Denna uppsats skrevs vid Institutionen för orientaliska språk vid Göteborgs universitet höstterminen 1997. (Denna version saknar notapparaten.)

 

Innehållsförteckning 1. Inledning  2. Arabrevolten  2.1 Bakgrund  2.2 Revolt!  2.3 Turkarna binds  2.4 Mot Damaskus  2.5 Betraktelser  3. Lawrence av Arabien  4. Hijaz-järnvägen  5. Referenser    1. Inledning  Före första världskriget låg större delen av arabvärlden under osmansk överhöghet, ett förhållande med sitt ursprung i 1500-talet. De större undantagen var Egypten och Arabhalvöns ost- och sydkuster där brittiska intressen dominerade. Under världskriget tillbakadrevs den turkiska armén mot norr, och krigsslutet innebar även slutet för det osmanska riket. Området delades upp, inte utan kontroverser, i mandatområden under franskt eller brittiskt beskydd, autonoma emirat, och formellt självständiga furstendömen.  I kampen mot det osmanska riket kom rent arabiska trupper att spela en betydelsefull roll. Vad som benämns arabrevolten hänför sig till perioden 1916-1918, och gentemot turkarna kom denna att liera sig med ententen, trots divergerande uppfattningar om områdets kommande politiska ställning.  Föreliggande uppsats kommer att redogöra för arabrevoltens förlopp samt kortfattat beröra två av dess mer kända företeelser: dels den brittiske arkeologen och officeren Thomas Edward Lawrence (”Lawrence av Arabien”), dels Hijaz-järnvägen. Resultatet av revolten, dvs utvecklingen efter 1918, anses kräva en egen redogörelse, och kommer därför inte att behandlas här.     2. Arabrevolten  2.1 Bakgrund  Den 24 juli 1908 utlöstes i Konstantinopel en militär revolution vilken tvingade den osmanske sultanen ’Abdul Hamid II att ge riket en författning, avskaffa censurlagarna, samt upplösa den 30 000 man starka armén av säkerhetspolis. Revolutionen var ett verk av Committee of Union and Progress (CUP), en hemlig organisation av ungturkar med målet att störta och avskaffa despotin under sultanen.  Samtidigt skedde två händelser som bör nämnas i sammanhanget. Dels invigdes i september 1908 Hijaz-järnvägen till Medina, dels utnämndes sharif Husain ibn ’Ali till storsharif av Mekka. Husain hade i princip varit fånge i Konstantinopel i nästan sexton år, men var också medlem i sultanens statsråd. ’Abdul Hamid var inte själv förespråkare till Husains utnämning, då han såg en fara i att denne övergick från att vara ett verktyg till att bli en egen auktoritet.  I april 1909 utlöstes en ny revolution då ’Abdul Hamid försökte störta CUP. Ordningen återställdes av Mahmud Shaukat Pasha, en arab som var chef över armékåren i Saloniki. Den 27 april avsatte parlamentet ’Abdul Hamid och ersatte honom med brodern Mehemed V, en tillbakadragen person utan maktambitioner, och därmed en utmärkt marionett. Ungturkarna började därefter att skapa en centraliserad stat med förebilder från den franska revolutionen. En av första åtgärderna var att förbjuda politiska organisationer bildade av icke-turkar, t ex al-Ikha’ al-’Arabi al-’Uthmani (Osmanska arabiska brödraskapet), grundad året innan. Detta innebar att arabiska ledare kom att tvingas till underjordsverksamhet. Arabiska idéer kunde emellertid spridas delvis genom öppna tillåtna icke-politiska organisationer som al-Muntada al-Adabi (Litterära klubben) i Konstantinopel eller Hizb al-Lamarkaziya al-Idariya al-’Uthmani (Osmanska decentraliseringspartiet) i Kairo. Naturligtvis uppstod hemliga organisationer där al-Qahtaniya (efter Qahtan, en sagoomspunnen arabisk stamfader) hade målet att göra det osmanska riket till en dubbelmonarki likt Österrike-Ungern med en arabisk del. Andra var Jam’iyat al-’Arabiya al-Fatat (Ungaraborganisationen), med säte först i Paris, sedan i Beirut och Damaskus, och al-’Ahd (Förbundet), en strikt militärt organiserad sammanslutning.  