|
Under 1600- och 1700-talen var slavhandeln i världen omfattande. Den s k "triangelhandeln" innebar att tyger, glaspärlor, vapen och brännvin seglades från Europa till Västafrika, där varorna byttes mot slavar, som sedan skeppades över till Amerika. Och därifrån tog man hem bomull och socker till gamla världen. På Gustav III:s tid i Sverige ville en rad affärshus blanda sig i de här lönande affärerna. Kungen var genast med på noterna. Han hade länge drömt om ett svenskt kolonialvälde, främst beroende på att grannlandet Danmark kunnat notera stora vinster genom sina öar i Västindien. Genom en smart bytesaffär lyckades Gustav III få fransmännen att i början på 1780-talet avstå ön Saint Barthélemy i Karibiska havet till svenska staten. Så bildades Svenska Västindiska kompaniet med gustavianska kungahuset som störste aktieägaren. Saint Barth var en fattig ö, något större än Visingsö i Vättern. Vid tiden för det svenska övertagandet bodde där 739 personer, varav 458 av europeiskt ursprung och resten färgade.Ön hade en fin naturlig hamn, och den tänkte svenskarna använda sig av. Man skulle förvandla Saint Barth till en frihamn och göra grova pengar på den trafiken. Samtidigt hade man slavhandel i baktanke. Det svenska Västindiska kompaniet fick nämligen rättighet av den svenske kungen att bedriva slavhandel mellan Västafrika och Västindien. Om hur den svenska besittningen Saint Barthélemy växte, blomstrade och slokade vet vi det mesta sedan Ingegerd Hildebrand publicerade sin stora avhandling om den svenska kolonin och Västindiska kompaniet. Men någon fakta vad gäller svenskarna som slavhandlare finns det inte. Så vitt man vet finns det nämligen inte kvar några akter som fullständigt kan belysa dessa insatser. Spåren har sopats igen för eftervärlden; när och av vem eller vilka vet man inte. Kvar finns bara vissa obestridbara fakta: |