Dry Weave bildades i början av 1996 när den svenske basisten Lennart Zethzon och den italienske

trummisen Giulio Proietti bestämde sig för att bilda ett band. På Faschings scen fann de 

gitarristen Matti Norlin.

På debutalbumet, som än så länge saknar officiell distribution men redan kan köpas efter trions

konserter, möter starkt musikantskap traditionell blues/rock.


Gitarrspelet är påfallande rent och dist-befriat, ändå skapar man genom ett energiskt samspel

ofta ett klassiskt powertrio-sound.


Referenser: Stevie Ray Vaughan (i deras ruffigare stunder) och Robert Cray (i de mer polerade).

Dry Weave kan närmast ses live på Jägar´n i Västerhaninge (19/4) och på Järfälla Blues Festival (26/4).


                                                                   Anders Lundqvist


Topp 40, April 4, 1997


Dry Weave was formed in the beginning of 1996 when Swedish bass player Lennart Zethzon
and Italian drummer Giulio Proietti decided to form a band. On jazz & blues club 
Fasching´s stage they found guitarist Matti Norlin.
On the debut album, which currently lacks official distribution but can be purchased at 
the trios concerts, strong musicality meets traditional blues/rock.
The guitar sound is strikingly clean but Dry Weave still consistently 
delivers a tight energetic powertrio-sound.

References: Stevie Ray Vaughan (at their rougher moments) and Robert Cray (at his more 
polished). Dry Weave can be seen live at Jägar'n in Västerhaninge(19/4) and at Järfälla(26/4).




Tidningen Stereo, Nummer 3, 1997 In English

***
"Inte trevlig men intressant" beskriver gruppen Dry Weave sin egen producerade debut-CD.

Jag skulle vilja påstå att den är både och. Om man bortser från produktionen som lider

lite av en snål budgets restriktioner, så är det en bra bluesplatta.

Dry Weave vårdar sin blues ömt och försiktigt, ibland nästan för försiktigt.

Vem vet, det kanske bara är lite hälsosam respekt ?


Musiken på skivan andas allt från traditionell tolvtakters standardblues till mer

Hendrix-orienterade låtar, där i mellan med ett litet stänk av jazz.

Gitarristen Matti Nordin (Norlin!) är en riktig fröjd att lyssna på, framför allt i 

solot på "Long distance blues". Det var länge sen jag hörde sånt härligt bluesshreddande.

Karln låter fan i mig som Hendrix till och från. Om Dry Weave skulle få möjlighet att

göra en ordentligt producerad platta, då skulle vi få våra egna domestiska Thunderbirds

eller Omar & The Howlers. Ett problem kvarstår dock; skivan saknar just nu distribution,

men det kommer säkert att lösa sig.


                                                                   Petter Ahrnstedt


Stereo Magazine, Number 3, 1997


"Not nice but interesting" is Dry Weave's own description of their self-produced 
debut CD. I would like to claim it is both. If a blind eye is turned to the production, 
which suffers from budget restrictions, then this is a good blues album.
Dry Weave guards its blues tenderly and carefully, sometimes nearly too carefully.
Who knows, perhaps its a sign of healthy respect?
The album's music breathes everything from traditional 12-beat standard blues to more 
Hendrix-oriented tracks, with a little stench of jazz in between.
Guitarist Matti Nordin (Norlin!) is a real treat to listen to, especially in the solo on 
"Long distance blues". It has been a while since I heard such blues shredding. All be 
damned if the man doesn't sound like Hendrix at times. If Dry Weave were given the
oppurtunity to make a properly produced album, we Swedes would have our own domestic 
Thunderbirds or Omar & The Howlers. One problem still remains; the album currently lacks 
distribution. This problem will, however, surely be solved.



Nya Norrland, 15:e Juli 1997

***
Powerblues med rötter i Hoting är vad Dry Weave bjuder lyssnaren på debutplattan Skiffid Things.

Här finns en hel del guldkorn, men samtidigt saknas ibland den skitiga feelingen, tyvärr.


Dry Weave är en powertrio i Creams och Jimi Hendrix anda. Gitarristen Matti Norlin, som kommer

från Hoting, har tidigare släppt en solobluesplatta och har gjort kassetter tillsammans med 

Fredrik Haake från Ö-vik. Basisten Lennart Zethzon har ett förflutet inom funken, och trummisen

Giulio Proietti har bland annat spelat med saxlegenden Dick Heckstall-Smith.


På CD:n hittar man 13 spår, där alla utom Big Bill Broonzy´s How you want it done är eget

material. Ett ganska rent sound med funkkryddad blues som är lättlyssnad, men ibland lite

intetsägande.


Men visst finns det höjdare - Long distance blues, Pigs at the parliament zoo, How you want it

done och Sittin´on a bench in a park tål definitivt flera genomlyssningar, och gör att tredje pluset

lyser starkt. En bra debut som lovar mera.


                                                                   Åke Dahlbäck




Borås Tidning, 1997

När vad jag vill kalla festivalens bluesfynd Dry Weave tog vid, hade festivalen åter fått tumme

med molnskockarna, och den lysande trion med sångaren och gitarrfenomenet Matti Norlin i spetsen

gav en verklig nytändning åt genren, med rötterna djupare i Muddy Waters och Robert Johnson

än något annat av festivalens bluesband, men de slog också djärvare funkgnistor än alla andra.


Den akustiska avdelningen senare på Grand var något av det roligaste och friskaste jag hört av

svensk blues. Hotingfyndet Matti med kongenialt bistånd av basisten Lennart Zethzon och Giulio 

Proietti vid trummorna har en guldkantad framtid.


                                                                   Rolf Haglund

Tillbaka till huvudmenyn