allt jag hörde. Först långt senare förstod jag vad han ville säga mig - vilket var, hur slumpvisa inflytanden kunde bli ändrade eller transformerade till något relativt harmlöst. Det var verkligen en intressant idé med tanke på den esoteriska betydelsen av "offer." Men för tillfället hade den idén bara ett historiskt och psykologiskt värde. Vad som var viktigast för mig och som han sa i förbifarten, så att jag först inte noterade det, jag kom ihåg det senare när jag försökte rekonstruera samtalet, var skillnaden i tidsuppfattning mellan planeterna och människorna. Även när jag mindes det, insåg jag inte förrän långt senare den stora betydelsen i denna idé. Senare blev mycket baserat på det. Ett annat samtal som gjorde stort intryck på mig handlade om solen, planeterna, och månen. Jag minns inte hur samtalet började. Men jag kommer ihåg att G. ritade upp ett diagram och försökte förklara vad han kallade "korrelationen mellan krafterna i olika världar." Detta var i samband med det tidigare samtalet om planeternas inflytanden på människorna. Idén var ungefär denna: mänskligheten, eller mer korrekt, det organiska livet på jorden, påverkas samtidigt av olika inflytanden från olika källor och olika världar: inflytanden från planeterna, inflytanden från månen, inflytanden från solen, inflytanden från stjärnorna. All denna påverkan sker samtidigt; ett inflytande dominerar en tid och ett annat inflytande vid ett annat tillfälle. Och för människan finns möjligheten till ett val av inflytande; med andra ord, att skifta från ett inflytande till ett annat. "Att förklara hur, skulle ta för lång tid," sa G. "Så vi kommer till det en annan gång. För tillfället vill jag att ni ska förstå en sak: det är omöjligt att bli fri från ett inflytande utan att bli föremål för ett annat. I det stora hela betyder det att allt arbete med sig själv, består i att välja det inflytande man vill utsätta sig för, och helt enkelt ställa sig under det. Och för detta är det nödvändigt att i förväg veta vilket inflytande man kan få ut mest av." Vad som intresserade mig i det här samtalet var att G. talade om planeterna och månen som levande varelser, med definitiva faser i livet, definitiva livslängder med möjligheter till utveckling och övergångar till andra tillvaroplan. I G.’s framställning var inte månen en "död planet," som den vanligen framställs, utan tvärtom, en "planet i födelse"; en planet i sina första stadier av utveckling som inte hade nått "graden av intelligens som jorden besitter," som han uttryckte det. "Månen växer och utvecklas," sa G., "och en vacker dag kommer den, troligen, ha uppnått en utvecklingsnivå som jordens. Då kommer det i närheten av den framträda en ny måne och jorden vara deras sol. En gång i tiden var solen som jorden och jorden som månen. Ytterligare längre tillbaks var solen som månen." Detta attraherade mig direkt. Ingenting hade för mig verkat mer artificiellt, orealistiskt, och dogmatiskt än alla de förhärskande teorierna om planeternas och solsystemets ursprung. Allt från Kant-Laplace teorin till de allra senaste, med alla deras tillägg och variationer. Allmänheten betraktar dessa teorier, eller åtminstone den senaste, som vetenskapliga och bevisade. Men i realiteten finns det förstås ingenting mindre vetenskapligt eller bevisat än dessa teorier. Det faktum att G.’s system upptog en fullkomligt annorlunda teori, en organisk teori som hade sitt ursprung i helt nya principer och som presenterade en annorlunda universell ordning, verkade för mig mycket intressant och viktigt. "I vilken relation står jordens intelligensnivå till solens intelligensnivå?" frågade jag. "Intelligensen hos solen är gudomlig," sa G. "Men jorden kan bli det också; men det är klart, det är inte garanterat, jorden kan mycket väl dö utan att ha uppnått någonting." "På vad beror det?" frågade jag. G.’s svar var mycket vagt. "Det finns en fastställd tidsperiod," sa han, "för att få vissa saker gjort. Om, efter en tid, det som skulle göras inte blivit gjort, kan jorden komma att förgås utan att ha uppnått det som kunde ha uppnåtts." "Är denna tidsperiod känd?" frågade jag. "Den kunskapen finns," sa G. "Men det vore ingen fördel på något sätt för människor att veta det. Det skulle bara göra skada. Vissa skulle tro på det, andra inte, vissa andra skulle kräva bevis. Sen skulle dom börja slå ihjäl varandra. Det slutar alltid på det sättet när det gäller människor." I Moskva, vid samma tid, hade vi även flera intressanta samtal om konst. Dessa samtal var sammankopplade med historien som lästes första kvällen jag träffade G. "För tillfället är det fortfarande inte klart för er," sa G. en gång, "att människor som lever på denna jord kan tillhöra väldigt olika nivåer, även om dom utåt sett verkar lika. Precis som det finns olika nivåer på människor, finns det olika nivåer på konst. Men för närvarande inser ni inte att skillnaden mellan dessa nivåer är mycket större än ni har antagit. Ni tar olika saker på en nivå, alldeles för nära varandra, och ni tror att dessa olika nivåer är tillgängliga för er. "Jag kallar inte det konst det ni kallar konst, vilket helt enkelt är mekanisk reproduktion, imitation av naturen eller andra människor, fantasier, eller bara försök att vara originell. Riktig konst är något helt annat. Bland vissa konstverk, framför allt i forntidskonst, stöter ni på mycket som ni inte kan förklara och som innehåller något visst som ni inte känner i modern konst. Men eftersom ni inte inser i vad skillnaden ligger glömmer ni snart bort