by Paul Blizard

e-mail Paul Blizard

Swedish translation by - Magnus Andersson

Svensk översättning av Magnus Andersson

När man i allmänhet talar om "Jehovas Vittnen", så tänker man på en välklädd grupp som går från dörr till dörr, och som säljer nummer av Vakttornet, eller kanske även böcker. När jag emellertid tänker på Jehovas Vittnen, tänker jag på en tid av fastbundenhet till en kult, som jag tjänade under de första 28 åren av mitt liv. Min morfar blev en del av sällskapet Vakttornet i början av 1900-talet. Min far är äldste vid hans närliggande "Rikets Sal".

Jag fick lära mig att Jehovas Vittnen var den enda sanna religionen. Det är en religion som styrs från högkvarteret Vakttornet i Brooklyn, New York. Det kontrollerande rådet, eller styrande kretsen, består av en handfull av äldre män, som kontrollerar över fyra miljoner människors liv. Jehovas Vittnen får lära sig att allt som är skrivet av Vakttornet leder fram till Gud själv, och detta ifrågasätts aldrig. De tror att den styrande kretsen mottar "nytt ljus" från änglalika varelser, vilket förklarar deras unika bibliska läror. Denna "änglalika" information går igenom systemet, och trycks sedan i Vakttornets pressar. De tror även att organisationen Vakttornet är den enda organisationen på jorden, som Gud använder. Så genom vad de tror, menar de att det inte finns något hopp för mänskligheten, med undantag för de som tillhör Vakttornets organisation. Jehovas Vittnen tror att bara de har, vad de kallar, "sanningen". De tror även att de är de enda sanna kristna, vilket betyder, att bara de kommer att räddas. Alla andra tillhör "Det stora Babylon - det stora riket av falsk religion." Alla kyrkomedlemmar och alla andra kommer att slaktas av Jehova Gud vid Harmageddon. (Se vidare: 101 utmärkande läror & utövningar av Jehovas Vittnen (engelska!)

Jag började med heltidstjänst för Vakttornet 1971 efter att ha avbrutit mina studier vid "High School" (ung. gymnasium), med uppmuntran från ledare från Vakttornet. De hade förutsagt att världens slut skulle komma år 1975. Under denna tidsperiod, sade tusentals vittnen upp sina försäkringar, övergav sina karriärer, och sålde sina tillgångar, för att spendera "den sista korta tiden" i den teokratiska tjänsten före världens slut. Som en missionär, eller "Pionjär", gick jag från dörr till dörr, och försökte övertyga människor att bli Jehovas Vittnen för att göra Gud till lags och kanske för att uppnå frälsning.

Jag använder ordet "kanske", på grund av att alla Jehovas Vittnen inte är säkra på deras frälsning. Vakttornets syn på frälsning är mera baserad på arbetet som utförs, än den frälsanden nåden genom Jesus Kristus, vilken vi kan ta emot fritt genom vår tro.

Detta arbetssystem, genom att sälja Vakttornets litteratur från dörr till dörr, och även genom andra gärningar, sätter det enskilda vittnet i situationen att han kommer att räddas om han är organisationen trogen och gör allt som han blir tillsagd att göra. Förtroende för organisationen innebär även att hålla fast vid alla regler och föreskrifter, som de äldste i Vakttornet framtvingar, med stor iver.

Att bryta mot någon av dessa regler, som är skrivna av sällskapet Vakttornets styrande krets, kan leda till bestraffning av olika mått, beroende på brottets karaktär. Äldstebröder har makt att ta bort frälsningen, inskränka på bönelivet, avbryta familjekontakter, eller göra något annat som de anser som nödvändigt för att ett oberäknerligt vittne ska visa ånger.

Varje vittne måste fylla i månadsrapporter som visar tiden som de har använt i tjänsten, till de äldste. Äldstebröderna lägger in denna information i en personlig mapp. Varenda medlem i försammlingen har sin speciella mapp.