På den arabiska halvön hade 1914 sedan trettio år tillbaka läget präglats av inbördes konflikter mellan klanerna Rashid och Sa’ud. Den senare hade drivits ut från Najd, vilket dock återerövrades av ’Abdul-’Aziz ibn Sa’ud. Ledaren för Rashid hade begärt turkiskt stöd och en expeditionskår sändes därför till centrala Arabien. I Yemen existerade ett visst självstyre och norr därom i provinsen ’Asir hade en maktfaktor uppstått i Sayyed Muhammad Ibn ’Ali eller Idrisi, nominellt lydande under sultanen. I Hijaz var, tack vare järnvägen, det turkiska styret mer stabilt, om än inte absolut beroende på storsharifen Husain. Sedan ankomsten från Konstantinopel hade den diskreta aristokraten utvecklades till en egensinnig arabisk ledare. Han hade lyckats återskapa sharifatets hegemoni över stammarna i Hijaz, och även försökt utvidga det österut på huset Sa’uds bekostnad. När CUP annonserade mer centralism även i Hijaz förkastade han det som ogenomförbart. Han ställning hade därtill blivit för fast förankrad för att kunna avsättas.  Sharif Husains använde sina söner i det politiska spelet. Den äldste, ’Ali, var diskret och tillbakadragen, medan ’Abdullah, en deputerad i det osmanska parlamentet, kan betecknas som charmfull och diplomatisk. Den tredje sonen, Faisal, hade vunnit ett rykte genom militär framgång. Zaid, den yngste, var fortfarande ungdomlig och stod på tillväxt.  I februari 1914 sammanträffade ’Abdullah med Lord Kitchener, då brittiskt ombud i Kairo, och Ronald Storrs, orientalisk minister, och lade fram misstankar om en plan för ett turkiskt störtande av Husain vilket sannolikt skulle innebära ett uppror i Hijaz. Kitcheners svar var negativt: det var ej troligt med ett brittiskt ingripande. Den arabiska rörelsen hade ännu ej vunnit något större gehör.  Vid krigsutbrottet i augusti 1914 blev tongångarna något mer positiva, då möjligheten sågs att utnyttja ett arabiskt uppvaknande i kampen mot Turkiet om detta land inträdde i kriget. En förfrågan utgick till ’Abdullah om vilken sida storsharifen då skulle välja. Det utmålades kunna bli en möjlighet för Husain att hävda sin myndighet i Hijaz. Sonen Faisal stödde den turkiska linjen, övertygad om att Storbritannien och Frankrike hade egna planer för Irak respektive Syrien. Enligt hans uppfattning var ej heller araberna beredda på revolt. ’Abdullah med vissa försänkningar i de hemliga arabiska samfunden kände sig däremot övertygad om den revolutionära glöden. Han önskade ta reda på om Kitcheners förfrågan skulle leda till en garanti för en arabisk självständighet. Sharif Husain beslöt sig för en kompromiss: sändebud skickades till olika arabiska ledare för att undersöka nationalkänslan, men samtidigt gavs Kitchener tillräcklig uppmuntran för ett fortsatt förhandlande. Svaret från britterna till ’Abdullah var att om de blev allierade skulle storsharifens dignitet respekteras, och därtill gavs ett allmänt hållet och vagt löfte om stöd i strävan till frihet. I versionen som nådde ’Abdullah nämndes dock ”den arabiska nationen” och ”arabernas frigörelse”. Möjligen berodde detta på en dålig översättning gjord av Brittiska byrån i Kairo. För sharifen däremot var det en omisskännlig inbjudan till revolt.  Storsharifen innehade en viktig ställning utgörande ett militärt bidrag med väsentligt politiskt värde. Dels var Hijaz en strategisk position mitt i den turkiska maktens centrum på arabiska halvön, dels kunde Husain hävda en ojämförbar prestige i den muslimska världen genom sin härstamning och sitt ämbete.  Vid Turkiets inträde i kriget den 5 november 1914 proklamerades jihad, heligt krig, mot det osmanska rikets fiender. Påtryckningar gjordes mot Husain för ett aktivt deltagande. Han agerade därvid med skicklig diplomati, gav sitt stöd till jihad, men endast i ord, ej i öppen handling.  Dokument stulna från Vehib bey, turkisk vali, guvernör, i Mekka kunde visa att hot fanns mot Husains liv. Han vågade därför inte lämna staden utan sände Faisal på olika diplomatiska uppdrag. Samtidigt invigdes denne i arabiska frigörelsetankar under sina resor, och blev också medlem i ett av de hemliga sällskapen. I Konstantinopel 1915 uppträdde han mycket taktfullt i möte med storveziren prins Sa’id Halim, inrikesministern Tal’at bey och krigsministern Enver Pasha.  