personer har läst artikeln sedan 24 juli 2000!
personer har läst artikeln sedan 24 juli 2000!
DISSOCIATIVA FENOMEN OCH SYMPTOM
Dissociation är ett bekant begrepp för alla som arbetar med hypnos. Man kan använda så kallade dissociativa tekniker för att inducera eller fördjupa ett transtillstånd, och under transtillståndet dissocieras ofta jaget i ett upplevande och ett observerande jag. Men dissociation förekommer även utanför hypnoterapeutens arbetsrum.
Själva ordet "dissociation" kan översättas på olika sätt; "sönderdelning" och "osammanhängande" är två möjliga alternativ. Ordet lär vara ett derivat av associationsbegreppet och själv tycker jag att tolkningen dis-associerad eller "osammanhängande" ger en bättre beskrivning av begreppets egentliga innebörd.
Ordet användes första gången i början av 1800-talet, men beskrivningar av dissociativa företeelser fanns redan på 1600-talet. Intresset ökade under de gamla magnetisörernas tid och kulminerade i slutet av förra århundrandet, då forskare i flera länder var sysselsatta med studier av dissociativa fenomen. Den mest kända av dem är fransmannen Pierre Janet, vars arbeten nu håller på att uppleva en renässans tack vare holländarna Onno van der Kolk och Bessel van der Hart.
Psykologin har likt allt annat sina trender och dissociationsforskningen fick ge vika för det tilltagande intresset för psykoanalys och behaviorism. Först på 1980-talet kom ämnet ånyo i fokus. Intresset har växt explosionsartat, och förvaltas numera av ett internationellt sällskap, International Society for the Study of Multiple Personality & Dissociation. Sällskapet har för närvarande drygt 2500 medlemmar och ger ut en egen specialtidskrift, DISSOCIATION. I USA finns runt femton vårdenheter som specialiserat sig på behandlingen av patienter med dissociativa störningar.
Även Holland och Belgien har anslutit sig till forskningens frontlinjer, och i vårt grannland Norge har man nyligen börjat forska systematiskt i dissociativa syndrom.
Enligt DSM-III-R innebär dissociation en störning eller förändring av normalt integrerade funktioner såsom identitet, minne eller medvetande. Dissociativa syndrom upptar ett eget avsnitt i DSM sedan den tredje versionen kom ut 1980.
Följande syndrom finns uppräknade:
Många forskare tror idag att dissocieringskapaciteten är medfödd på samma sätt som hypnotiserbarheten antas vara det. Den kliniska erfarenheten har visat att dissocierande patienter även i hög grad är suggestibla, vilket resulterat i att ett antal forskare tror att dissociation är en effekt av ofrivillig självhypnos och således ett "hypnotiskt syndrom". En dissociativ reaktion föregås ofta av en stunds "frånvaro", och speciellt hos barn har man observerat att de ibland vänder ögonen uppåt på samma sätt som man kan bli ombedd att göra i en formell hypnosinduktion. Men man kan även vända på resonemanget och hävda likt många andra forskare att hypnos egentligen är ett dissociativt fenomen.
Om dissocieringskapaciteten är medfödd, torde dissociativa upplevelser vara normala och relativt vanligt förekommande. Det är givetvis svårt att dra gränsen mellan vad som är dissociativt och vad som kan orsakas av andra faktorer. I praktiken har man arbetat sig fram till definitioner på det sätt som är brukligt inom psykologin, nämnligen genom att studera psykopatologi.
Dissociativa fenomen kan uppdelas i normala och patologiska. De normala fenomen kan indelas vidare i sådana som inträffar spontant och sådana som framkallas eller induceras på olika sätt. De patologiska fenomenen kan vara antingen primära eller sekundära.
Exempel på normala, spontana dissociativa fenomen är dagdrömmar, overklighetskänslor, imaginationer och paranormala upplevelser.
Dagdrömmar är vanligt förekommande, och i ett försök med styrda dagdrömmar upplevde över hälften av försökspersonerna minst två samtida eller efter varandra följande jagtillstånd. (Ett jagtillstånd är en upplevelse av kontinuitet i tid och rum av tänkandet, kännandet och motivationen.) även bland de som rapporterat endast ett jagtillstånd var inte detta alltid stabilt, utan det kunde förekomma exempelvis spontan åldersregression.
Overklighetskänslor är enligt en studie vanligast från puberteten till tidiga medelåldern. Overklighetskänslor har rapporterats i samband med fysisk fara, ångest, sorg, social förlägenhet, trötthet och konvalescens. De inträffar vanligtvis inte under en pågående aktivitet eller emotionellt engagemang, men väl efteråt.
