vars hundraårsminne nyligen firades i Storbritannien, har åtminstone i finska Finland varit föremål för den mest förvånande mytbildning man kan tänka sig. När jag för första gången läste de två måste-romanerna - behöver jag alls nämna titlarna? - var jag förvisso en tonåring, men redan beläst i Solzjenitsyn, och sålunda förstod jag bättre än väl vad Orwell syftade på med den ena eller den andra metaforen. Samtidigt sökte jag i hans texter, låt vara bara halvmedvetet, efter bevis och belägg på hans eget kommunistiska förflutna. Ty i Finland var det allmänt accepterad sanning att Orwell hade varit "kommunist" men nyktrat till så småningom.
Alla som är någorlunda insatta i Orwells författarskap - bortom de två viktigaste romanerna alltså - vet bättre än väl att han aldrig var kommunist. Men det är betecknande för det post-sjuttiotalistiska Finland, i vilket jag tog mina första trevamde steg mot självständig politisk åsiktsbildning, att en ickekommunistisk politisk position vänster om sossarna inte existerade och inte ens tilläts existera. Ele Alenius' minnen om livet som folkdemokratisk socialist i Kekkonens Finland ger vid handen, att det var precis denna position som hela det politiska spektrumet, inte minst den kommunistiska vänstern, i Finland ville avskaffa, utesluta och inte låtsas om. Den som, likt Alenius, hade oturen att ha hamnat i detta läge, kunde räkna med mordhot från självaste huvudskalleplatsen vid Fabriksgatan.
En revolutionär socialist men inte en kommunist, det kändes som en omöjlighet i det tidiga åttiotalets Finland; att vara desillusionerad kommunist var däremot fint och rumsrent, dessutom tillhörde man en lätthanterlig kategori, hade sin bestämda plats i politikens universum, vid sidan om Arvo "Poika" Tuominen till exempel. För ett antal år sedan hörde jag Raoul Palmgren intervjuas om Orwell i en sändning i repris från år 1984, och även han utgick i sin bedömning av romanen 1984 från antagandet att Orwell var före detta kommunist.
Besynnerliga uppfattningar om författaren är vi finländare givetvis inte ensamma om: för ett par år sedan försökte någon stackars gröngöling i England bygga en stor skandal på ett dokument som visade att Orwell underrättat den brittiska säkerhetstjänsten om sina "kommunistkompisar". Jag hoppas att jag inte var den ende här i Finland som blev djupt förvånad över att någon alls kunde se incidenten som komprometterande.
Ty Orwell hade, när allt kom omkring, gjort det helt klart i sina essäer att han uppskattade den brittiska staten med dess traditionella institutioner, medan han inte hade mycket till övers för kommunisterna - tydligen såg han sig tvungen att tidvis samarbeta med dem för att uppnå praktiska politiska mål, men detta var rent taktiskt. För den som känner hans essäistiska produktion känns det både naturligt och förväntat att han samarbetade med säkerhetstjänsten mot kommunisterna. En _engelsk_ revolution var han beredd att delta i - som han omfattande skrivit om i den essäbok han författade medan slaget om England pågick som värst: "The Lion and the Unicorn: Socialism and the English Genius" (Lejonet och enhörningen - socialismen och den engelska folksjälen). I boken yppar han sig som en oförskämd traditionalist: han kunde tänka sig en revolution, till och med en blodig socialistisk revolution, i England, som inte skulle rubba monarkin. Efter sin hyllning till Katalonien var han dock ordentligt rädd för ett skenrevolutionärt, sovjetstyrt maktövertagande av den sorten som senare blev verklighet i Östeuropa. Eftersom andra världskriget faktiskt gav upphov till i det närmaste revolutionära stämningar bland meniga soldater i den brittiska armén (något som Anthony Burgess påpekat i sin kommentar till romanen 1984), var rädslan befogad eller åtminstone rationellt underbyggd. Genom sitt samarbete med säkerhetsorganen ville Orwell antagligen röja undan de krafter som enligt hans mening kunde fördärva den genuina, folkliga revolution han trodde på. Kommunisterna däremot kunde han tillåta sig kalla kontrarevolutionärer.
Man undrar ibland vad Orwell egentligen menade med "engelsk revolution". Var det bara ett retoriskt bloddrypande täcknamn på en valseger för Labour? I sin essäistiska produktion rehabiliterar han praktiskt taget alla de konservativa institutioner som vilken (sken)radikal som helst är beredd att fiendeförklara för all evighet. Han ansåg till exempel att det inte var så dumt att ha en kungafamilj, ty då hade åtminstone alla högermänniskor och vapenskramlare en symbol att svära lojalitet till: enligt hans åsikt var det helt möjligt och t o m sannolikt att monarkin var ett skydd mot högerdiktatur, eftersom den fångade upp de känslor som en diktatur annors kunde livnära sig av. Likaledes tenderade han att framställa kyrkan med dess dogmatiska och organiserade religiositet som en nödvändig återförsäkring mot vidskepelse. Det är skäl att påstå, att han blivit sannspådd. Sekulariseringen har inte inneburit en allmän övergång till rationalism och ateism, utan snarare till ökad vidskeplighet och mystikhunger.