I ett brev till Storrs från Husain anlänt den 14 juli 1915 ställdes arabiska krav för ett ingripande och en allians. Det främsta var att Storbritannien erkände de arabiska ländernas självständighet, och löftet om en försvarsallians i framtiden. Storbritannien skulle vidare erkänna en kalif om en sådan utropades. Sir Henry McMahon, High Commissioner for Egypt and the Sudan, gav ett undvikande svar. Husain återkom och krävde ett ja eller nej. Oenighet kvarstod om statusen för olika områden, men till slut nåddes en principöverenskommelse. I denna nämns arabisk självständighet, men det bör noteras att McMahon aldrig definierade vad denna skulle innebära.    2.2 Revolt!  Den 5 juni 1916, av en slump sammanfallande med Kitcheners dödsdag, måste utpekas som revoltens början. Husains ursprungliga plan var att samtidigt framkalla uppror i Syrien och Hijaz och synkronisera dem med en allierad landstigning i Alexandretta-området. Därmed skulle den turkiska armén bli fångad mellan två eldar. Planen avslogs emellertid av britterna, och inledningen fick ske i mindre skala.  Under 1916 hade turkarna blivit mer och mer misstänksamma. Stärkta av britternas öde vid Gallipoli uppgjordes planer för en invasion av Egypten. Husain utsattes för kraftiga påtryckningar för att rekrytera trupper till den turkiska armén.  Jemal Pasha var befälhavare över den 4. armén i Damaskus. Efter en misslyckad Sinaioperation ansåg han sig ha bevis för underjordisk arabisk aktivitet, och lät gripa ett antal i beslagtagna dokument namngivna personer. Elva arabiska ledare från hela Syrien avrättades som följd i Beirut den 21 augusti 1915. Detta kom att symbolisera Jemals nya arabiska politik. Faisal, som sänts till Damaskus, fann staden fullständigt förändrad. I april och maj 1916 genomfördes ytterligare avrättningar av prominenta arabiska personligheter anklagade för förräderi.  Meddelande om avrättningarna fick Husain att agera omedelbart. Han hade säkerställt flera stamhövdingars stöd, och i soluppgången den 5 juni 1916 proklamerade ’Ali och Faisal utanför Medina i sharifens namn arabernas självständighet från turkiskt styre inför 1 500 rekryterade soldater. Den 10 juni anfölls de turkiska förläggningarna och postställena utanför Mekka. Två kanoner ur en artillerienhet ur egyptiska armén som kommit över från Sudan gav understöd, och efter tre veckors strider gav turkarna upp. Samtidigt anfölls Jidda utifrån av 3 500 arabiska stamfränder mot 1 500 turkar. I brist på artilleri slogs de tillbaka, men en belägring påbörjades med bombardemang från brittiska fartyg. Den 16 juni gav turkarna upp. Under tiden hade Rabegh, Yanbo och Qunfida erövrats, och den 21 september föll Taif. Då hade 6 000 fångar tagits, en ansenlig mängd krigsmateriel erövrats, och de viktigaste städerna i Hijaz, Medina undantaget, var i sharifens hand.  Det osmanska riket togs fullständigt på sängen av revolten, och nyheten hölls hemlig i flera veckor. Officiellt meddelades den 2 juli att sharif Husain var avsatt, men först 26 juli gavs offentlighet åt en vinklad redogörelse, där Husains agerande beskrevs som personlig insubordination, framprovocerad av britterna, och vars uppror lätt skulle slås ned av befolkningen i Hijaz som bibehållit sin lojalitet mot jihad. I Damaskus reagerade Jemal Pasha genom att gripa och tortera de få arabiska ledare som inte redan fallit offer för honom eller flytt. De speciella privilegier som Libanon erhållit 1864 drogs också in, och regionen ställdes under mer direkt turkiskt styre.  I övriga delar av arabvärlden fanns inga synliga tecken på revolt. I Arabien lyckades inte Ibn Rashid och imamen av Yemen att omvändas, men upproret fick dem att noga överväga sin turkvänliga inställning. Övriga ledare välkomnade revolten öppet vid ett möte i Kuwait den 20 november. Den officiella proklamationen i juli från Husain stödde sig på två grundvalar: religionen och nationalismen. Husain framställde sig som en som i första hand såg till islams välgång. Proklamationen fördömde tyranniet under turkarna och dess brott mot islam och araberna. Revolten beskrevs som en religiös och nationell plikt, en gudasänd möjlighet att uppnå självständighet. Avslutningsvis uppmanades världens alla muslimer att följa Husains exempel.  