Recorded in 1995 Check out the review from Jefferson
1. Crossroad blues Robert Johnson 2. Untrue blues Blind Boy Fuller 3. I´m throwing up my hands Blind Rev. Gary Davis 4. Fixin´ to die blues Bukka White 5. Mississippi blues Willie Brown 6. Piccolo rag Blind Boy Fuller 7. Black horse blues Blind Lemon Jefferson 8. Stones in my passway Robert Johnson 9. Sic em´dogs on Bukka White 10. Stone pony blues Charlie Patton 11. Drunken hearted man Robert Johnson 12. How you want it done Big Bill Broonzy In another version on Dry Weave´s CD 13. Shake em´on down Bukka White 14. Statesboro blues Blind Willie Ore Tell 15. Milkcow blues boogie Arnold J. 16. My black mama Son House 17. Jivin´woman blues Blind Boy Fuller 18. Dead shrimp blues Robert Johnson 19. Big road blues Tommy Johnson 20. Mistreatin´ mama blues Big Bill Broonzy 21. Love in vain Robert Johnson 22. Ain´t you sorry Mance Lipscomp 23. Police dog blues Blind Blake 24. Future blues Willie Brown Seriously I hope this collection of pre war blues songs will make you realize that the blues is so much more than just a 12-bar song with an AAB-luric structure. Robert Johnson complained the blues were a low-down achin´"heart disease" and "a shakin´chill". Blind Jefferson saw them in Texas "loping like a mule". And even today, 70 years after the first blues were recorded, you can still find blacks in America who sing in a way that their grandparents would recognize. Matti Norlin, 1995
Hur skulle jag nu närma mig denna recension? Matti Norlin, deltabluesspelande ångermanlänning
från Hoting. Kanske med humorns hjälp och låtsas att "Hooting" ligger i Mississippi någonstans.
Men när jag vek upp CD:ns lilla blad såg jag att man redan körde på den linjen.
Och när jag hörde Matti själv insåg jag att han inte behöver någon krystad introduktion,
han klarar sig gott på egen hand.
Sällan har jag hört Robert Johnson eller Blind Boy Fuller tolkad på ett "svartare" sätt än
det Matti Norlin använder sig av. Man kan spela blues på många sätt, precis som man kan äta
kräftor på mer än ett. Via bolag som Blue Goose, Rounder, Flying Fish m.fl. har man genom åren
hört många duktiga vita killar som försökt återskapa 1920/30-talets lantliga blues, men sällan
eller aldrig tidigare har jag hört någon suga klor, sörpla spad, spotta klospetsar eller tugga
skal på ett mer vällustigt sätt för att få ur sig that spoon, that spoon, that spoonful of blues
på det vis som Matti gör.
Med en personlig röst som tack vare Mattis inlevelsefyllda och känslomättade sång känns äkta,
samt ett rakt kraftfullt och kompetent gitarrspel, får vi en unik platta man knappast kunde
förvänta sig från något annat håll. Hade denna samling låtar varit förpackade med en Yazoo-
etikett och varit mättade med bruset från slitna 78-varvare, hade den höjts till skyarna
som ett dokument från en av bluesens finaste epoker. Nu kommer kanske finsmakarna att skygga,
men Mattis CD är väl värd ett inköp, både för hans ovanliga grepp att så stilfullt och
traditionsenligt tolka en förgången epok, som för det inlevelsefulla och musikaliskt skickliga
sätt han gör det på. Max W. Sievert
Jefferson Review (Nr 108 - 1995) "How was I to approach this review? Matti Norlin, the delta blues playing "Ångermanlander" from Hoting. Perhaps I could use a light approach and pretend "Hooting" was located in Mississippi? When I opened the CD I noticed Matti had already used that tactic. Then I listened and realized he didn´t need any introduction - he managed well without an introduction of any kind. I´ve seldom heard anyone interpret Robert Johnson or Blind Boy Fuller in a "blacker" way than Matti does. There are as many ways to play the blues as there are ways to eat crayfish. Several talented white guys have through companies like Blue Goose, Rounder and Flying Fish aspired to recreate 1920´s and 30´s blues, but I never heard anyone suck claws and chew shells to create that spoon, that spoonful of blues like Matti does. His inspiring and emotional voice, and his powerful and competent guitarplaying makes this record unique. If these songs had been Yazoo labeled with the buzz of the old records they would have been celebrated documents of one of the finest blues eras. Perhaps blues fanatics of today will hesitate, but Matti´s CD is definitely worth buying, both for the personal and traditional way in which he interprets a past era, as well as the imaginative and skillful way in which he does it. Max W. Sievert