VETENSKAPEN OM IDIOTISMEN

Under många år använde Gurdjieff i sin undervisning en symbolisk representation av människans öde som han kallade Vetenskapen om Idiotismen. Han sa ofta att den härstammade från en urgammal tradition, 4,500 år gammal; att den var känd i Babylon och senare bevarad i Central Asien. Han själv stötte på denna vetenskap hos ett brödraskap, som jag tror har sitt huvudsäte i Pamir, där Gurdjieff vistades en tid. Brödraskapet använde denna symbolism om Idioter för att uttrycka och bevara viktig kunskap om människan och hennes öde. Detta har förts vidare från generation till generation genom initierade, och är nu en av de viktigaste hemligheterna för detta brödraskap.
Gurdjieff beslutade sig för att använda det på ett annorlunda sätt, till att undervisa icke initierade människor. Han gjorde det eftersom han i denna vetenskap såg en speciell kraft, som inte existerade i de andra metoderna han använde för att förmedla hemligheterna om människans inre liv. Han nämnde några gånger att dom som kände till denna kunskap hade blivit arga på honom eftersom dom tyckte att den borde bevaras för sitt ursprungliga syfte. Trots det hade han fortsatt med detta eftersom han ansåg att det var nödvändigt för att kunna fullborda sin uppgift. Han till och med, utan att säga det rakt ut, förmedlade intrycket av att han på något sätt fått betala för detta handlande - att han hade förlorat någonting värdefullt på grund av detta - och att han bara hade gjort detta för sina elevers bästa. Jag kan inte säga om hans avsikt var att man skulle ta detta med ursprunget på allvar eller inte. Det enda jag vet är att jag lärde mig nog mer från undervisningen som baserades på denna kunskap än från något annat i Gurdjieff’s undervisning.
Vetenskapen om Idiotismen är oskiljbar från idén om en helig eller sakramental måltid. Gurdjieff talade aldrig om Idiotismen förutom vid matbordet. Om någon gick ifrån bordet och ställde en fråga som rörde detta, vände han sig mot dem och skällde ut dem för att dom hade frågat om det när dom inte satt vid bordet. Vid ett tillfälle visade en nykomling att han hade kunskap om Idioterna och berättade att jag hade nämnt det för honom. Gurdjieff gav mig en utskällning och sa att jag hade förstört allting genom att tala om det - människorna måste lära sig detta vid bordet och förstå detta var och en för sig. De får absolut inte få reda på något i förväg.
Han betonade alltid den heliga betydelsen av måltiderna vi åt tillsammans och de olika rollerna var och en hade under dessa måltider. Direktören eller "Chamodar" var den som bestämde över festen. Det var ett stort ansvar - så stort att till och med Kristus hade utfört den uppgiften till sina lärjungar. Gurdjieff förde denna tradition vidare - inte på det felaktiga sätt som kyrkorna hade uppfattat det - utan i den ursprungliga betydelsen. Den rituella karaktären i måltiderna vid Gurdjieff's bord låg dels i hur maten delades upp, och dels i de olika rollerna de medverkande blivit tilldelade, men mest av allt i skålarna. Det är därför Vetenskapen om Idiotismen inte kan förstås utan måltiderna och inte heller måltiderna utan Vetenskapen om Idiotismen.
En regel var att varje nykomling var en besökare - en "ärad gäst" - som inte tog del i ceremonierna om Idioterna. Han skulle bara lyssna och bli uppmärksam på de olika Idioterna. "Och om - accidentellement - kunde han komma en andra gång, han måste välja vilken Idiot han är. Han berättar det för Direktören, eller bättre, han skriver ner det på sitt visitkort och ger det till Direktören. "Alla som har ett sådant visitkort som visar att han är invigd i Vetenskapen om Idiotismen blir mottagen överallt. Det finns kloster i Central Asien där man blir insläppt direkt om har ett sådant visitkort."
Ritualen var enkel. Så fort måltiden börjar förelår Direktören den första skålen, "Skål för alla Ordinära Idioters hälsa". Om någon närvarande har valt den typen av Idiot, vanligtvis ett barn, lägger Direktören till, "Och till din hälsa också, och till din . . . osv.