En anledning till upprorets start i juni 1916 var en turkisk-tysk expedition under baron Othmar von Stotzingen. Syftet med denna var att agera tillsammans med Khairy beys trupper i södra Arabien, och att öppna upp för nya operationsriktningar mot ententen. Det var tänkt att upprätta samband med överste Paul von Lettow-Vorbecks styrkor i Tyska Östafrika, men även att bilda en propagandabyrå riktad mot Somaliland, Abessinien, Sudan och möjligen också Indien. Arrangemang fanns även för vapensändningar till understöd av revolter i Eritrea, Somaliland och Sudan. Husain såg detta hot vara så stort att han beslöt sig för aktion trots underlägsenheten i fråga om artilleri.  Efteråt har konstaterats att von Stotzingens expedition kunde ha överraskat det brittiskkontrollerade Aden och i kombination med krigsmaterielleveranser till Somaliland fullständigt blockerat Röda havet för ententen.  Undantaget Medina lyckades Husain erövra de viktigaste militära målen de tre första månaderna. Medina var däremot en betydligt hårdare nöt. Den turkiska garnisonen, förstärkt med Khairy beys styrkor, bestod av omkring 14 000 man väl utrustade med artilleri. Flera turkiska utfall hade skrämt de gevärsutrustade araberna på flykten. Tidvis såg det även ut som om Rabegh skulle kunna återerövras av turkarna och därpå anfall ske mot Mekka. Istället lyckades araberna erövra hamnstaden Wajh den 25 januari 1917.  I slutet av 1916 skickade britter och fransmän sändebud till Jidda. Överstelöjtnant C C Wilson ackrediterades hos sharifen som brittiskt ombud, och överste Edouard Brémond ledde den franska delegationen. Efter hand anlände ytterligare officerare i olika egenskaper, bland dem en som sökt sig dit enbart av personlig nyfikenhet: Thomas Edward Lawrence. Uppgiften för dessa var rådgivande, men för att samordna aktiviteterna utsågs Sir Reginald Wingate till befälhavare för operationer i Hijaz, en befattning som på intet sätt innebar brittisk ledning över sharifens styrkor. När Wingate vid årsskiftet efterträdde McMahon som High Commissioner i Kairo övertog han både politiskt och militärt ansvar för det anglo-arabiska samarbetet.  Den 2 november blev det känt att sharif Husain hade blivit proklamerad kung. Religiösa och sekulära notabiliteter hade genomfört den traditionella arabiska investituren med att svära trohet till ”konungen över de arabiska länderna”. Nyheten skapade oro i de brittiska och franska lägren, och åtgärden ansågs oläglig och föga legal. Ett erkännande kunde försätta dem i bryderi eftersom titeln gjorde intrång på andra arabledares positioner. Lösningen blev att erkänna Husain som konung över Hijaz, vilket gjordes den 17 januari 1917.  Läget i slutet av januari 1917 var således att turkarna begränsades till att hålla Medina, vilket var möjligt endast om Hijaz-järnvägen var i funktion. Detta skulle emellertid kräva mindre garnisoner utefter hela banan. Revoltens styrkor bestod av tre huvudgrupper under befäl av Husains söner. Mot Medina stod ’Ali som en påminnelse till den turkiske kommendanten att revolten levde, ’Abdullah rörde sig norrut för att störa de turkiska kommunikationslinjerna, medan Faisal avvaktade i Wajh för med det som bas utföra kommande operationer. Resultatet var hittills förutom omkring 6 000 fångar, 14 000 turkiska soldater isolerade i Medina och ytterligare 5 000 i Tabuk, och kommunikationerna med de tre turkiska divisionerna i Yemen och ’Asir avklippta. Den brittiske överbefälhavaren i Kairo general Sir Archibald Murray lär ha upptäckt ”med plötslig förargelse, att flera turkar kämpade med araberna än mot honom”.    2.3 Turkarna binds  Trycket mot de belägrade turkarna hårdnade. Från brittiskt håll fanns fortfarande en viss tveksamhet till att förse araberna med kanoner, men däremot sändes gevär och instruktörer. Räderna mot Hijaz-järnvägen blev mer frekventa och effektiva. Ännu var de inte av så stor omfattning att den sattes ur bruk, men de skapade problem för turkarna att hinna reparera skadorna. De tvingades också fast vid avlägsna posteringar, och gjorde det omöjligt för dem att gå på offensiven. Till stor del skedde detta med hjälp av engelsmän där Lawrence var en av flera.  Turkarna kunde med andra ord ej längre göra några motanfall. I söder drog ’Abdullah, ’Ali och Zaid en järnring runt Medina, och denna belägring pågick sedan kriget ut. Det var kanske en mindre uppseendeväckande del, men utan den hade Faisals operationer varit omöjliga.  