Hemliga filer behålls även, som innehåller känslig information beträffande stora synder, eller överträdande av regler, och personliga beteenden hos individen. Dessa hemliga filer, som berör enskilda vittnens privatliv, skickas till större filer till högkvarteret i New York. Dessa filer förstörs aldrig. Titta på några scannade dokument: Hemliga mallar för att dokumentera medlemmars "synder" och "rapporter" till högkvarteret Vakttornet

Eftersom jag hade levt i detta system under hela mitt liv, visste jag vad som förväntades av mig. Jag var tvungen att följa alla regler och bestämmelser för att uppnå frälsning. Jag hade gått från dörr till dörr ända sedan dess att jag hade varit ett litet barn, så jag vande mig lätt vid helstidstjänsten.

Jag fortsatte med tjänsten under några år, men uppnådde liten tillfredsställelse. Bördan att uppehålla den månatliga kvoten på 100 timmar, och även kravet att sälja minst 100 tidningar och 40 böcker, fick mig att börja känna misstro. Allt detta arbete är frivilligt, och någon lön utbetalas inte. Vittnen måste hitta en anställning vid sidan om, för att klara av det hela rent ekonomiskt.

År 1973, var jag inbjuden att inträda i världshögkvarteret i Brooklyn, för att vara en del av den enorma mängd av arbetare som producerar litteraturen. I ett personligt brev från Sällskapet Vakttornets president, N. H. Knorr, skrev han: "Utöver detta kommer du att få en underbar fyra-årig avancerad teokratisk träning, som är långt mycket bättre än någon värdslig utbildning, som du någonsin skulle kunna få."

View Scanned Copy of Letter from Watchtower President N. H. Knorr (engelska)

Se på den scannade kopian av brevet från Vakttornets president N. H. Knorr Med stora förväntningar steg jag på planet till New York. När jag var ombord, tänkte jag på det avund som mina vänner hade visat, att jag nu skulle få leva med de ledande lemmarna, och hur stort det skulle vara att få vara i navet av aktiviteten av arbetet som gjordes runt om i världen. Mina vänner anordnade farväl-fester och gav presenter, och berömmde mina föräldrar för att de hade uppfostrat mig så pass väl, så att de nu kunde se deras son gå in i ett sådant ställe.

Pat and jag framför Vakttornets högkvarter "Bethel" 124 Columbia Heights, Brooklyn, New York (1976) Detta var mitt hem under tre års tid.

Snart efter det att jag hade kommit fram till New York, försvann denna illusion, när jag fick anvisningar att arbeta i fabriken. Hårt arbete och lärande av organisationen inifrån var den "utbildning" som jag fick på Vakttornets högkvarter. Av utrymmesskäl kan jag inte berätta detaljer under de långa timmar då jag arbetade i bokbinderiet. Där skötte jag utrustning för "Guds organisation". Jag minns den psykiska påfrestningen som tillkom av de onödiga regler som rådde. De överordnade i Vakttornet kontrollerade vart vi gick, vad vi gjorde, och hur vi gjorde det.

Efter att ha tillbringat tre år i högkvarteret, utan pengar för att börja ute i världen (vi fick 14 amerikanska dollar ($14.00) i månaden), fick jag lära mig mig den tuffa verkligheten att försörja mig utan utbildning eller livserfarenhet. Jehovas Vittnen hade verkligen avrått mig från att börja på "college" (ung. yrkesskola eller högskola). Jag gifte mig med en fin flicka från Jehovas Vittnen, och tillsammans försökte vi göra Gud till lags så gott vi kunde. Det vill säga, vi var goda Jehovas Vittnen, och följde alla regler och bestämmelser. Min fru hade varit missionär i åtta år. Hon hade varit runt i olika delar av USA i hennes tjänst, med anvisningar från sällskapet Vakttornet.

Efter att jag hade återvänt hem med en relativt "ren mapp" från kontoret i New York, använde de lokala äldste mig i stor utsträckning för att lära sig från plattformen. De flesta i Jehovas Vittnen håller med om att den som har spenderat tid i något högkvarter, är speciell och värd större ansvar i den lokala församlingen.

Under tiden som jag fick status i församlingen, utsattes jag för, och tränades i hemligt spionarbete för de lokala äldstebröderna. Det var spännande att slinka runt i mörkret och spionera på medlemmar som man misstänkte hade gjort fel. Jag fick även tillträde till alla mappar, vilket avslöjade all information om alla i församlingen. Jag användes i samma sorts omvändelse-operationer, som jag hade sett kontrollera arbetare på högkvarteret.