Orwell förstod sålunda vad få revolutionärer förstår: att existerande institutioner har en uppgift att uppfylla, och att den lojalitet de är ägnade att uppväcka kan och bör utnyttjas i revolutionens tjänst. Med skadeglädje lade han märke till, att en kommunistisk intellektuell kunde påtala ett och annat missförhållande som ett brott mot "den brittiska rättvisan", precis den rättskipning som kommunisten såg som sin ideella plikt att avslöja som rökridå, humbug och fint, ägnad att släta över den bittra verkligheten av kapitalistisk exploatering. För Orwell innebar revolutionen inte ett avskaffande av den "brittiska rättvisan", utan ett försök att befria den från citationstecken och ge den en verklig innebörd. Hans förställning om revolutionen handlade sålunda snarare om att förnya och återskapa (till)tron till institutionerna: i stället för att slå ner och förstöra dem, ville han återuppliva dem.
I en av sina essäer citerar Orwell en ung kommunistisk frivillig från England som stupade i spanska inbördeskriget och aspirerade på att bli diktare. Orwell påpekar att ynglingen var genomsyrad ända in i märgen med värden och värderingar från sin internatskola - "public school to the core" - och att hans inträde i kommunistiska partiet inte hade ändrat på detta - det var snarare en naturlig följd av hans internatsidealism "in an age like this". Det som radikaler borde lära sig av detta, tyckte Orwell, var, att det är dålig taktik att attackera medelklassen och dess symboler - som internatskolorna - ty dessa symboler står för lojalitetskänslor och ideal som vid behov kan åberopas och utnyttjas för att främja vänsterns politiska mål. I stället för att skjuta ned planet bör man kapa och rekvirera det.
Flera källor har på sistone påstått, att Orwell hyste "egendomliga" uppfattningar om judar, t o m att han var antisemit. Jag för min del har inte kunnat upptäcka någon särskild antisemitism i hans skrifter. Orwell hade inte vuxit upp i våra politiskt korrekta tider, och i sina romaner kunde han kanske ibland tillåta sig att appellera till sin läsares eventuella antisemitism, eller snarare: att till sina litterära syften utnyttja en judefientlig stereotyp av den sorten som låg i tiden - och det var minsann en elakt antisemitisk tid. - Det här var ingalunda oförenligt med att han i sina essäer - inte minst i sin kritik av vad han i något överförd betydelse kallade för nationalism - framställde antisemitismen som en farlig och irrationell fördom. Det är betecknande att essän "Notes on Nationalism" avslutas med en vädjan om självkritik. I stället för att undra, varför _andra_ hemfaller åt rasism eller antisemitism, bör varje mänska fråga sig själv, varför just _hon_ kunde komma att tro på någonting liknande. Medan Orwell kanske lät sig förföras av stundens hetta till antisemitism här och var - låt vara att jag inte på rak arm kan erinra mig någon antisemitisk passus hos honom - var han vanligen medveten om att judefientligheten även hos honom själv berodde på en irrationell impuls som det gällde att bekämpa med en särskild viljeansträngning.
Orwell var inte heller alltid politiskt korrekt när det gällde kvinnor. Det här var inte alltid en brist. Winston Smiths älskarinna i Åttiofyran är i det närmaste en djurhona, men romanen "Dagar i Burma", i vilken han förresten även förmedlar en elakt satiriserad och karrikerad, men ändå fascinerande tidsbild av livet i de brittiska kolonierna i början av nittonhundratalet, innehåller någonting så sällsynt som en psykologiskt trovärdig beskrivning av en alltigenom motbjudande, ytlig och osympatisk ung kvinna. Denna personskildring är såpass intressant, att jag inte kan låta bli att gå närmare in på den.
Huvudpersonen i Burmaromanen är en engelsk kolonialtjänsteman vid namn Flory, som har börjat betvivla Imperiets rätt att stanna kvar i Indien och Burma och härska över lokalbefolkningen. Den engelska kolonin får en ny invånare, den unga Elizabeth Lackersteen, som Flory, trött på sin burmesiska älskarinna och törstande efter bildat och kultiverat kvinnligt sällskap från metropolen i en atmosfär präglad av provinsialitet och översittarrasism, börjar uppvakta och t o m blir kär i, tydligen bara för att hon råkar finnas där.