I Wajh arbetade Faisal hårt för att ena araberna mot ett gemensamt mål, nämligen Damaskus. Trots rikligt understöd av brittiskt guld var detta inte alltid tillräckligt för att överbrygga generationers stolthet och traditioner. Diplomatiskt sökte han lösa tvister genom att trumma fram budskapet om en arabisk frigörelse.  En av stamhövdingarna var ’Auda Abu Tayeh, ledare för en Huwaitat-klan från sydöstra Syrien. Han vanns för det gemensamma målet och föreslog ett anfall på ’Aqaba med sina egna stamfränder. Denna plan vann gillande och ’Auda vände om för att återsamla sina följeslagare. Under tiden avsände Faisal sin kusin sharif Nasir för att övertyga befolkningen om resning och därmed lägga grunden för fortsatta aktioner. Den 30 juni 1917 inträffade han med ’Audas 500 man starka styrka i oasen Bair och marschen mot ’Aqaba igångsattes. När Hijaz-järnvägen passerades söder om Ma’an förstördes den längs ungefär en kilometers sträckning. Med mer eller mindre regelrätta kavallerichocker överrumplades sedan de turkiska posteringarna utanför ’Aqaba, och den 6 juli marscherade den arabiska styrkan in i staden, utmattade och tärda, men med fler fångar än sitt eget antal.  ’Aqabas fall innebar att revoltens fokus hade skiftat från Hijaz till Syrien, och utgjorde därmed ett påtagligt bevis för revoltens förkroppsligande och det turkiska militära bakslaget. Det innebar också att Faisals armé nu kom att utgöra den högra flygeln av den Egyptiska expeditionskåren och därmed på allvar ingå i den nytillträdda överbefälhavaren General Sir Edmund Allenbys anfallsföretag. Denne utlovade stöd till Faisal och till ’Aqaba anlände brittiska och franska officerare för att tjänstgöra som rådgivare eller som chefer för de nu uppsatta specialavdelningarna med pansarbilar och flygplan, eller i kamelkåren. Det kommande halvåret ägnades åt att samtrimma de olika enheterna och att skrapa ihop ytterligare stöd för den arabiska saken bland stammarna i södra Syrien. I slutet av 1917 var det en välutrustad styrka av brigads storlek med ytterligare två på kameler och mulor uppsuttna bataljoner. Under tiden hade Nasir, ’Auda och Lawrence genomfört fortsatta räder mot Hijaz-järnvägen.  Kraftsamling sattes in för att genom politisk propaganda övertyga arabiska stammar i södra Palestina att överge turkarna och ansluta sig i kampen mot dem. Från brittisk sida kastades flygblad med skrivelser från Husain och en anmodan till araber i den turkiska armén att desertera. Ett bevis för dess framgång var att stammarna i Beersheba-området som så sent som på våren 1917 hade stridit på turkisk sida plötslig dök upp på den brittiska högerflanken i anfallet mot Gaza. Trots att hårdare hot om repressalier hade utfärdats av Jemal Pasha för avfällingar fortsatte deserteringarna och det politiska missnöjet att växa.    Allenbys anfall i oktober ledde till att Jerusalem föll den 9 december. Vid årsskiftet hade brittiska styrkor säkrat i stort sett hela den del av Syrien som utgjorde Jerusalems sanjaq. Framgången skall ses i ljuset av den osedvanligt stränga hösten och framryckningen över en besvärlig terräng. Allenby fortsatte i januari 1918 med målet inställt på ’Amman tillsammans med arabenheter under Faisal. Denna samordning misslyckades då araberna inte kunde fullgöra sitt åtagande medan britterna trängdes tillbaka till västsidan av Jordan.  Istället intensifierade Faisal sina ansträngningar att isolera det nu förstärkta Ma’an. Överfallen på järnvägen blev av sådan omfattning att trafiken kom att inskränkas till ett tåg i veckan, och restiden Damaskus–Medina blev fem dagar istället för normala två. Konsekvensen blev att turkarna beslöt att överge Medina som hittills hållits mer av politiska än militära hänsyn. Av prestigeskäl hade det ansetts nödvändigt att vara kvar vid den sista av de tre heligaste muslimska platserna efter Mekkas och Jerusalems fall. Nu hade emellertid förlustsiffrorna växt till omkring 35 000 man, inräknat döda, tillfångatagna och bundna styrkor, vilket var mer än Turkiet kunde ha råd med.  