Genom allt detta kunde jag inte känna någon tillfredsställelse eller frid. Pressen att försöka tjäna en Gud som är hämndlysten och fylld av vrede är mer än vad jag kan beskriva. Organisationen gjorde alltid bilden av Jehova som Gud som var klar för att "utgjuta sin hämnd". Allt jag visste om Gud var det som jag läste i Vakttornet. Visst, vi läste i Bibeln, men det sades till oss att om vi läste Bibeln utan Vakttornets litteratur, för att tolka skriften, skulle vi säkert hamna i avfall, och därmed bli utplånade av Gud.

En vän till mig introducerade mig till en bok som var skriven av ett före detta Jehovas Vittne, "Thirty Years a Watchtower Slave" ("Trettio år som Vakttornets träl"). Jag visste att det var min plikt som ett gott vittne att ange min vän för de äldste, för det var förbjudet för oss att läsa anti-Jehovas Vittnen litteratur.

Men jag trotsade, och läste boken. Det störde mig rejält, att författaren hade arbetat på högkvarteret, och att jag kunde känna igen många saker som han beskrev. Många saker som jag hade försökt ta bort från mitt minne, kom upp till ytan igen, och frågan om Vakttornets bestämmanderätt gjorde mig väldigt osäker. Författaren menade att han hade funnit sanningen genom att studera Bibeln utan Vakttornets litteratur.

Jag tror att Gud under denna tidsperiod ledde oss till att studera Hans Ord utan böcker. Även om vi hade vår egen Nya Världens Översättning av den Heliga Skrift (översatt av sällskapet Vakttornet och motbevisad av hebreiska och grekiska lärda, för att vara en insidig och snedvriden tolkning av Bibeln), köpte vi en New American Standard Bible (Ny Amerikansk Standard Bibel).

Min fru och jag hade i hemlighet studerat vår nya Bibel långt in på nätterna, och upptäckte att många av de stora lärorna, som vi hade varit villiga att dö för, var falska. Jag konfronterade min far om några av dessa läror. Genom att han var en äldstebroder, såg han att jag ifrågasatte deras huvudläror, och rapporterade mig och min fru till äldstebröderna, för att ställa oss in för rätta för vårt avfall.

Efter ett långt och tårfyllt förhör, ångrade vi att vi hade ifrågasatt Sällskapet Vakttornets läror, och vi fick vara kvar som Jehovas Vittnen, men min position med mina ansvar i församlingen försvann helt och hållet. Jag övervakades under en tid, innan det att jag kunde tjäna i församlingen på nytt. All information om detta skrevs ner i våra mappar.

Att få byta jobb till en annan stad var en välkommen lättnad. Vi såg fram emot att få gå in i en ny församling, och att få en ny fräsch start. Men snart kom besvikelsen när vi kom ihåg att detaljerna från vår rättegång fanns i våra mappar, och att dessa skulle följa efter oss för resten av våra liv!

Naturligtvis hade älstebröderna i den nya församlingen våra mappar strax efter det att vi hade börjat gå på möten. De sa till oss att de skulle övervaka oss för en tid, för att se om våra avfallande idéer skulle komma fram igen. De varnade oss att de skulle kunna utesluta oss, om vi försökte dela med våra åsikter till någon annan i församlingen. Vi lovade lojalitet, och sa att vi inte skulle läsa eller tala om något som skulle vara annorluna än Vakttornets ståndpunkter i Skriften.

Två år gick. Att vara under äldstebrödernas noga övervakande blickar, orsakade en stor tomhet inom oss. Ingenting, inte ens våra barn, som hade gett oss så mycket glädje, kunde göra våra liv "fyllda". Vi behövde något, men vi visste inte vad. Vi kunde ofta dricka överskridande, för att söka efter någon form av lycka, men det resulterade bara i tomhet.

Medan det att vi hade två pojkar, längtade vi efter att få en flicka, och vi hoppades att en liten flicka skulle komplettera den lycka som saknades i familjen. Jenny Leigh Blizard föddes den 10 Augusti, 1980. Vi var så lyckliga, men då kom tragedin. När Jenny var fem veckor gammal, fick hon ett litet skärsår i ett finger, vilket inte slutade blöda. De lokala läkarna märkte att Jennys blod helt enkelt inte ville levra sig...

