ESSENTUKI 1918

Mycket ofta, när jag samtalar med människor, har jag noterat hur svårt det är att förmedla ens egen förståelse, även om de mest enkla ämnen och även till personer jag känner mycket väl. Vårt språk är för fattigt för att kunna förmedla en entydig och exakt beskrivning. Senare har jag förstått att denna brist på förståelse är lika exakt som multiplikationstabellen. Det beror i allmänhet på det så kallade "psyket" hos personen ifråga, och i synnerhet på psykets tillstånd i olika sammanhang.
Sanningshalten i denna lag kan bekräftas på alla nivåer. För att bli förstådd av en annan person, så är det nödvändigt att talaren vet hur han ska tala, men också att lyssnaren vet hur han ska lyssna. Om jag skulle formulera mig på ett sätt som jag anser vara exakt, skulle alla närvarande, med några få undantag, tycka att jag vore galen. Eftersom min publik är som den är så blir mitt språk därefter. Vi måste först skapa en möjlighet till en gemensam förståelse.
Under våra samtal här måste vi så småningom hitta rätt utgångslägen för produktiva samtal. Det enda jag vill föreslå nu är att ni försöker betrakta saker och ting, och framförallt er själva, från en utsiktspunkt, från en vinkel, som är annorlunda än vad ni är vana vid. Endast betrakta, för att göra mer är omöjligt utan en önskan och ett medarbetande från lyssnaren, lyssnaren upphör att lyssna passivt och börjar agera, m.a.o. han rör sig in i ett aktivt tillstånd.
I samtal med människor framgår ofta, direkt eller indirekt, föreställningen att människan är världens centrum,"skapelsens krona," eller åtminstone ett viktigt och betydelsefullt väsen; att hennes möjligheter nästan är obegränsade, hennes kraft näst intill oändlig. Men även i sådana föreställningar finns en rad reservationer: de säger att, för detta krävs, exceptionella förhållanden, speciella omständigheter, inspiration, uppenbarelser och så vidare. Hur som helst, granskar vi denna föreställning om "människan" upptäcker vi ganska snart att dess kännetecken tillhör inte en, utan en lång rad verkliga eller uppdiktade enskilda individer. För en sådan människa möter ni aldrig i det verkliga livet, varken i nutid eller som en historisk person. Varje människa har sina individuella begränsningar och tittar ni närmare upplöses denna hägring av stolthet och styrka.
Men det mest intressanta är inte att folk klär andra i denna hägring utan att de, på grund av ett märkligt drag i deras psyke, tillskriver sig själva denna bild, om inte i dess helhet så i alla fall delvis. Alltså, trots att dom bara är helt obetydliga personer så anser dom sig vara denna kollektiva förebild eller i alla fall inte långt ifrån.

Men om en människa vet vad det betyder att vara uppriktig mot sig själv - inte uppriktig i den betydelsen ordet vanligtvis har utan obarmhärtigt uppriktig - så kommer hon att vid frågan "Vad är du?" inte acceptera ett bekvämt svar.
Nu tänkte jag att, istället för att vänta på att ni utifrån er själva försöker närma er en förståelse av vad jag talar om, så föreslår jag, för att bättre förstå vad jag menar ska var och en av er ställa sig själv frågan "Vad är jag?" Jag är säker på att 95 procent av er kommer att bli förbryllade av denna fråga och svara med en annan: "Vad menar du?" Och detta visar att den personen levt hela sitt liv utan att ha ställt denna fråga, har tagit för givet, som ett axiom, att han är "någonting," till och med någonting värdefullt, någonting han aldrig har ifrågasatt. Samtidigt är han inte kapabel att till någon annan förklara vad detta någonting är inte kapabel att förmedla ens den minsta idé, eftersom han själv inte vet vad det är. Är anledningen till att han inte vet detta den att detta "någonting" i själva verket inte existerar utan bara förmodas existera? Ar det inte konstigt att människor ägnar så liten uppmärksamhet åt självkännedom. Är det inte märkligt att med denna tjockskalliga självbelåtenhet blunda för vad de i realiteten är, och spendera sina liv i den trivsamma övertygelsen att de representerar något värdefullt? Dom ser inte den bittra tomheten som är gömd bakom den vackert målade fasaden, skapad av deras självbedrägeri, och inser inte att dess värde endast är baserat på överenskommelser.

Det är sant, det är inte alltid så. Alla ser inte så ytligt på sig själva. Det existerar verkligen forskande andar som med hela sitt hjärta längtar efter sanningen, söker, kämpar för att lösa problemen livet uppställer försöker att tränga ända in i kärnan i olika ting och fenomen och även in i sig själva. Om en människa tänker logiskt och grundligt, oberoende av vilken väg hon väljer för att lösa dessa problem, så måste hon oundvikligen vända tillbaka till sig själv, och börja med att lösa problemet om vad hon själv är och vilken uppgift hon har i denna värld. För utan denna kunskap så har hon ingen utgångspunkt i sitt sökande. Sokrates ord "Känn dig själv" gäller fortfarande för alla dom som söker äkta kunskap och vara.