Nyheten om Medinas utrymning nådde Faisal i mitten av mars. För honom stod det klart att turkarnas intention var att dra sig ur längs järnvägen för att förstärka upp i Ma’an-området, och därmed försvåra en brittisk-arabisk rörelse mot Damaskus. Med hjälp av Allenby planerade han därför för att klippa av Ma’ans förbindelse med Medina. Planen gick ut på att anfalla och riva upp järnvägen samtidigt på tre olika ställen. I början av april förstörde en enhet linjen mellan Ma’an och ’Amman, en andra bandelen söderut ända till Mudawwara, medan en tredje koncentrerade sig på Ma’ans närområde. Den 20 april var staden isolerad. Att evakuera Medina blev därmed omöjligt.    2.4 Mot Damaskus  I mitten av september 1918 presenterade Allenby sin plan på en samordnad brittisk-arabisk offensiv för att slutligen driva ut turkarna ur Syrien. Som en del i planen skulle kommunikationerna från Damaskus och söderut klippas av innan offensiven inleddes. En nyckelposition utgjordes av stationen Dar’a, där linjen från Haifa anslöt till Hijaz-järnvägen. Om Dar’a kunde blockeras skulle turkiska förstärkningar till Palestina förhindras, men också reträttvägen därifrån avsnöras.    Faisal, vars styrkor nu uppgick till 8 000 tämligen väldisciplinerade soldater jämte brittiska pansarbils- och kulsprutetroppar, var lyrisk inför planen. Han omgrupperade för att ha sin operationsbas i Azraq, öster om ’Amman, och genomförde det första anfallet den 16 september då järnvägen bröts upp mellan Dar’a och ’Amman. Dagen efter sprängdes linjerna väster och norr om Dar’a, men stormningen av staden avbröts då tyska förstärkningar anlände. Det sistnämnda var emellertid välkommet på operativ nivå, då det innebar att den tyske befälhavaren general Otto Liman von Sanders avdelat trupper från Nasaret-området och således gått i Allenbys fälla. Därför kunde Allenby på mindre än tjugofyra timmar nå utkanten av Nasaret och närapå ta Liman von Sanders med stab till fånga, allt medan dessa fortfarande var upptagna med det arabiska anfallet mot Dar’a. Den 20 september var det turkiska motståndet i stort sett upp till Genesarets sjö brutet.  Den följande veckan intog britterna ’Amman och kunde därmed hindra den från Ma’an retirerande turkiska garnisonen att passera. Samtidigt intog Faisals styrkor Dar’a. Den 30 september nådde sharif Nasir Damaskus utkanter och marscherade in dagen efter tillsammans med en trupp brittiskt kavalleri. Då vajade redan den arabiska flaggan över staden. Två dagar senare anlände både Allenby och Faisal till det forna arabiska rikets huvudstad. För araberna innebar det att fyrahundra år av osmanskt styre var över.  Vid intagandet av de återstående delarna av Syrien deltog de arabiska trupperna i framryckningen över Homs, Hama och Aleppo. De två förstnämnda städerna intogs smärtfritt efter turkisk evakuering, men utanför Aleppo bjöds ett hårdnackat motstånd. Trots det lyckades de arabiska trupperna kraftfullt slå sig igenom den 25 oktober och tvingade den turkiske befälhavaren till reträtt. Fem dagar senare undertecknade Turkiet vapenstilleståndsavtalet.    2.5 Betraktelser  I den traditionella redogörelsen för arabrevolten ges ofta ett närmast romantiskt skimmer över hur den arabiska nationen reste sig som en man och kastade av sig det osmanska oket. Antonius är en god representant för denna skola, men även memoarförfattare såsom emir ’Abdullah fyller på. Ett av de främsta bidragen är otvetydigt också Lawrences egen självbiografi och floran av litteratur som uppstått kring hans person.  Emellertid har på senare tid detta synsätt börjat ifrågasättas, och istället har gjorts gällande att rent personliga maktambitioner låg bakom Husains plötsliga konvertering från passiv ”osmanism” till aktiv ”arabism”. Före krigets utbrott hade inga arabiska nationalistiska yttringar visats från Husain, utan han sågs som ett gott exempel på en osmansk ”apparatchik”. Förespeglingen av att med sin politiska och militära bas anse sig som språkrör för den arabiska nationen framställs därmed som klart förhärligad. Utan frikostigt stöd av brittiskt guld skulle det ha varit omöjligt att försäkra sig om beduinstammarnas lojalitet, och än mindre att starta någon revolt. Intresset för en arabisk frigörelse var mindre än tanken om att upprätta ett eget kungarike — utom möjligen i retoriken.  