Från
ökensand till ishavsfjord:
Främlingslegionen i Narvik 1940 Under stillaståendet vintern 1939–1940 i vad som ofta kallas The Phoney War eller Sitzkrieg, umgicks de allierade med planer för en insats mot Sovjetunionen. Från fransk sida fanns ett kort tag tankar på ett anfall mot oljefälten vid Baku i Kaukasien, men beslut togs istället om en brigad till understöd för Finland. I denna styrka skulle hälften utgöras av chasseurs alpins (alpjägare) och hälften av ökenkrigare ur Främlingslegionen. Denna senare enhets starka sida var dess rörlighet, och för denna uppgift uppsattes 13e Demi-Brigade de Légion Etrangère i Sidi-bel-Abbès i Algeriet. Trots den sannolikt ganska sparsamma skidvanan var rekryteringen framgångsrik, och den 1 mars 1940 hade över 2 200 frivilliga officerare, underofficerare och soldater organiserats i två bataljoner, vardera med tre kompanier jämte ett understödskompani. Som chef över 13e DBLE utsågs överstelöjtnant Raoul Magrin-Vernerey, en excentrisk veteran, rikligt dekorerad, vars krigsskador bland annat åstadkom ett märkbart haltande och ett häftigt temperament. Vapenstilleståndet mellan Finland och Sovjetunionen den 13 mars
1940 gjorde att de allierade kom att rikta blickarna mot Norge. En insats
mot norra Norge skulle hindra utflödet av svensk järnmalm till
Tyskland. Även
här förekom som bekant verkligheten de uppgjorda planerna genom
det tyska överfallet den 9 april. 13e DBLE och halvbrigaden
chasseurs alpins skulle istället ingå i en styrka med
syfte att återta Narvik tillsammans med tre brittiska bataljoner,
två norska brigader och en polsk kontingent. För motståndet
svarade 5 000 tyska soldater och matroser under generallöjtnant Eduard
Dietl.
Med artillerield från brittiska örlogsfartyg påbörjades anfallet natten till den 13 maj. I motortorpedbåtar med valfångstslupar på släp tog sig legionärerna i land, livligt uppvaktade av Luftwaffe. Halvbrigadens 1. bataljon framryckte från väster genom Bjerkvik mot väl förberedda tyska kulspruteställningar med understöd av några lätta stridsvagnar. Den 2. bataljonen hade i söder uppgift att ta Medby och Elvegårdsmoen. Öster om den tidigare norska förläggningen kom ett kompani slutligen efter att ha pulsat i knädjup snö i kontakt med de norrifrån anfallande chasseurs alpins jämte norska och polska trupper. Det tog drygt fem timmar innan 13e DBLE behärskade byn. Striderna hade då skapat stor förödelse och Bjerkvik var närmast att likna vid en rykande ruin. Eftersom området trots viss förvarning inte hade utrymts översteg också andelen civila offer de militära. En fransk deltagare beskrev att 13e DBLE hade sin anfallsväg ”beströdd med sönderslitna kroppar, barnsängar välta över sina döda spädbarn, sårade skrikande i pölar av blod”. Blindgångare och senare tyska flyganfall stod bidrog ytterligare till tragedin. Till råga på allt gjorde legionärerna skäl för sitt dåliga rykte genom allsköns plundring och övergrepp. Den tyska propagandaradion kom att fördöma dem som ”professionella banditer”. Den allierade styrkan fortsatte framryckningen ner mot Öyjord för att därifrån påbörja anfallet mot Narvik. Planen var att chasseurs alpins skulle genomföra ett avledande anfall österut mot Rombakens ände, samtidigt som 13e DBLE tillsammans med en norsk bataljon korsade fjorden och landsteg mitt i de tyska ställningarna. En fransk artilleribataljon och ett norskt batteri svarade för understödet. Söder om Narvik skulle den polska brigaden ta Ankenes och därefter fortsätta mot Beisfjordens ände. Flera förseningar på grund av dåligt väder kom att skjuta upp operationen men strax efter midnatt den 28 maj påbörjades slutligen anfallet och den fransk-norska styrkan gick i land vid Orneset. Efter att ha kommit över den inledande överraskningen överöste tyskarna de anfallande med eld från kulsprutor och kanoner från väl skyddade posteringar i anslutning till järnvägstunnlarna. Även det tyska flyget deltog så intensivt att det utlovade fartygsunderstödet uteblev, och istället tvingades ägna sig åt eget luftförsvar. Terrängen vid Orneset är mycket brant och de allierade hade
en väsentlig nackdel av att behöva anfalla i uppförsbacke.