Imaginationer kan omfattar drömmar, syner, visioner, katatyma bilder och hypnagoga bilder. Just hypnagoga imaginationer, som förekommer i tillståndet mellan sömn och vakenhet, verkar vara vanliga även om de flesta inte lägger märke till dem förrän de uppmärksammats om fenomenet. Ibland kan vissa imaginationer te sig autonoma, vilket innebär att individen inte upplever sig ha någon kontroll över dess förekomst eller innehåll. I sitt sökande efter en förklaring till det upplevda fenomenet vänder sig individen ofta till det övernaturliga. Medial förmåga är ett exempel på dissociativa fenomen som tolkas som paranormala.
Dissociativa fenomen kan även induceras med hjälp av tekniker som meditation eller hypnos, eller med olika kemiska substanser som alkohol, droger och mediciner. Dissociationen kan yttra sig i form av exempelvis hallucinationer. Människans hallucinatoriska förmåga förefaller vara hög: en forskare lyckades producera auditoriska hallucinatioer hos 49 procent och visuella hallucinationer hos 31 procent av sina försökspersoner utan att använda hypnos.
En del psykoaktiva mediciner och droger kan inducera psykiatriska tillstånd som liknar dissociativ störning i det att de kan producera fenomen såsom övergående minnesförlust, fuguetillstånd, depersonalisation och automatismer. Bland annat alkohol, vissa lugnande medel som bensodiazepiner, beta-receptorblockerande medel som används vid kärlkramp och högt blodtryck samt narkosmedel kan producera dissociativa fenomen.
Ibland har man påstått att dissociation "egentligen" skulle vara synonymt med försvarsmekanismen bortträngning. Det sägs ju att man vid en fullständig bortträngning inte ens är medveten om att man inte minns något. Dissociation kan förvisso ses som en försvarsmekanism, men dess funktion är inte så mycket att skydda individen från oönskade impulser och omedvetna önskningar som att skydda från den smärta och hjälplöshet som starkt traumatiska upplevelser orsakar. Sambandet mellan trauma och psykisk sjukdom har varit känd sedan 1800-talet, men traumas kausativa roll har hitintills av olika anledningar underskattats eller rentav ignorerats. Det dissociativa förhållningssättet karakteriseras av en "som om"-känsla, "som om" traumat hände någon annan eller "som om" det inte alls hade hänt. Dissociation går således ett steg bortom bortträngning: det är inte längre frågan om att "minnas bort" någonting utan att göra det upplevda till icke-existerande. Det finns så att säga ingen associationsbana mellan jaget och den dissocierade upplevelsen.
Det har uppskattats att 7 till10 procent av befolkningen skulle lida av en dissociativ störning. Andelen är mycket högre bland vissa subgrupper: bland annat lär mellan 20 och 50 procent av inlagda psykiatriska patienter uppvisa tecken på dissociation. Det kan förekomma i de flesta diagnoskategorier, men troligen oftast bland de som fått diagnosen:
Vissa vill göra gällande att åtminstone multipelt personlighetssyndrom, ett specifikt form av dissociativt syndrom,"bara" skulle förekomma i Nordamerika, som om amerikaner hade ett väsentligen annorlunda strukturerat psyke. Förvisso finns de flesta av de nu kända fallen i USA, men även länder som Australien, Belgien, Brasilien, Bulgarien, Colombia, England, Guatemala, Holland, Indien, Israel, Italien, Japan, Mexico, Puerto Rico och Nya Zeeland har rapporterat fall av multipelt personlighetssyndrom.
Problemet med att diagnostisera dissociativa störningar är att de har en intrikat symptombild, att man saknar systematiska bedömningsmetoder och att det finns en bristande medvetenhet och kännedom om de dissociativa syndromen. Patienten är ofta själv inte heller medveten om sina symptom, och klinikern måste speciellt efterfråga viss information eller lägga märke till olika subtila tecken som kan tyda på dissociativa reaktioner. Exempelvis kan patienten plötsligt genomgå en dissociativ regression och börja suga på tummen, bli stum, börja gråta eller bli allmänt desorienterad i tid, rum och person. Andra subtila tecken är:
Det finns gott om erfarenheter av framgångsrika behandlingmetoder för dissociativa störningar, och även om en terapi med dessa patienter är lång och prövande är utgången ofta lyckad förutsatt att terapeuten är medveten om vad hon eller han gör. Kroniska dissociativa symptom är ytterst handikappande, och mycket mänskligt lidande skulle kunna minskas om dissociativa fenomen och signaler blev mer kända bland behandlingspersonal av alla kategorier.
REFERENS
Karilampi, U. (1993) Introduktion till dissociation. Opublicerad psykologexamensuppsats. Göteborgs Universitet: Psykologiska Institutionen.