Några minuter senare utbringas en "skål till alla Super-Idioter", och så vidare genom listan av Idioter. Gurdjieff lät ibland skålarna utbringas utan kommentarer och ibland använde han dem som utgångspunkt för något. Ibland förklarade han för någon nykomling hela Vetenskapen om Idiotismen på ungefär detta sätt:
"Det finns tjugoen Idioter. Alla är Idioter. Den första är den Ordinära Idioten och den tjugoförsta är den Unika Idioten, dvs, vår Gud." Han förklarade det på detta sätt och jag noterade att han alltid sa "vår Gud", aldrig "Gud", aldrig "vår Oändliga" som han alltid använde när han talade om Skaparen. Jag fick intrycket av att när han talade om den tjugoförsta Idioten syftade han bara på en viss manifestation av Gudomligheten - den Gudomliga Personen eller något liknande.
Han sa aldrig, vad jag hörde, i klartext vilka som var och vilka som inte var Idioter. På ett sätt var alla individualiserade essenser Idioter, även mycket heliga individer. På ett annat sätt skilde sig Idioterna från de visa och intelligenta människorna. Bara med Idioter skulle man skåla i sprit och bara sprit är det enda som passar om man ska skåla med Idioter. Med visa människor ska man skåla i rent vatten, med intelligenta människor i vatten utblandat med något. Vin är inte tillräckligt starkt för Idioterna - en gång såg jag hur han förbjöd en person att delta i skålandet då han bara ville dricka vin. Att få skåla i vatten var inte att tänka på, men han förbjöd det inte alltid när någon ville det av hälsoskäl.
Det verkade som om - här kan jag bara lita på intrycket han gav snarare än någon specifik förklaring - en idiot var någon som strävade mot någonting, han är väsendet som är på väg till att bli. Det är därför de stationära, som de "Visa Människorna" inte kan vara Idioter.
Listan över Idioterna var följande:

Jag har inte med den sjuttonde Idioten eftersom jag aldrig hörde det själv. Så vitt jag vet har den skålen bara utbringats vid en måltid där bara sju, åtta män och Lise Tracol var närvarande, strax innan Gurdjieff reste till Amerika i december 1948.
Nästa tre Idioter, arton, nitton, och tjugo, innehar en särställning. Han sa alltid, och ofta, att han betraktade sig själv som nummer arton. Om nitton och tjugo sa han att det var heliga individer som hade funktioner som rörde hela Megalokosmos.
Den speciella styrkan i Vetenskapen om Idiotismen som instruktionsmetod låg i hög grad i ordningen av serien. Betraktar man de första tio, de som oftast blev skålade, verkar det vara en uppåtstigande skala från den Ordinära till den Upplyste. De följande sju verkar röra sig i en riktning som varken är uppåtgående eller nedåtgående utan snarare i en riktning mot större hjälplöshet och mot ett större beroende av inflytanden som inte går att kontrollera. Jag tvivlar på att de som bara studerar dessa beskrivningar kommer att upptäcka den inre betydelsen i serien. Orsaken ligger i det faktumet att det är två rörelse-riktningar - "uppåt" mot nummer tjugoett och "nedåt" mot den Ordinära Idioten. Eftersom det ultimata målet och syftet med existensen för varje individ måste vara att komma så nära som det överhuvudtaget är möjligt att komma källan till allting som existerar, tror man naturligtvis att det är bättre att färdas "uppåt" på skalan än vad det är att röra sig "nedåt".
Poängen är att ett uppåtgående med en massa bördor resulterar förr eller senare i ett misslyckande i att nå längre. Efter en tid när en viss grad är nådd kan bördorna inte längre bäras, och de blir ett oöverstigligt hinder. I ännu högre grad när dessa bördor har använts i uppåtgåendet. De objektivt sett sanna bördorna känns inte som bördor förrän de blir upptäckta genom sina resultat.