År 1915 hade en löjtnant vid underrättelseavdelningen i Kairo utfört en längre analys om läget i Syrien och framhållit de geografiska, kulturella, språkliga och religiösa skillnaderna med en total avsaknad av arabisk nationalkänsla. Han ansåg följaktligen inte heller att det var realistiskt att skapa en enda arabisk stat. Löjtnantens namn var Thomas Edward Lawrence och även senare skall han i inre kretsar ha hållit fast vid denna ståndpunkt.  Det måste dock tillskrivas Husain och hans söner att de, oavsett motiv, genom sitt agerande under första världskriget i samverkan med ententen, lade en grund för kommande självständiga arabiska stater. Det skapades inte en stat, och den faktiska självständigheten efter kriget för de upprättade kungarikena var kringgärdad, men utan en arabisk revolt hade möjligen ett osmanskt rike fortlevt.    3. Lawrence av Arabien  Thomas Edward Lawrence föddes i Wales 1888 som utomäktenskapligt barn till en baronet och dennes äkta barns guvernant. Fadern och modern fortsatte att leva ihop och familjen kom att flytta till Oxford där Thomas Edward 1910 tog examen i historia. Fram till 1914 arbetade han som arkeolog vid British Museums utgrävningar av hettiterstaden Karkemish vid Eufrat. En av hans uppgifter var att ha ansvar över den lokalt anställda arbetsstyrkan, vilket han gjorde med taktfullhet och respekt.  Efter en kort tid vid Generalstabens geografiska avdelning i London, blev Lawrence efter krigsutbrottet stationerad vid den militära underrättelseavdelningen i Kairo. Han kom där att vinna mer och mer kunskap om den arabiska nationalkänslan i det osmanska rikets provinser. I oktober 1916 sändes han till Hijaz för att samla information om sharif Husains revolt. Rapporten och den inlevelse han visade inför de arabiska ledarna gjorde att han utsågs till en av de brittiska samverkansofficerarna till de arabiska styrkorna. Han såg tidigt de möjligheter att binda turkiska styrkor som en gerillakrigföring kunde åstadkomma, och lyckades övertyga både brittiska och arabiska ledare härtill. Han kom till största delen att vara med de trupper som leddes av emir Faisal.  Lawrence, som kände till ’Aqaba sedan tidigare, deltog i anfallet mot staden. Efter en kamelritt över Sinai kunde han personligen iklädd beduinkläder meddela det brittiska högkvarteret i Kairo om framgången. Grunden till myten om ”Lawrence av Arabien” lades därvid. Betydelsen av Lawrence som Allenbys länk till Faisals armé ökade, och den turkiska armén utlyste en belöning motsvarande £20 000 för hans gripande. Utan att bli igenkänd togs han faktiskt till fånga i Dar’a i november 1917, men frisläpptes efter att blivit ordentligt misshandlad.  Samma dag som sharif Nasir den 1 oktober 1918 gjorde Lawrence entré i Damaskus, åkandes i en bepansrad Rolls Royce. I Faisals namn utnämndes en guvernör över staden för att på så sätt avvärja de franska intressena i Syrien. Lawrence återvände sedan till Storbritannien för att främja de arabiska kraven i de kommande fredsförhandlingarna. Samtidigt kom han att göras till en celebritet, ackompanjerad av bildförevisningar, musik och film.  Resultatet att Syrien hamnade under franskt styre togs möjligen personligt, och 1922 flydde Lawrence offentlighetens ljus. En tid tjänstgjorde han under antaget namn som menig i Royal Air Force. Han omkom 1935 i en motorcykelolycka.  Legenden om Lawrence av Arabien skapades kanske främst av Lawrences vänner, men utan tvivel var han en person som längtade efter berömmelse och ryktbarhet. Hans självbiografi har klandrats för att ordentligt övervärdera betydelsen av de egna insatserna. I sen tid frisläppta brittiska dokument har däremot delvis styrkt Lawrences betydelse. Obestridligen var han en mycket speciell person med en märklig och framgångsrik förmåga att påverka sin omgivning. Kanske genomfördes denna påverkan på ett sådant sätt att Lawrences förslag verkade komma från de påverkade själva.    