En taktisk mycket viktig punkt var höjd 457 varifrån tyskarna
framgångsrikt kunde beskjuta de landstigande trupperna och göra
motanfall mot brohuvudet. Ett framgångsrikt sådant hade nästan
lyckats avskära de anfallande legionärerna från Orneset
och avstannat landstigningen av den 2. bataljonen. Efter ett samordnat
anfall av franska och norska styrkor pressades slutligen tyskarna tillbaka
från bergsplatån.
Även om Narvik var förlorat hade emellertid inte tyskarna på något sätt givit upp. Under de kommande dagarna engagerades båda sidor i häftiga strider alltmedan de allierade tryckte på längs järnvägen mot den svenska gränsen. De tyska bergstrupperna utnyttjade terrängen optimalt och minerade rikligt i sina spår. Kring järnvägstunnlarna uppstod särskilt intensiva strider. Den 2 juni höll tyskarna endast ett litet område med Björnfjell som bas strax invid den svenska gränsen. Emellertid hade de allierade redan den 26 maj erhållit order om att dra sig ur från Narviksområdet. Beslutet hade tagits efter den katastrofala utvecklingen i Frankrike, senare förstärkt genom evakueringen från Dunkerque. Under fem nätter skedde tillbakaryckningen, som också omfattade förstöring av järnvägen, hamnen och kraftverket. Tack vare en låg molnbas kunde den genomföras ostört av tyskt flyg, men omfattande mängder utrustning fick kvarlämnas. Förutom ammunition, fordon och vapenmateriel övergavs också främlingslegionärernas mulåsnor. Den 7 juni försvann den siste legionären från norsk jord. De personella förlusterna vid 13e DBLE bestod i 67 döda. Eftermälet om 13e DBLE måste anses som kluvet. I strid hade främlingslegionärerna visat sig vara påfallande dugliga och effektiva. Sedan landstigningen vid Bjerkvik hade de nästan konstant varit insatta i strid i så gott som ständigt dagsljus. Att avhysa de numerärt överlägsna tyska försvararna kan knappast anses som en liten bedrift. Även om många av dessa utgjordes av matroser var de väl förberedda med god tillgång till vapen inklusive flyg- och artilleriunderstöd. En god (men kärv) förbandsanda bland legionärerna kunde uppväga brister i utbildningen och ett krånglande underhåll. Det noterades däremot att officerarna kunde bli bättre på att utnyttja terrängens möjligheter och ta egna initiativ. Främlingslegionens karaktär av en smältdegel för
många olika sorters individer bidrog dock till mindre angenäma
omdömen. I dess spår följde mer eller mindre omfattande
stölder, ibland till synes med officerarnas tysta medgivande. Ryktet
om att legionen bara bestod av tjuvar och banditer hade nått den
norska civilbefolkningen långt innan den första legionären
landsteg. Antydningar, en del bekräftade, om summariska förhör
med följande avrättning av påstådda spioner och desertörer
blir också en plump i protokollet.
Efter det snöpliga återtåget från Narvik kom
13e DBLE att tillhöra de fria franska styrkorna.
Förbandet sattes in i Afrika och Mellanöstern och landsteg 1944
i Neapel. Efter strider i södra Frankrike förflyttades det sedan
tillbaka till Nordafrika, och deltog senare såväl vid Dien Bien
Phu som vid Algeriets frigörelsekamp. Dagens 13e DBLE
är stationerat i Djibouti och bär på sitt fälttecken
texten ”Bjerkvik–Narvik 1940”.
|