Jag har just använt ett nytt ord "vara." För att vara säker på att vi alla förstår detta ord på samma sätt, så måste jag säga några förklarande ord om detta.
Vi har just ifrågasatt om vad en människa tänker om sig själv verkligen korresponderar med vad hon i realiteten är och ni har frågat er själva vad ni är. Här är en doktor där är en ingenjör där har vi en konstnär Är dom i realiteten vad vi tror dom är? Kan vi betrakta personligheten hos dem som identisk med deras yrkes profession, eller förberedelsen till den, har givit dom?

Varje människa kommer till denna värld som ett oskrivet blad; sen sätter olika människor och omständigheter runt omkring igång att tävla med varandra om att smutsa ner detta blad och fylla det med innehåll. Utbildning, formandet av moral, information vi kallar kunskap, alla känslor av plikt, heder, samvete och så vidare, och alla hävdar att metoderna för att ympa in dessa skott, kända under namnet människans "personlighet," är oföränderliga och ofelbara. Bladet blir mer och mer smutsigt, och ju smutsigare med så kallad "kunskap" bladet blir desto smartare anses personen vara. Ju mer skrivet det är i utrymmet kallat "plikt" desto mer hedersam blir innehavaren betraktad som; och så är det med allting. Och det smutsiga bladet som ser att andra tycker smutsen är en tillgång, anser själv att det är värdefullt.
Detta är ett exempel på vad vi kallar "människa," till vilken vi ofta lägger till ord som begåvad och geni. Ändå får vårt "geni" sitt humör förstört för resten av dagen om hon inte hittar sina tofflor bredvid sängen när hon vaknar på morgonen.
Människan är inte fri varken i sina handlingar eller i sitt liv. Hon är inte det hon önskar att hon är och inte heller vad hon tror sig vara. Hon är inte alls som bilden hon har om sig själv och benämningen "människan, skapelsens krona" passar inte in på henne.
"Människan"- det är en stolt titel, men vi måste fråga oss vilken typ av människa? Det är definitivt inte människan, som är irriterad på bagateller bryr sig om obetydliga frågor och blir involverad i allt som händer omkring henne. För att ha rätten att kalla sig människa, så måste man vara en människa; och detta "vara" kommer endast genom kunskap om självet och arbete på sig själv i den riktning som klarläggs genom kunskap om självet.
Har ni någon gång försökt iaktta era egna tankar när ni inte har varit koncentrerad på något särskilt? Jag antar att de flesta av er är bekanta med detta, men det är säkert bara några få som gjort det systematiskt. Ni är utan tvivel medvetna om sättet vi tänker i slumpvisa associationer när värt tänkande sätter ihop osammanhängande händelser och minnen, när allting som faller innanför fältet för vår uppmärksamhet, eller bara snuddar vid oss lite, framkallar dessa slumpvisa associationer i vårt tänkande. Tankeströmmen verkar pågå oupphörligt, väver ihop fragment av tidigare intryck, tagna från olika skivor i våra minnen. Och dessa skivor roterar och innehållet matas fram medan vår tankeapparat skickligt väver ihop dessa band av tankar. Skivorna för våra känslor roterar på samma sätt, behagligt och obehagligt, glädje och sorg, skratt och irritation, lust och olust, sympati och antipati. Du blir hyllad och du blir tillfreds; någon förebrår dig och du blir på dåligt humör Nånting nytt fångar din uppmärksamhet och gör att du på ett ögonblick glömmer det som nyss intresserade dig så mycket. Så småningom har detta nya fångat ditt intresse till den grad att du är helt innesluten i det; plötsligt är du inte i besittning av det längre, du har försvunnit, du är bunden till och du är upplöst av det; i själva verket behärskar det dig, det har fångat dig, och denna förtrollning, denna benägenhet för att bli infångad är i många olika förklädnader en egenskap för var och en av oss. Detta binder oss och hindrar oss från att vara fria. Samtidigt tar det ifrån oss vår styrka och våran tid, ger oss ingen möjlighet att vara objektiva och fria - två fundamentala kvaliteter för den som bestämt sig för vägen till självkännedom.
Vi måste sträva efter frihet om vi strävar efter självkännedom. Uppgiften om självkännedom och om vidare självutvecklande är av sådan vikt och betydelse, det kräver intensiv ansträngning, att göra det på det sätt ni gjort förr, som en sak bland många andra är omöjligt. Den som tar på sig denna uppgift måste sätta den först i sitt liv, som inte är så långt att man har råd att slösa bort det på trivialiteter.

Vad skulle kunna vara mer tidsbesparande i människans sökande än frihet från allt detta infångande av uppmärksamheten? Frihet och allvar. Inte den slags allvar som tittar fram under rynkande pannor och snörpande munnar, noggrant tillbakahållna gester och orden filtrerade genom tänderna, utan allvar som står för beslutsamhet och uthållighet i sökandet, intensitet och varaktighet, så att personen, även när han vilar, fortfarande arbetar med sin huvuduppgift.
Fråga er själva - är ni fria? Många är benägna att svara "ja," om dom har det bra rent materiellt sett och inte behöver oroa sig för morgondagen, om dom inte är beroende av någon annan. Men är detta frihet? Är det bara en fråga om yttre förhållanden?