De skickade oss till San Antonio, i delstaten Texas, för behandling av Jennys tillstånd. Hon togs in på "Santa Rosa Medical Center's special care nursery", där man letade efter en behandling som skulle göra Jenny frisk. Läkare spenderade dagar för att fastställa en diagnos.

Till sist blev vi informerade av ett läkarlag att Jenny omedelbart behövde en blodtransfusion för att hennes liv skulle kunna räddas. Detta var en svårt problem för oss, eftersom ett Jehovas Vittne, enligt Vakttornets bestämmelser, inte får ta emot blod i någon form. Jehovas Vittnen bär kort, där det står att de under inga omständigheter tar emot blod, även om det betyder att de kommer att dö.

Exempel på ett äldre sorts kort som bars av varje Jehovas Vittnen:

Exempel på ett nyare sorts kort som bars av varje Jehovas Vittnen:

Vi skickade ut läkarna ur rummet och sa att vi skulle ge ett besked snart. Jag och min fru bad och grät till Gud för svar. Jag minns att jag tänkte; "Åh Jehova, hur kan du be mig att fatta ett beslut som detta - ett ja eller nej om Jenny ska leva eller dö! Vad för sorts Gud är du!" Till sist kallade jag och min fru tillbaka läkarna in i rummet, och informerade dem om att vi var tvugna att följa Gus bud och att vi var tvugna att låta Jenny dö.

Från sjukhuset kontaktade man "Texas Child Welfare Dept" ("Organisationen för barnens välfärd i Texas") och en anhållan skrevs mot oss, för missförhållande av barn. En order från domstolen gjorde klart att Jenny skulle få ta emot blod, så att hennes liv skulle kunna räddas. Poliskontoret i Bexar Country informerade oss, och varnade personalen på sjukhuset, om att inte låta oss föra Jenny från sjukhuset. De visste mycket väl att Jehovas Vittnen har en lång historia av patienter som har smygit ut från sjukhus för att undvika blodtransfusioner till varje pris.

I hemlighet var jag och min fru lättade över att Jenny skulle få den vård som hon behövde, som skulle rädda hennes liv. Vi kände att vi hade gjort allt för att stoppa dem från att ge henne blod. Vi trodde inte att domstolen skulle ingripa.

Reportrar från två tidningar i San Antonio, "The San Antonio Express/News" och "The San Antonio Light," fick reda på om vad som hade hänt med Jenny, och drog upp historien, trots att vi vägrade tala med reportrarna. Nu i efterhand berömmer jag deras arbete.

Under tiden kontaktade vänner de lokala äldste, som snabbt kom och besökte oss. De var lättade över att det fortfarande fanns tid att lägga upp en plan för att kidnappa Jenny från sjukhuset innan det att hon skulle ta emot blod.

Jag förklarade för dem att det hela var utanför min kontroll, och att jag hade order från domstolen att inte ta Jenny från sjukhuset. Det spelade ingen roll för dem. Deras ståndpunkt var att få ut Jenny från sjukhuset.

Jag visste att Jenny skulle dö strax efteråt om jag skulle ta loss henne från de maskiner som höll henne levande, och att jag skulle ställas inför rätta för mord. Jag förklarade detta för äldstebröderna. De svarade, "Det är risken som du får ta! Du kan inte tillåta dem att ge ditt barn blod!"

Utan att diskutera saken vidare, bad jag dem att gå, och jag sa att vi inte kunde låta vårt barn dö på det här sättet. "Om det här är den Gud som jag tjänar, då har jag fått nog av Honom."

Äldstebröderna lämnade sjukhuset i vredesmod över att vi inte hade gett efter för deras krav. En av de äldste sa till och med, "Jag hoppas att hon får hepatit från blodet, så att det kan bevisa att handlingen är fel!"

När vi återvände hem med Jenny, hade vittnena fått veta att även om vi hade protesterat mot blodtransfusionen, hade vi "tillåtit" henne att genomföra den. Detta gjorde oss utstötta. Vi blev dock inte uteslutna, på grund av att regeln för uteslutningen bara skulle gälla om vi hade gett fri tillåtelse för transfusionen.