Detta är alltså betydelsen av uppåtgåendet och nedåtgåendet i Idiot-skalan. Var man än befinner sig på skalan måste man först "nedstiga medvetet" till den Ordinära Idioten, det är Idioten utan några utmärkande kännetecken, ingen personlighet, inga speciella krafter eller egenskaper. Gurdjieff sa ofta att alla småbarn är Ordinära Idioter. Man kommer osökt att tänka på Bibelorden, "sannerligen säger jag eder, utan I omwenden eder, och warden såsom barn, skolen I icke komma i himmelriket".
Om och om igen försökte Gurdjieff få oss att inse att ingen fortsatt utveckling är möjlig. Han sa, "Necessary consciecely descend jusq’a ordinaire - then after only consciencely monter". Detta är nära förbundet med hans insisterande om nödvändigheten av att "inse sin egen intighet" innan man ens kan hoppas på att röra sig mot någonting som är äkta.
Han sa att uppåtgåendet var automatiskt för alla som arbetade. Efter varje två till tre år flyttas man upp ett steg - Fyrkantig blir Rund, Rund blir Sick-sack, osv. Detta "automatiska" uppstigande är resultatet av livserfarenhet, av ökad kunskap. Det kommer inte utan ansträngningar och allvarlig strävan, men det saknar något väsentligt, det är kunskaps-vägen och det har inte något med väsendet att göra.
Kunskaps-vägen leder bara till den Upplysta Idioten. Om detta talade Gurdjieff ofta om med förakt, men oftare med ett djupt medlidande. "I pity Enlightened Idiot. More unhappy person not exist." Den Upplyste Idioten har kämpat och klättrat och till slut nått den nivå där han vet allting. Han vet exakt vad han måste göra - men han kan inte göra det. Det behöver inte ens vara hans eget fel. Det kan vara en defekt i hans arvsmassa. "Morfar eller mormor. Kanske var hans mormor prostituerad. Han kan inte göra något åt det. Hon är redan död. Ingen kan hjälpa honom. Inte ens Gud kan hjälpa honom. Den fruktansvärda situationen för den Upplysta Idioten upprörde många, och Gurdjieff fick ofta frågan om det verkligen inte fanns någon utväg. Ibland svarade han att om en sådan Idiot skulle komma till honom och kunde betala tillräckligt mycket, kunde han kanske hjälpa honom. Men då måste han gå tillbaka ända till den Ordinära Idioten och börja om igen, frisk och fräsch. Detta är mycket svårt: han måste ge upp allt han åstadkommit och byggt upp genom sitt hårda arbete. Men om han har modet att göra det, har han möjlighet att medvetet stiga uppåt från den Ordinära Idioten, och denna gång gå vidare efter den Upplysta Idioten och nå nummer sjutton.
Den Ordinära Idioten är således startpunkten för en ökande förståelse, som i sig har kraften att övervinna hindren på vägen upp utan att förr eller senare komma till ett stopp. En gång frågade jag, halvt på skämt, vad Mulla Nassr Eddin var för slags Idiot. Han svarade att han självklart var en Ordinär Idiot. Enkelheten, det sunda förnuftet och framför allt frånvaron av självbedrägeri utmärker den Ordinära Idioten. Jag tror att det är "obyvatel" i In Search of the Miraculous. Men framför allt är han "barnet" som vi alla måste bli som för att komma in i himmelriket.
Super-Idioten blev sällan specificerad. Under en kort period instruerade Gurdjieff direktören att tillägga förklaringen, "Det vill säga alla Ordinära Idioter som inte är åsnesvansar." Utifrån detta verkar det som Super-Idioten har "någonting". Om han fortfarande måste nedstiga till den Ordinära Idioten är detta "någonting" en black om foten, en relik från sin uppfattning om att han är viktig, som han måste avstå ifrån. Om han rör sig uppåt på den högra sidan på skalan, har detta "någonting" ett reellt värde, något han har tillägnat sig i den yttre världen. Han är fortfarande långt ifrån några objektiva insikter. Det måste betonas att denna tolkning av Super-Idioten är utifrån min egen förståelse av de få antydningar Gurdjieff gjorde om den andra Idioten.