Du har mycket pengar, kan vi säga. Du lever i lyx och åtnjuter respekt och beundran. Människorna som driver ditt välorganiserade företag är fullkomligt hederliga och lojala mot dig. Kort sagt, du har det väldigt bra. Du tycker säkert så själv och du betraktar dig som helt fri, för när allt kommer omkring så råder du över din egen tid. Du är en beskyddare av de sköna konsterna, du löser världsproblem över en kopp kaffe och du kanske till och med är intresserad av utvecklandet av parapsykologiska krafter. Andliga frågor är inte främmande för dig och du känner dig hemma i olika filosofiska spörsmål. Du är välutbildad och alltid väl påläst. Det är inte många saker du inte har nån kunskap om, du är känd som en klipsk man, i allt vad du tar dig för hittar du det bästa sättet; du är ett exempel på en kulturell person. Kort sagt, du är avundsvärd.

Det är morgon och du vaknar upp från en obehaglig dröm. Den deprimerade stämningen försvinner men lämnar ett spår i form av en tröghet i tänkandet och osäkerhet i rörelserna. Du går till spegeln för att borsta ditt hår och av en händelse tappar du hårborsten. Du tar upp den och precis när du har dammat av den, tappar du den igen. Denna gång tar du upp den en smula otåligt och på grund av det tappar du den en tredje gång. Du försöker fånga den i luften men istället, flyger den mot spegeln. Förgäves hoppar du för att fånga den. Krasch!... ett stjärnformat mönster i den antika spegeln du var så stolt över. Helvete! Skivorna med missnöje börjar rotera. Du känner att du behöver låta förargelsen gå ut över någon. Upptäckten att din betjänt har glömt att lägga tidningen bredvid ditt morgonkaffe, får bägaren att rinna över och du beslutar att du inte längre står ut med denna idiot i huset.

Nu är det dags att gå ut. För att dra fördel av det fina vädret, du ska inte i väg så långt, beslutar du dig för att promenera medan bilen sakta följer efter. Den strålande solen blidkar dig nästan. Din uppmärksamhet dras till en grupp människor som samlats runt en medvetslös man som ligger på trottoaren. Med hjälp av några åskådare hjälper en portvakt mannen in i en taxi som kör iväg honom till sjukhuset.
Notera hur det underligt bekanta ansiktet hos taxichauffören sätter igång dina associationsbanor och påminner dig om olyckan du var med om förra året. Du var på väg hem från ett trevligt födelsedagskalas. Vilken underbar tårta de bjöd på där! Den här betjänten du har som glömde din morgontidning och förstörde din frukost. Varför inte ta igen det nu? Trots allt, kaffe och kaka är ju extremt viktigt! Här är det fashionabla kaféet du brukar besöka tillsammans med dina vänner. Man varför kom du ihåg olyckan? Du hade nästan helt glömt bort otrevliga morgonen . . . . . Och nu, smakar kaffet och kakan verkligen så gott? Du ser de två kvinnorna vid bordet intill. Vilken vacker blondin! Hon kastar en blick på dig och viskar till sin väninna,"Det där är en man i min smak." Ett som är säkert är att inget av dina problem är värt att ödsla tid på eller bli upprörd över. Behöver man påpeka att din sinnesstämning skiftade från det ögonblick du träffade blondinen och att det varade hela tiden du var med henne? Du återvänder hem visslande på en trevlig melodi och till och med den sönderslagna spegeln framkallar bara ett leende. Men hur var det med ärendena som var anledningen till att du överhuvudtaget gick ut?
Du kom precis ihåg det . . . . det var smart! . . . . Men å andra sidan, det spelar ju ingen roll. Du kan ju ringa. Du lyfter luren och telefonisten kopplar dig till fel nummer. Du ringer igen och kommer återigen till samma nummer. En irriterad man säger att han börjar bli mycket trött på dig - du svarar att det inte är ditt fel, en ordväxling följer och du får lära dig att du är en dåre och en idiot, och om du ringer igen . . . . . Den skrynkliga mattan under dina fötter irriterar dig, och du skulle höra tonläget med vilket du svarar din betjänt som bara överlämnar ett brev. Brevet är från en man du hyser aktning för, inte minst för att han brukar tala bra om dig. Innehållet i brevet är så smickrande att din irritation gradvis dör bort och ersätts av den behagligt pinsamma känsla som smicker framkallar. Du avslutar läsningen i en mycket behaglig sinnesstämning.

Jag skulle kunna fortsätta med denna bild av din vardag - du fria människa. Kanske tycker du att jag har överdrivit. Nej, detta är en sann bild tagen från livet.

Tillbaka till Gurdjieff på svenska

This page hosted by Get your own Free Home Page