Det var nu som vi kände att Gud grep in. Kristna i området kom hem till oss och hjälpte oss med med mat och stöd. Det levande vittnesbördet från dessa människor berörde mig och min fru så pass mycket, att vi beslöt oss för att börja studera Bibeln igen.

Dessa månader av hemligt studerande av Bibeln, ledde oss till slutsatsen att våra liv hade varit en lögn. Vi hade varit fastbundna i ett system där tolkningen av skriften hade förhindrat eget tänkande. På de områden och doktriner där jag hade haft så mycket problem, var Bibeln nu klar på. Jag läste hela Bibeln i sitt sammanhang, utan hjälp av böcker eller tidskrifter som kunde instruera oss.

Resultatet av dessa studier var att vi fann allt som vi behövde för frälsning, vilket var tron på Herren Jesus Kristus. Vi upptäckte även att Han är en Gud av kärlek.

En natt höll jag och min fru i varandras händer och gav våra liv till Herren Jesus Kristus. Plötsligt kände vi en befrielse i vår ande, en befriande känsla av frihet och frälsning. Vi var, som Jesus sade: "födda på nytt". Jag hade aldrig haft en sådan känsla under alla de tusentals timmar, då jag hade strävat efter att göra Gud till lags, som ett gott Jehovas Vittne. Vi visste att vi hade ändrat oss. Vi var en "ny skapelse". Som aposteln Johannes sade: "Detta skriver jag till er som tror på Guds sons namn, för att ni skall veta att ni har evigt liv." (1 Joh 5:13)

Naturligtvis lämnade vi hastigt Jehovas Vittnens religion. Reglerna som har med vår bannlysning att göra, säger att vi inte kan ha kontakt med någon i vår släkt, eller livslånga vänner, som finns med i organisationen. Våra egna föräldrar och familjemedlemmar får inte gå på våra begravningar. Vakttornet betraktar oss som döda. Det vittne som upptäcks tala med oss, kan dras inför rätta, vilket även kan omfatta uteslutning.

Som en slutsats måste jag säga att vi inte är döda, utan väldigt levande. Jo, vi är döda i förhållande till en tidigare livsstil, men levande genom Jesus Kristus, fyllda av den Helige Ande och kraft, frälsta genom Lammets blod!

Jennys tillstånd var mera allvarligt än vad en blodtransfusion kunde åtgärda. Transfusionerna som gavs till henne som ett spädbarn förlängde hennes liv, men den 3 Mars, 1987, gick vår sex-åriga Jenny hem, för att vara med Herren.

På Jennys minnessten står det inskrivet "God's special messenger." ("Guds speciella budbärare"). Vi tror verkligen att hon var det. Genom hennes sjukdom och korta liv, upptäckte vi bedrägeriet inom sällskapet Vakttornet, bekännandet och mottagandet av Jesus Kristus som Herre och Frälsare, och att dela denna återlösande kunskap med Jehovas Vittnen världen över.

Under de sista 39 dagarna av Jennys liv, i "Dallas' Children's Medical Center", spenderade jag och min fru mycket av vår tid för bön, och vårt vittnesbörd med andra familjer som hade svårt eller dödligt sjuka barn, på sjukhuset.

Till sist, några detaljer om Jennys begravning, vilket bevisar den onda natur som Sällskapet Vakttornet för, och kontroll över dess medlemmar. Vid Jennys begravning var de fyra främsta kyrkobänkarna reserverade för familjemedlemmar. De övriga kyrkobänkarna var för församlingen och lokala stadsbor. Denna del var fullpackad. Från överallt kom människor, som ville dela sorgen över förlusten av detta lilla barn. Men på de rader, som var reserverade för Jennys familj, satt bara fyra personer -- Jag själv, min fru Pat, och Jenny's två bröder. Inga andra familjemedlemmar kom till begravningen. De hade fått instruktioner från ledarna från Vakttornet att inte närvara. Denna känslokallhet från Sällskapet Vakttornet, som förbjöd släktingar att delta i ceremonin är beklaglig. Men, vår bön är genom detta vittnesbörd, att de människor som lever i religiös fastbundenhet kommer att vakna upp och se friheten som bara finns i Jesus Kristus.

©2002, Paul Blizard