Elizabeth är dock långtifrån den rätta kvinnan för Flory. Han blir förtjust i henne på grund av ett banalt missförstånd: hon har tillbringat de senaste två åren i Paris, vilket Flory genast uppfattar som ett bevis på hennes konstnärliga och intellektuella läggning. Egentligen får själva ordet konst Elizabeth att koka av äckel och hat. Hennes far, en gulaschbaron vars geschäft lidit fullkomligt skeppsbrott efter krigsslutet, är död, antagligen av brustet hjärta. De två åren med modern i Paris har hon fått lida av hunger och förnedring (något som Orwell själv hade erfarenhet av, såsom han beskrivit i sin reportagebok "Nere för räkning i Paris och London"): modern har slösat bort arvet efter fadern i vettlösa griller om konst och i hutlöst leverne, tills hon ådragit sig en dödlig matförgiftning av att leva och äta mitt i snusk och smuts - "det är så här vi bohemiska konstnärer gör", förklarar hon för dottern.
Denna har hållit sig över vattenytan som engelsklärarinna åt barnen till en hemsk antastare; och även väl i Burma utsätts hennes kyskhet för en liknande fara. Hennes farbror, en av orientaliska konkubiner bortskämd och därför i sina sexualvanor förvildad viktorian, tillåter sig nämligen att åtrå Elizabeth; och för att rädda sin status som ärbar kvinna är hon illa tvungen att gifta sig med en man - vilken ungkarl som helst.
Elizabeth hemlighåller sålunda för Flory vad hon egentligen väntar sig av livet - lyx. När hennes fader ännu var och hette någonting, fick hon besöka en fin privatskola, och det var en tillvaro hon minns som exemplarisk och paradisisk: hon vill göra vad som helst för att slippa fattigdom, nöd och arbete - allt det för henne motbjudande som hon avfärdar såsom "djuriskhet" ("beastliness"). Även här bör läsaren medge, att Elizabethgestalten är plausibel och hennes motiv förståeliga: längtan tillbaka till lyxen är i grund och botten en längtan tillbaka till privatskolan, till barndomens oskyldiga nöjen, till en tid då det alltid fanns någon - far, mor eller rektor - som såg till att man inte behövde känna sig rädd eller hungrig.
Elizabeths och Florys otympliga kärleksaffär visar att Orwell var tillräckligt påverkad av samtida socialistiska strömningar för att urskilja ekonomiska och politiska orättvisor även bakom vardagliga missförstånd och gräl. Det här är en sorts marxism, om man så vill.
Orwell engagerade sig dock aldrig helhjärtat för någon dogmatisk socialism. Följaktligen har han på sina håll upphöjts till en profet för den sextiotalistiska antiauktoritära vänstern. Den finska översättning av Djurens gård jag läste som fjortis var försedd med ett besynnerligt förord, tydligen skrivet under Pragvåren eller strax därefter: det framställde tjeckernas revolutionsförsök som idealistisk, ren socialism i Orwells anda.
Jag vill inte påstå att denna tolkning inte skulle tilltala den anarkistiske punkrockare jag bär inom mig, men jag är för mycket realist för att acceptera sådana påståenden. Nu vet vi att östeuropeiska rebeller främst insisterade på sin "socialism" och sin "vänstersinnade" natur av taktiska skäl - för att inte i onödan ge makthavarna några svepskäl att framställa dem som "kontrarevolutionärer". Deras tilltänkta revolution, i Prag 1968 och i Gdansk 1980, var, för att använda det polska uttrycket, en självbegränsad revolution, långtifrån det genombrott till en avsovjetiserad, renad och genuin socialism som den romantiska västvänstern tänkte sig.
På ett liknande sätt var Orwell inte den siste obefläckade vänstersocialist som skulle ha räddat vänstern undan både socialdemokratisk natoifiering och kommunistisk warszawapaktifiering om han bara fått leva. Snarare ser jag honom som en potentiell labourintellektuell, en socialdemokrat av en föga extremistisk läggning, som nog skulle ha uttalat sig för Nato som ett minsta ont; å andra sidan skulle han nog ha oroat sig över mccarthyismen i USA. Han var socialist bara såtillvida att han såg socialismen som ett praktiskt sätt att i samhället införa vad han kallade "common decency", vanlig hederlig anständighet. (När han tillfrågades vad han åkte till Spanien att kämpa för, så lydde svaret precis "common decency".) Det är mycket tänkbart att han skulle ha givit avkall på all socialism så snart han hade varit övertygad om anständighetens triumf. Men eftersom han aldrig hade varit kommunist, skulle han aldrig ha känt sig föranlåten att anta en hysteriskt antikommunistisk pose.
Allt detta innebär att den för tidiga döden egentligen bara kom Orwells postuma reputation till nytta. Tack vare Djurens gård och Åttiofyran vann han nåd i högerns ögon, eftersom han ansågs ha bevisat hur omänsklig socialismen var till sin natur; hans revolutionärt socialistiska attityd och retorik gjorde honom acceptabel för den sextiotalistiska vänster som var besviken såväl på socialdemokratins pragmatism och brist på hänryckande revolutionsromantik som på kommunismens brott och lögner; och hans antikommunism och pragmatism torde ha fallit socialdemokratiska läsare i smaken. Jag antar att han hade förlorat en eller två av dessa läsarskaror, om han under efterkrigsåren levt och skrivit om samtida politiska frågor.