4. Hijaz-järnvägen  Idén om en järnväg för att föra pilgrimer till Mekka och Medina kan spåras tillbaka till 1860-talet. Suezkanalen, öppnad 1869, vilken gav britterna en genväg till Fjärran Östern kom att sporra tyska intressen att främja järnvägsbyggnation i Mellanöstern. Detta krävde emellertid godkännande av sultanen i Konstantinopel. Den årliga Haj genom öknen tog normalt mellan 30 och 40 dagar, och en järnväg som kunde minska restiden till mindre än en tiondel var ett attraktivt alternativ. Det tog dock till 1900 innan byggandet annonserades, men då som ett totalt osmanskt projekt, eller ännu hellre, muslimskt. En stor del av bygget finansierades genom insamlingar under religiösa förtecken, och vid färdigställandet var den redan finansierad och betald.  Som teknisk chef anställdes den tyske överingenjören Heinrich August Meissner med stor erfarenhet från järnvägsbygge i det osmanska riket. Med arbetskraft från den turkiska armén schaktades linjen och lades räls med en hastighet av 2-3 km om dagen i den något ovanliga spårvidden 1 050 mm. Stationsbyggnader, broar och tunnlar lades ut på italiensk eller grekisk entreprenad. Ett av de större problemen under byggtiden var de plötsliga översvämningar som orsakades av störtregn. För att undvika att järnvägen spolades bort byggdes den på en cirka 1 m hög bank med flera kulvertar och broar. Ett annat problem rörde också vatten, nämligen att förse stationerna med vatten för ångloken. Av denna anledning byggdes stora uppsamlare för regnvatten.  Alla delsträckor öppnades på årsdagen av sultan ’Abdul Hamids tillträde den 1 september, och det datumet 1902 invigdes sträckan Dar’a–Zerka och året efter Damaskus–Dar’a och Zerka–Qatrana. Ytterligare ett år senare var linjen till Ma’an färdig, en sammanhängande sträcka på nästan 460 km. År 1907 hade järnvägen nått al Ula, närmare 1 000 km från Damaskus. Officiellt invigdes Hijaz-järnvägen Damaskus–Medina den 1 september 1908, totalt 1 320,5 km, men då var den sista delen endast provisoriskt utlagd. Fram till 1914 pågick de sista kompletteringarna med byggnader, vattentankar, bangårdar m m. En förbindelse Dar’a–Haifa hade öppnats 1905.  Med tanke på kommande händelser kan det kännas ironiskt att nämna att samtliga brovalv var försedda med sprängkammare för att kunna förstöras vid behov. Det sammanlagda antalet stationer och mötesplatser på sträckan var 89, och huvudverkstaden låg i Cadem utanför Damaskus, men mindre verkstäder fanns även i Dar’a, Ma’an, Tebuk, Medain Saleh, Medina och Haifa. Nära 3 800 personer var anställda av järnvägsbolaget. År 1913 fanns daglig tågförbindelse Damaskus–’Amman och tre gånger i veckan till Medina där expresståget tillryggalade sträckan på 48 timmar.  Efter första världskriget var järnvägen illa åtgången och endast sporadisk trafik återupprättades över hela sträckningen. Söder om Ma’an utfördes inga reguljära turer eftersom myndigheterna i Hijaz visade ett mycket svalt intresse. Även de geopolitiska förändringarna efter 1948 fick negativa återverkningar för Hijaz-järnvägen. Under några år på 1960-talet skedde dock en upprustning av linjen till Medina, men denna avbröts utan att blivit färdig. Främst avsedd för transport av fosfat invigdes 1975 en nybyggd bana till ’Aqaba från Batn el Ghul, söder om Ma’an på den gamla Hijaz-järnvägen.    5. Referenser  Abdallah, King of Jordan: My Memoirs Completed ”Al Takmilah”. Longman, London, 1978 (Amman, 1951).  Antonius, George: The Arab Awakening. Libraire du Liban, Beirut, 1969 (London, 1938).  Karsh, Efraim, och Karsh, Inari: ”Myth in the Desert, or Not the Great Arab Revolt”, Middle Eastern Studies, vol 33 no 2 april 1997, London, 1997: s 267–312.  Lawrence, Thomas Edward: Vishetens sju pelare. Natur och Kultur, Stockholm, 1935 (1926).  Morsey, Konrad: T. E. Lawrence und der arabische Aufstand 1916/18. Studien zur Militärgeschichte, Militärwissenschaft und Konfliktforschung, Band 7, Biblio Verlag, Osnabrück, 1976.  Raicer, Ted S: ”The Great War in the Near East”, Command Magazine, Issue 38 juli 1996, San Luis Obispo, 1996: s 20–35.  Tourret, R: Hedjaz Railway. Tourret Publishing, Abingdon, 1989.  Wilson, Jeremy: Lawrence of Arabia. The authorized Biography of T. E. Lawrence. Collier Books, New York, 1992 (1991).

 

Till innehållsförteckningen

Åter till förstasidan.