det och betraktar allting som samma slags konst. Och ändå är det en enorm skillnad på er konst och den konst jag talar om. I er konst är allting subjektivt - konstnärens uppfattning av det eller det sinnesintrycket; formerna i vilket han försöker uttrycka sinnesintrycken och uppfattningen av dessa former hos andra människor. Inför ett och samma fenomen känner en konstnär en sak och en annan konstnär känner något helt annat. En och samma solnedgång kan framkalla en känsla av glädje hos en konstnär och sorg hos en annan. Två konstnärer kan sträva efter att uttrycka exakt likadana uppfattningar med helt olika metoder, i olika former; eller helt olika iakttagelser i samma form - utifrån hur de blev undervisade, eller motsatsen till det. Och åskådarna, åhörarna, eller läsarna, kommer inte ta åt sig vad konstnären ville förmedla eller kände, utan vad formerna, i vilket konstnären ville uttrycka sina uppfattningar, kommer att få dem att känna utifrån associationerna de ger. Allting är subjektivt och allting är slumpmässigt, det vill säga, baserat på slumpmässiga associationer - konstnärens intryck och hans ‘skapelse’ " ( han betonade ordet "skapelse"),"uppfattningarna hos åskådarna, åhörarna, eller läsarna. "I riktig konst finns inget slumpmässigt. Det är matematiskt. Allting i det kan bli kalkylerat, det finns vetskap om allting i förväg. Konstnären vet och förstår vad han vill förmedla och hans verk kan inte framkalla ett intryck hos en person och ett annat intryck hos en annan, förutsatt att det är personer på samma nivå förstås. Det kommer alltid, och med matematisk säkerhet, framkalla ett och samma intryck. "Samtidigt kommer samma konstverk framkalla olika intryck på människor som inte är på samma nivå. Och människor på en lägre nivå kan aldrig få ut samma sak som en på en högre nivå. Detta är riktig, objektiv konst. Föreställ er ett vetenskapligt verk - en bok om astronomi eller kemi. Det är omöjligt att en person skulle förstå den på ett sätt och en annan på ett annat sätt. Vem som helst som är tillräckligt förberedd och som är kapabel att läsa denna bok kommer att förstå vad författaren menar, och precis så som författaren vill att man ska förstå det. Ett objektivt konstverk är precis som en sådan bok, med den skillnaden att den påverkar den emotionella och inte bara den intellektuella sidan av människan." "Existerar sådana konstverk idag?" frågade jag. "Det är klart dom existerar," svarade G. "Den stora sfinxen i Egypten är ett sådant konstverk, även vissa historiskt kända byggnadsverk, en del statyer föreställande gudar, och många andra saker. Det finns figurer som föreställer gudar eller olika mytologiska varelser som kan läsas som en bok, men inte med intellektet utan med känslorna , förutsatt att de är tillräckligt utvecklade. Under våra resor i Central Asien fann vi, i öknen vid foten av Hindu Kush, en underlig figur som vi först trodde var en gud eller djävul. Först fick vi intrycket att det bara var en kuriositet. Men efter ett tag började vi känna att figuren innehöll många saker, ett stort, komplett, och komplext kosmologiskt system. Och sakta började vi, steg för steg, uttyda detta system. Det fanns i figurens kropp, i benen, armarna, huvudet, ögonen, öronen; överallt. Ingenting på figuren var slumpmässigt, inte något som var utan betydelse. Och efterhand förstod vi syftet människorna haft som byggt statyn. Vi började känna deras tankar, deras känslor. Vissa av oss tyckte sig se deras ansikten och höra deras röster. I varje fall förstod vi budskapet de hade velat förmedla, och inte bara budskapet, utan alla känslor och sinnesrörelser som var förbundna med det, och det efter tusentals år. Det, om något, var konst!" Jag blev mycket intresserad av vad G. sa om konst. Hans princip vad gällde uppdelningen av konst i subjektiv och objektiv sa mig en hel del. Jag förstår fortfarande inte allt han lägger i dessa ord. Jag hade alltid känt vissa nivåer eller gradskillnader i konst som jag varken kunde definiera eller formulera, och som ingen annan heller har formulerat. Trots det kände jag att dessa gradskillnader existerade. Så alla diskussioner om konst utan att ta hänsyn till dessa gradskillnader verkade för mig tomma och värdelösa, bara argumentationer om begrepp. I vad G. hade sagt, hans påståenden om olika nivåer som vi inte såg eller förstod, kände jag ett närmande till just de gradskillnader jag själv känt men inte kunnat definiera. Överlag blev jag förvånad över mycket G. sa. Det fanns idéer jag inte kunde acceptera och som jag tyckte var alltför fantastiska och utan grund. Andra saker, däremot, sammanträffade på ett märkligt sätt med vad jag själv hade tänkt och kommit fram till för länge sen. Mest av allt blev jag fascinerad av att allt det han sa verkade sammankopplat med vartannat. Jag kände redan att hans idéer inte var separerade från varandra, som alla filosofiska och vetenskapliga idéer är, utan utgjorde en helhet, av vilket, jag då såg endast några av bitarna. Jag tänkte på det på nattåget, på väg från Moskva till Petersburg. Jag frågade mig själv om jag verkligen hade funnit det jag sökte efter. Var det möjligt att G. verkligen visste det som behövde vetas för att kunna gå från ord eller idéer till handlingar, "fakta"? Jag var fortfarande inte säker på någonting, inte heller kunde jag formulera något exakt. Men jag hade en inre övertygelse att någonting redan hade förändrats för mig och att nu skulle allting bli annorlunda.
Tillbaka till Gurdjieff på svenska
Get your own Free Home Page