Ärke-Idioten hade på ett sätt en mer bestämd roll. Gurdjieff betecknade ofta som Ärke-Idioter de personer som innehade viktiga positioner när det gällde förverkligandet av hans projekt för tillfället, men som inte hade en tillräcklig eller korresponderande inre förståelse. När jag var i New York i januari, 1949, fick jag statusen Ärke-Idiot eftersom jag (vid den tiden) var utnämnd till "Direktör över England". Jag kände då att Gurdjieff gjorde mig till åtlöje. När han återvände till Europa och jag började arbeta mer seriöst med honom, blev jag snart utnämnd till den Idiot jag från början hade valt.
Den enda "detaljen" om Ärke-Idioten jag hörde var ett personligt skämt till Peggy Flinch, vars far var biskop. (Gurdjieff insisterade alltid på att hennes far var ÄRKEbiskop.) Hursomhelst, när Peggy var närvarande blev Direktören instruerad att till skålen tillägga frasen, "Och för alla överklass-prästers hälsa." Man kan spåra ett underliggande motiv i detta; nämligen, att skildra situationen för den som litar på yttre saker och som inte har förstått att yttre ägodelar eller maktställningar inte kan påverka den egna inre tomheten. Ärke-Idioten som är på väg uppåt är däremot i besittning av vissa äkta krafter som är värda respekt.
Vanligtvis gick de tre första skålarna ganska snabbt. Den fjärde skålen var ofta klimaxen i måltiden. Hela atmosfären förändrades, och känslan av en omedelbar och påtaglig betydelse av våra liv förenade oss alla. De Hopplösa Idioternas skål beledsagades alltid av en detaljerad beskrivning som Gurdjieff påstod, var tagen från den esoteriska gruppen. Han sa, att i den esoteriska gruppen ingick det i alla skålar en detaljerad beskrivning som ibland kunde ta en halvtimme att gå igenom. Detaljerna behandlade de sju aspekterna hos varje Idiot. I den exoteriska gruppen tog man bara upp två aspekter.
Detaljerna om de Hopplösa Idioterna förändrades något under tiden jag gick på middagarna på nummer 6, men den slutliga formuleringen fastställdes flera månader innan Gurdjieff dog. Den löd: "För alla Hopplösa Idioters hälsa, subjektivt och objektivt. Det vill säga, för hälsan hos alla Hopplösa Idioter som är predestinerade en ärofull död, och för hälsan hos alla Hopplösa Idioter som är kandidater till att förgås som hundar." I slutet av 1948 och i ännu högre grad de sista månaderna före sin död introducerade han ett "tillägg" som inte skulle sägas av Direktören utan av någon annan i rummet. Mot slutet var det utan undantag Elizabeth Mayall. Tillägget var en förklaring av detaljerna i skålen. "I förbigående är det nödvändigt att tillägga att bara de som har arbetat med sig själva kan dö en ärofull död. Dom som inte har arbetat med sig själva, kommer ofrånkomligen, förr eller senare, förgås som smutsiga hundar."
Gurdjieff använde ofta denna skål som en utgångspunkt för ett samtal om mål. "Alla måste ha ett mål. Om du inte har ett mål är du ingen människa. Detta är ett mycket enkelt mål - att inte förgås som en hund. Alla kan ha detta mål. Det är inget stort mål. Det är ett litet mål. Men om ni når detta mål - att dö ärofullt - då kanske ni kan sätta upp ett större mål." Den ofrånkomliga kraften i denna utläggning blev kraftigt förstärkt av det djupa allvaret med vilket han sa detta. Att höra detta upprepas dag efter dag var som att få något indrivet ända till roten av ens medvetande. Man vågade inte precis smita ifrån detta uttalande: "Om du inte arbetar kommer du ofrånkomligen förgås."

Gurdjieff's sätt att plötsligt skifta från det allvarliga till det hjärtliga blev ofta exemplifierat i utbringandet av skålarna. En gång, när en skål skulle utbringas, kom brevbäraren upp i lägenheten för att leverera ett brev från Amerika. Han blev förstås inbjuden på ett glas. När han hörde skålen sa han, "C’est bien vrai - qui ne travaille pas, tot ou tard, il crevera comme un chien." Gurdjieff blev så förtjust att när brevbäraren gick sin väg var han fullastad med presenter. . .

Tillbaka till Gurdjieff på svenska

This page hosted by Get your own Free Home Page